tisdag 17 december 2013

Sturmarks bekymmer

Regelbundet återkommande inför varje terminsavslutning i skolan är debatten om skolavslutningar i kyrkan. Med anledning av regeringens förslag om att vissa religiösa inslag skall vara tillåtna träder humanistiska förbundets ordf. Christer Sturmark upp till försvar för otron. Det verkligt anstötliga tycks för honom vara prästens närvaro och medverkan. Man skulle kunna förstå Sturmarks oro om prästen verkligen fungerade som präst och inte bara som en ceremonimästare. Men i de flesta fall inskränker sig prästens insats till att säga några oförargliga ord och att hålla sig inom de gränser som den allmänna opinionen föreskriver.

Likväl kan jag inte annat än hålla Sturmark räkningen för den uppenbara fruktan och beröringsskräck som han känner inför Guds ord. Om det är något han borde frukta och kanske också fruktar så är det inte prästen som person utan det budskap som prästen är satt att förmedla, Ty – som det står i Hebr. 4:12 – "Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger så djupt att det skiljer själ och ande, led och märg och blottlägger hjärtats uppsåt och tankar." Det finns skäl till oro för otron. Varje människa som aldrig så lite fördjupar sig i nya testamentets budskap kan inte undgå att gripas av det vittnesbörd som det förmedlar om Jesus Kristus. Man kan lätt bli en troende – och det vore farligt.

Sedan detta är sagt vill jag också konstatera att något konfessionslöst tillstånd i samhället – och därmed i skolan – inte existerar. Man kan försöka hålla de etablerade religionerna på armlängds avstånd. Själva detta avståndstagande är en bekännelse, en confessio, till en tro, nämligen tron att det inte finns en Gud. De s.k. humanisterna försöker ofta hävda att deras förnekelse är vetenskapligt underbyggd, men sanningen är ju att vetenskapen aldrig kan göra Gud till föremål för sin undersökning. Gränsen går inte mellan tro och vetenskap utan mellan tro och otro och för båda finns rationella men olika skäl.

Däremot finns det anledning att noggrannare undersöka grunden för de värderingar som man försöker förmedla. När förbundet Humanisterna lägger beslag på ordet humanism så vill de ge sken av att de företräder en humanare, d.v.s. mänskligare inställning till människan än andra livsåskådningar. Det är naturligtvis nonsens. Humanisterna ägnar sig uteslutande åt religionskritik, inte åt kritik av det omänskliga samhället. Kritiken mot humanisternas tolkningsföreträde av ordet "humanism" kvarstår. I själva verket kvarstår också frågan om någon "humanism" utan gudstro och i synnerhet utan kristendomens syn på människan som Guds avbild verkligen är möjlig. Kommunismens, nazismens, fascismens och andra ismers vedervärdiga handlingar under det gångna seklet talar för motsatsen. Om detta borde vi tala.

torsdag 12 december 2013

Myt eller mysterium?

Kjell Bengtsson har i Kyrkomusikernas tidning tagit till orda i en aktuell och för många brännande fråga: Hur skall man förstå kyrkans dogmer, t.ex. trosbekännelsen, och hur skall man göra dem begripliga för vår tids människor? Hans lösning är att se dem som myter, d.v.s. snarast som poetiska och bildlika beskrivningar av en bakomliggande andlig verklighet, som man aldrig kan gripa om med sitt förnuft och därför heller aldrig riktigt kan förstå. T.o.m. Bibelns utsagor är att förstå som mytiska uttalanden och skall därför inte förstås som uttalanden om verkligheten. Kjell Bengtssons ärende är både att ge uttryck för en personlig upptäckt och att ömma för körsångares och andra gudstjänstmedverkandes behov av förståelse.

Till stöd för sin mytiska förståelse anför Kjell Bengtsson Karin Armstrong, en f.d. nunna och känd religionshistoriker, f.d. ärkebiskop KG Hammar,  den tillträdande ärkebiskopen Antje Jackelén samt Eskil Franck, teol.dr. och f.d. präst i Svenska kyrkan. Ledordet för dessa auktorer kan sägas vara artikelrubrikens "Gud är större" – underförstått: än våra tankekategorier. Ledordet är ett citat ur 1 Joh. 3:20 och handlar i sitt sammanhang inte alls om att Gud är större än våra tankekategorier utan om att han är större än vårt eget samvetes dom över oss själva.

