Tradition som ger frihet

Som socialminister Göran Hägglund påpekar i tidningen Dagen tycks en av de vanligaste traditionerna i dag vara den som återkommer två gånger om året och som består i att diskutera de traditioner som är knutna till skolavslutningar. Skolverkets försök att skilja på tradition och religion är i grunden misslyckat, eftersom religion i hög grad handlar om tradition och därför att de flesta traditioner i vår samhälle är kristna traditioner eller återgår på kristna traditioner (bortsett möjligen från surströmming, men vem vet vad som döljer sig bakom också detta?). Namnlängden i almanackan är inpyrd av kristna helgon, som för de flesta människor i vårt land visserligen är okända men som fortfarande firas med omsorg inom den katolska och (delvis med andra datum) inom de ortodoxa kyrkorna.

"Tradition" (av lat. traditio) betyder det som överlämnas från en människa till en annan eller kanske av en generation till nästa. Aposteln Paulus säger i 1 Kor. 11:23  att han från Herren (d.v.s. Kristus) tagit emot det som han nu för vidare församlingen i Korint, nämligen de s.k. instiftelseorden till eukaristin, nattvarden. Han har visserligen inte hört Jesus själv uttala orden, men han har tagit emot orden genom Kyrkans tradition och för dem vidare på samma sätt. Kyrkan är i grunden en tradition, ett traditionsbärare från Kristus, långt innan denna tradition på 300-talet får sina yttre gränser i det som vi nu kallar Bibeln. Traditioner är dessutom inte bara det hörda och skrivna utan kan också vara bilder, kläder, arkitektur och musik, något som Fredrik Heiding påpekar på Signums hemsida. Kommer man till en kyrka så är man m.a.o. omedelbart innesluten i Kyrkans tradition vare sig där firas någon gudstjänst eller inte. Om denna tradition vittnar inte bara krucifix och Mariabilder utan själva kyrkobyggnaden.

För de flesta människor i vårt land är de kristna traditionerna inte särskilt levande. Ändock firas de på ett eller annat sätt. Inget helgon är så firat som Lucia! Skolans läroplan säger att eleverna skall undervisas om de kristna traditionerna, inklusive psalmer och bibelberättelser. Kan det göras bättre än genom ett besök i kyrkan? Ändock möter man ständigt denna rädsla för religiös påverkan. Kan inte människor, inklusive barn och ungdomar, tänka själva?

Man behöver inte gå i kyrkan för att möta traditioner. Vi är ständigt omgivna av traditioner. Vi påverkas ständigt av olika traditioner som vi möter med eller mot vår vilja. Men vi är alltid fria att säga ja eller nej till de traditioner vi möter. Vi behöver inte låta oss påverkas mer än vad vi själva vill. Vi är fria att välja . Men vad skall jag välja?

Mig tycks det som om det viktigaste valet är att välja en tradition som respekterar mitt fria val. Jag vill leva i en tradition som respekterar mitt människovärde, mitt ja eller nej, inte en som kräver min underkastelse och totala lydnad för något som jag inte begriper. En sådan frihetsförsvarande och frihetsbevarande tradition har jag mött i den kristna tron. En sådan tradition vill jag att ungdomar i dag skall få möta. Varför förvägra dem ett sådant, kanske livsavgörande möte?  Kan dom inte tänka själva?

Se också Ulf Jonssons ledare Jul i Grönköping ; Ingen kommer undan religionen
(Debatt i tidningen Dagen) ; Ta debatten , Birros blog 
samt skolministerns uttalande. Se också Luciatåg in i det svenska samhället.

Arabisk vår – på väg mot vinter?

Den aktuella utvecklingen i Egypten ger onekligen anledning till farhågor. Vart är den s.k. arabiska våren på väg? (Se t.ex. tidningen Dagen.) En viktig aspekt på detta tas upp i en nyutkommen bok av William Kilpatrick, Christianity, Islam and Atheism: The struggle for the Soul of West. Inledningen till boken finns tillgänglig på nätet.