Kjell Bengtsson är säkert ute i ett vällovligt syfte, men jag tror inte att hans lösning kommer att locka människor till kyrkan eller behålla de tvivlande, därtill är människors sökande efter sanning och klara besked i en subjektiv och pluralistisk värld alltför starkt (se t.ex. Lena Anderssons kritik av vad hon kallar "dunbolsterteologin"). Kyrkan har aldrig tvekat om att hennes budskap vilar på en solid grund. Jag citerar från det nämnda första Johannesbrevets inledning: "Det som var till från begynnelsen, det vi har hört, det vi har sett med egna ögon, det vi har skådat och har tagit på med våra händer, det är vårt ärende: livets ord."  Tydligare kan det knappast sägas att Kyrkans förkunnelse vilar på en sedd och upplevd verklighet, nämligen Kristus. Stora delar av Johannesbrevet är för övrigt en uppgörelse med antikrist och med villfarelsens ande.

Inte mindre kategorisk är aposteln Petrus: "Det var inte några skickligt hopdiktade sagor [eg. står det "myter", mytois på grekiska] jag byggde på när jag för er förkunnade vår herre Jesu Kristi makt och hans ankomst, utan jag hade med egna ögon sett honom i hans majestät" (2 Petr. 1:16-21 – Petrus syftar här på upplevelsen på förklaringsberget). Och Paulus konstaterar krasst: "Om Kristus inte har uppstått, ja, då är vår förkunnelse tom, och tom är också er tro (1 Kor. 15:14).

Nu invänder någon: Ja, detta gäller Bibelns vittnesbörd, men hur är det med trosbekännelsen? Jag svarar: det gör ingen skillnad. Kristus har grundat sin Kyrka (Matt. 16.18f.) och givit henne hennes uppdrag (Matt. 28:16-20). Nya testamentet är Kyrkans vittnesbörd om Kristus och i Kyrkans famn vilar vittnesbördets traditionsförmedling (se t.ex. 1 Kor. 11:23) och försvar. Det är Kyrkan som har fastställt nya testamentets omfång, dess kanon, och avgränsat det mot hotande förvanskningar  och irrläror. Trosbekännelserna liksom konciliernas beslut om deras formuleringar är ett led i detta försvar. Gamla testamentet skall i Kyrkan läsas som en profetia om Kristus. När Paulus i Ef. 5:31f. utlägger 1 Mos. 2:24 om att mannen skall lämna sin far och sin mor för att hålla sig till sin hustru så att de blir "ett kött", så tillägger han "Detta rymmer en stor hemlighet, här låter jag det syfta på Kristus och kyrkan".  "Hemlighet" är en översättning av det grekiska ordet "mysterion", mysterium, i latinet översatt med "sacramentum", sakrament. Äktenskapet avbildar i sin enhet enheten mellan Kristus och Kyrkan. Denna enhet är ingen myt – den är i stället ett stort mysterium, en stor hemlighet.

Den kristna tron är fylld av sådana hemligheter. Treenigheten, enheten mellan Fadern och Sonen och den heliga Anden är ingen myt, den är ett mysterium. Som alla andra mysterier i den kristna tron tar den tid att lära känna och förstå. Kanske är det den moderna människans brist på tid som gör det så svårt för henne att lära känna och förstå den kristna tron. Men lösningen heter inte att släta över svårigheterna med tal om "myter". Det är en lättköpt väg. Lösningen är snarare att tränga djupare in i Gudsordet, djupare in i det största mysteriet av alla, det som julen budskap handlar om: att Gud har blivit människa i Jesus Kristus.

söndag 1 december 2013

Gud är större – än vad?

DN Debatt har biskop Antje Jackelén tagit till orda med anledning av att hennes valspråk "Gud är större" har kritiserats för religionsblandning och otydlighet. Hennes försvar är att visa på det bibelord från vilket valspråket är hämtat, nämligen 1 Joh. 3:18-20. Det är ett ödesdigert misstag. En blick på ifrågavarande bibelställe visar nämligen att ordet om Guds storhet inte alls handlar om att Gud är större än våra tankekategorier utan att han är större än vårt hjärta: "Mina barn, låt oss inte älska med tomma ord utan med handling och sanning. Då förstår vi att vi är sanningens barn, och om vårt hjärta dömer oss kan vi inför honom övertyga det om att Gud är större än vårt hjärta och förstår allt. Mina kära, om hjärtat inte dömer oss kan vi stå frimodiga inför Gud. Och vad vi än ber om får vi av honom, eftersom vi håller hans bud och gör det som behagar honom. Och detta är hans bud: att vi skall tro på hans son Jesu Kristi namn och älska varandra så som han har befallt oss. Den som håller Guds bud förblir i Gud och Gud i honom. Och att han förblir i oss vet vi av anden som han har gett oss."

Gud är alltså större än vårt hjärtas (samvetes) dom över oss själva. Samma tolkning ger oss också Augustinus, från vilken i den kristna traditionen "Deus semper major" närmast är hämtat (Enarratio in Psalmum LXII, 16: CCL 39, 804). Han säger där att vi är som små barn, som Gud skyddar under sina vingars skugga på samma sätt som hönan skyddar sina kycklingar. Gud är alltid större, hur mycket vi än växer. I vår autonomi, vår tillit till oss själva, vår självsäkerhet, försöker vi frigöra oss från Gud och blir därmed  slavar under oss själva. Aposteln Johannes förmanar oss: endast genom att hålla Guds bud och göra det som behagar honom, nämligen tro på hans sons Jesu Kristi namn och älska varandra så som han har befallt oss, kan vi förbli i Gud och Gud i oss.

Guds storhet i förhållande till vårt hjärtas fördömande av oss själva sammanhänger alltså med inkarnationen. Guds människoblivande i Jesus Kristus är emellertid en trossats som kategoriskt förnekas av både judendomen och islam. Det är tänkvärt att läsa fortsättningen på aposteln Johannes brev: "Mina kära, sätt inte tro till alla andar utan pröva om de kommer från Gud, ty många falska profeter har gått ut i världen. Så kan ni se vilken ande som är Guds: varje ande som erkänner att Jesus Kristus har kommit i mänsklig gestalt är från Gud, men den ande som förnekar Jesus är inte från Gud. Det är Antikrists ande, som ni har hört skall komma och som redan nu är i världen" (1 Joh. 4:1-3). Polariseringen, som Antje Jackelén fruktar, är ibland ett nödvändigt försvar för sanningen.  Ärkebiskop electas användning av "Gud är större" skiljer sig uppenbart från aposteln Johannes bruk.

Se tidningen Dagens ledare om vikten av en saklig debatt!
Läs också BloggarDags inlägg
samt Siewert Öholms artikel i Världen idag. 

måndag 25 november 2013

Den universella kyrkan – en tankekonstruktion

KG Hammars inlägg i Kyrkans tidning om Jesus Kristus som en tankekonstruktion har med rätta föranlett en uppsjö av invändningar, inte bara från skilda grupper i Svenska kyrkan utan också från frikyrkligt håll och från fristående skribenter.

Desto mer uppseendeväckande är det att man inte  från kritikernas håll gör upp med det som verkligen ger intryck av en tankekonstruktion i det egna skafferiet, nämligen föreställningen om en universell kyrka som omsluter och omfattar alla kristna kyrkor och samfund. Denna universella kyrka saknar nämligen varje slag av konkreta drag i den verklighet som omger oss och kan därför betraktas som en tankekonstruktion, vars uppgift tycks vara att försvara den egna bristen på ekumenik.

I själva verket måste Kyrkan vara lika konkret som Jesus Kristus själv. Andra Vatikankonciliet drar i sin dogmatiska konstitution om Kyrkan en parallell till inkarnationen, Kristi människoblivande. "Liksom… den antagna människonaturen tjänar det gudomliga Ordet… så tjänar på liknande sätt Kyrkans sociala struktur Kristi Ande…" Denna sociala struktur är inte en av människor konstruerad förening av troende utan en gemenskap grundad av Jesus Kristus själv, som är dess huvud. Det är han som genom sin ande kallar samman de troende till en och samma kropp, men denna kropp är inte bara en andlig gemenskap utan har också sin synliga struktur under Petrus och de övriga apostlarnas ledning. Denna Kyrka "har sin konkreta existens i den katolska Kyrkan (subsistit in Ecclesia catholica), som leds av Petrus efterträdare och av biskoparna i gemenskap med honom…"  Denna heliga, katolska och apostoliska Kyrka är en högst konkret verklighet. Den är ingen tankekonstruktion.