Professor Kilpatrick hävdar där att den rådande kulturoptimistiska synen på alla religioners lika värde, som västvärlden i stort gjort till sin egendom,  blundar för den överlägsenhetsattityd gentemot andra religioner och inte minst kristendomen, som ligger inbyggd i Islam. Det är en överlägsenhetsattityd som inte väjer för att använda våld i dess yttersta konsekvens gentemot muslimer som konverterar till kristendomen eller på annat sätt avviker från muslimska lagar. Den är grunden för det s.k. hedersvåldet och den ligger bakom kravet på att införa sharialagstiftning.

Inför dessa företeelser blundar inte bara media utan också västvärlden i stort. Bakom bristen på kritik ligger inte bara rädslan för att bli betraktad som rasistisk utan också bristen på kunskap om den verkliga skillnaden mellan Islam och kristendom. Den gemensamma monoteistiska tron på en enda Gud döljer i själva verket en avgrundsdjup skillnad mellan hur man uppfattar Gud, som den Gud som i kärlek till människan själv blir människa i Jesus Kristus och utger sig själv för världens räddning eller den Gud som i sin absolutism kräver total underkastelse och lydnad. Det är en skillnad som inte bara tar sig uttryck i synen på människovärdet utan förr eller senare också tar gestalt i det politiska livet.

Kilpatricks bok vill vara en väckarklocka för västvärlden att ta vara på de värden som under ett par årtusenden byggt upp vår civilisation och en varningsklocka mot att alltför ensidigt och oreflekterat tolerera företeelser som kommer att leda världen in i en återvändsgränd.

Se också följande länkar: Rädsla för islamistisk diktatur i Egypten
och Allt tydligare splittring 

Nytt och Noterat: Är detta forskning?

Nytt och Noterat: Är detta forskning?

Et incarnatus est

På sin blogg har Marcus Birro i dag gjort ett inlägg, Upp till kamp för kyrkorna, där han vältaligt talar om hur viktigt det är att rädda kyrkobyggnaderna, trots de kärva ekonomiska villkor som råder i församlingar med allt lägre medlemstal och därmed inkomster.

Man kan inte annat än instämma i Birros personligt engagerade önskan. Kyrkobyggnaden spelar onekligen en viktig roll redan genom sin existens oavsett om där firas mässa varje dag eller bara på julnatten. Den visar inte bara på en andlig dimension i tillvaron utan vittnar om hur Gud har blivit människa. Man blir påmind om detta när kyrkor förvandlas till moskéer. Det kan tyckas vara en god sak och någonting behjärtansvärt men innebär i själva verket en radikal förändring av hur vi uppfattar Gud. Tydligast märks detta i konsten och utsmyckningen.

Medan kyrkorna (i bästa fall) är fyllda av bilder, skulpturer och målningar som på olika sätt vittnar om hur Gud blivit människa i Jesus Kristus möter oss i moskéer liksom i synagogor geometriska figurer eller abstrakta, bildlösa utsmyckningar – helt i överensstämmelse med den grundläggande och för dessa religioner viktiga läran om att Gud i sin allmakt och helighet varken kan eller får avbildas. Den kristna kyrkan avgjorde genom kyrkomötet i Nicaea år 787 slutgiltigt den s.k. bildstriden till förmån för bilderna med motiveringen att Jesus i sin person förenar både den gudomliga och mänskliga naturen och därför också kan avbildas. I synnerhet i den östliga, ortodoxa kyrkan och för den ikonografiska konsten har detta varit av avgörande betydelse.

När kyrkan därför vittnar om hur Gud blivit människa i Jesus Kristus spelar bilderna en viktig roll, något som inte minst medeltidens människa blev medveten om genom kyrkmålningarna på väggar och tak och genom de guldglänsande altarskåpens myller av människor. Under upplysningstiden kalkades målningarna ofta över samtidigt som altarskåpen och mariabilderna städades undan, eftersom de ansågs som primitiva uttryck för en oupplyst religiositet. Krucifixen förlorade sin corpus (själva Jesusbilden) och förvandlades till släta kors. I dag är man mera medveten om bildens betydelse och räds inte heller i protestantiska kyrkor att använda bilder och skulpturer av Guds moder Maria.