Varje ekumenisk strävan måste ha denna konkreta verklighet som utgångspunkt och som mål. Så länge detta inte sker på det officiella planet torde enskilda konversioner vara den enda möjliga vägen för ekumeniska strävanden.

Läs gärna denna blogg

tisdag 19 november 2013

Att ångra och bekänna

Med anledning av Anna Odells filmdebut "Återträffen" , som handlar om hur hon som barn blivit mobbad av sina klasskamrater, skriver Kristin Lundell i måndagens Sv.D. en krönika: "Människor borde ångra sig betydligt mer". Som hon påpekar har det blivit ytterst ovanligt att någon erkänner fel eller uttrycker ånger över sina uttalanden eller handlingar. Mobbning under skolåren försvaras med "vi var ju bara barn". Man kan i det sammanhanget också konstatera att människor under åtal visserligen kan erkänna en handling men samtidigt förneka att de begått brott. I stället försvarar man sin handling eller sitt uttalande med en hänvisning till omständigheterna eller rentav med en hänvisning till brottsoffrets beteende. Att släppa försvaret av sig själv och visa ånger betyder enligt Kristin Lundell att rasera alla fasader och släppa alla säkerhetslinor. "Få tillstånd är ju så sårbara som ånger".

Det finns naturligtvis en anledning till att vi människor har svårt att erkänna fel och visa ånger. Sårbarheten sammanhänger med en osäkerhet inför vad ett sådant erkännande kan föra med sig och med risken att förlora ansiktet, d.v.s. sin personliga maktposition. För att visa ånger fordras inte bara mod utan också att man har sin förankring i någonting annat än det egna jaget. I en kultur där en sådan förankring i stort sett saknas, där blir också ångern en sällsynt företeelse. Man har bara sig själv att lita till.

Förutsättningen för verklig ånger är att det finns en möjlighet till förlåtelse och upprättelse. Eftersom det är osäkert om en sådan förlåtelse kan ges av den som blivit förfördelad, måste förlåtelsen och upprättelsen kunna erhållas på annat sätt. En sådan möjlighet ges genom Kyrkans bikt, där den biktande med egna ord får bekänna sina synder mot  både Gud och mot människor och ta emot förlåtelse. Förlåtelsen, avlösningen, gör det möjligt att ångra och erkänna sina fel också inför den som blivit förfördelad, även om man inte alltid kan förlita sig på den människans acceptans och förlåtelse.

Se vidare påvens onsdagsaudiens om "den kyrkliga dimensionen av syndernas förlåtelse". I översättning här.
Läs också Carina Johanssons bloggkommentar till filmen Återträffen.

lördag 9 november 2013

KG Hammar – en tankekonstruktion?

KG Hammars inlägg i Kyrkans tidning om Kristus som en tankekonstruktion är häpnadsväckande och har med rätta föranlett en sky av vittnen. Jag har aldrig träffat KG Hammar och läst mycket litet av honom. Det jag nu har läst av honom i Kyrkans tidning attraherar mig inte. Det känns som en tankekonstruktion och som sådan känns den inte attraktiv. En tankekonstruktion som inte attraherar kan man inte  ha något personligt förhållande till och följaktligen inte heller till dess konstruktör om man inte känner vederbörande på något annat sätt. Kanske är hela KG Hammar i själva verket en tankekonstruktion och inte någon som existerar i verkligheten.

Hur annorlunda är det inte med Jesus! Hans utsagor attraherar mig verkligen och bakom hans utsagor möter jag en levande person, en som lever som han lär och som är beredd att ge sitt liv för min räddning. Just därför är hans auktoritet betvingande och jag kan inte annat än kapitulera. Kan man kapitulera inför något som bara är en tankekonstruktion? Knappast. Är evangelisternas berättelser om Jesus tankekonstruktioner? Sällan. Därtill är de alltför olika och alltför gripande. De är vittnesbörd med vittnesbördets alla risker men också med den levande puls som vittnar om en levande person med fullmakten att våga säga "Jag och Fadern är ett".

http://kyrkligating.blogspot.se/2013/11/176-uppstandelsen.html

torsdag 7 november 2013

Vi tror...

"Vi tror på en ökad handel… " mässar en representant för Sveriges inköpschefer, med anledning av den instundande julen. Det låter nästan som en trosbekännelse och är det naturligtvis också.