Tydligast av allt möter oss dock inkarnationen, Guds människoblivande,  i en handling, nämlingen i eukaristin, där Kristi kropp och blod räcks åt kommunikanten under brödets och vinets gestalt. Så förvandlande är denna handling att Kristus förblir närvarande i det eukaristiska brödet också efter mässan och därför kan bli föremål för tillbedjan. Om också alla kyrkor revs kommer Guds människoblivande i Kristus fortfarande att firas på detta sätt till tidens slut.

"Saliga de barmhärtiga"

I fredagens understreckare i Sv.D. reflekterar Thure Stenström över Albert Camus ställning som agnostiker, d.v.s som icke-troende, men en som fördenskull inte hemfaller till aggressiv förnekelse. Camus förebild, med vilken han känner sig besläktad, är Dostojevskijs romanfigur Ivan Karamazov, som säger sig omöjligen kunna tro på Gud på grund av all den ondska och sadism som världen, Guds skapelse, är behäftad med. En Gud som inte ingriper när små barn brutalt mördas i sina mödrars åsyn är för Ivan Karmazov liksom för Camus själv en omöjlighet.

Utgångspunkten för Stenströms reflektioner är en rapport från ett katolskt symposium i Paris i mars 2010, där fjorton medverkande från skilda universitet i Europa behandlar den komplicerade frågan om Camus livsåskådning. Stenström finner att en svaghet i rapporten består i att man inte tillräckligt tagit hänsyn till att Camus inställning starkt förändras under loppet av hans liv. Från att ha varit en metafysisk revoltör, som låter rättvisan och solidariteten med de värnlösa gå före alla religiösa tröstegrunder utvecklas Camus till att också ifrågasätta sin egen position. I mötet med Augustinus predestinationstanke tänker han sig t.ex. att hans egen oförmåga att tro helt enkelt beror på att Gud inte har predestinerat honom till att bli en kristen.

Tanken är inte förlegad. Den återkommer i många varianter, t.ex. i Hedenius indelning av människor i  religiöst begåvade eller obegåvade (eller oskyldiga). Den moderna genetiken laborerar gärna med tanken på att våra gener bestämmer vårt beteende till den grad att man inte längre vågar tala om  "fri vilja". Kanske finns det gener som bestämmer inte bara sexuell läggning utan också fallenhet för religiositet (se t.ex. Signum 6/2012, s. 59)?

Problemet för Camus är att förnekelsen riskerar att undergräva moralen. Den frammanar nihilism, värdeförfall och människoförakt. I sina yttersta konsekvenser leder den till folkmord och massdeportationer. "Om Gud är död, så är allting tillåtet" (Nietzsche). Vad har vi för möjligheter att skapa en ny värdegrund? Vilken värdebas motiverar oss att bekämpa lidande? Finns det någon plats kvar för det heliga?

Problemet kvarstår hur vi skall kunna förena tanken på en kärleksfull och allsmäktig Gud med världens lidande. Camus själv finner ett svar i den praktiska handlingen mer än i teologins historietolkning eller marxismens löften: att bekämpa lidandet i nuet och själv skapa mening, vad livet än har i beredskap. Kanske passar det i allhelgonatid att påminna om att saligprisningarna inte bara tröstar dem som lider, de fattiga, de sörjande, de hungrande och törstande (så särskilt hos Luk. 6:20-23) utan också lovprisar dem som visar barmhärtighet, som söker rättfärdighet, som håller fred (Matt. 5:3-12). Ett av Kyrkans stora helgon, den heliga Teresa av Avila, låter teodicéproblemet mynna ut i en bön:

Inget får skaka dig, inget förskräcka.

Allting skall klarna,

Gud är densamme,

vänta och vaka,

allt skall du vinna.

Den som har Gud

kan ingenting sakna.

Gud ensam räcker.