"Vi tror på en temperaturförhöjning på 2-4 grader under de närmaste 50 åren…" hävdar en miljöpolitiker och ger därmed uttryck inte för en förhoppning men kanske för en fruktan eller rädsla inför framtiden. Låter också som en trosbekännelse, om möjligt ännu mer trosviss.

Faktum är att tron lever frisk och livskraftig i de flesta sammanhang som omger oss, politiska, ekonomiska, ja, också vetenskapliga, ty hur skulle vetenskapen annars komma framåt? Hypoteser är vetenskapens livsluft.

Om tron i internationella sammanhang handlade tisdagens Korrespondenterna, där vi fick möta afrikanska, evangelikala kyrkor med andeutdrivning på schemat och indiska hindupräster, som med hjälp av horoskop bistår politikerna med att fatta visa beslut. Men i reportaget fanns också en medvetenhet om i vilken utsträckning också vi i västerlandet låter oss styras av "myter", som ger oss mönster för vad vi skall tro och hur vi skall handla i både politiska och ekonomiska frågor. Fed-chefen ger oss ledning, inte genom vad han säger utan genom hur han säger det han säger, d.v.s. genom att ingjuta mod och tillförsikt om den ekonomiska framtiden.

Hur förhåller sig nu den kristna tron till allt detta? Ty också vi tror, men vad är det vi tror? Är det bara ytterligare en myt bland alla andra myter, en slags förhoppning om att allt skall gå väl? Så tycks KG Hammar uppfatta saken och – i hans efterföljd – den blivande ärkebiskopen Antje Jackelén. Den kristna trosbekännelsen skiljer sig emellertid på väsentliga punkter från de sekulära trosbekännelser som vi här har granskat.

1. Den kristna tron handlar inte i första hand om vad som kan tänkas ske i framtiden utan om vad som har skett, nämligen om Jesus Kristus och om det som han står för.

2. Det som nutida "dunbolsterteologer" kallar myter (jungfrufödelsen, uppståndelsen etc.) är i själva verket vittnesbörd från Maria och lärjungarna, konfirmerade av Jesu egna utsagor om sin himmelska sändning och fullmakt. Ingenting är i detta sammanhang viktigare än Jesu eget vittnesbörd om sig själv: "Jag och Fadern är ett", Joh. 10:30.

3. Tron börjar inte med en diskussion om det otänkbara utan med det personliga mötet med Jesus Kristus i hans ord och sakrament, men tron kan inte heller vara utan stöd i den verklighet som omger Jesus. "Om Kristus inte har uppstått, ja, då är vår förkunnelse tom, och tom är också er tro", skriver Paulus till församlingen i Korinth, 1 Kor. 15:14.

4. Den kristna tron har konsekvenser för hur vi lever och liknar i det avseendet sekulära trosmönster. Men jag vågar hävda att dess grund är fastare än många sekulära troslärors och dess hopp är rikare och mera glädjefyllt än många moderna profeters undergångsvisioner.

torsdag 24 oktober 2013

Kan påven ha fel?

Kan påven ha fel? Självklart kan det vara så. Man får inte förväxla påvens person med hans ämbetsutövning. Hans "ofelbarhet" har endast med uttalanden "ex cathedra" ("från lärostolen") att göra, och det senaste uttalandet av det slaget ägde rum år 1950, då dogmen om jungfru Marias kroppsliga upptagande till himlen fastställdes. Får påven kritiseras? Självklart. Paulus kritiserade Petrus (i fråga om omskärelsen) och den heliga Birgitta utövade en kraftig kritik mot påven Urban V.

Frågorna aktualiseras av att den nuvarande påven Franciskus i olika sammanhang gjort uttalanden som tycks stå i konflikt med gällande kyrkolära. Några av de mer anmärkningsvärda uttalandena har gjorts i en intervju med en italiensk publicist, Eugenio Scalfari, något som föranlett rättsfilosofen Alessandro Gnocchi och journalisten Mario Palmaro att skriva en kritisk artikel mot påven Franciskus i dagstidningen ”Il Foglio”.

En av Scalfaris frågor gällde frågan om det finns något absolut gott och vem som i så fall bestämmer vad det är. Och påven svarar: ”Det är vad var och en av oss själv bestämmer. Var och en har sitt eget sätt att se på det goda och det onda. Vi måste uppmuntra vår nästa att vända sig mot det som han eller hon anser vara det goda.” Svaret är anmärkningsvärt eftersom det ger intryck av att samvetet kan uppfattas som någonting subjektivt, någonting som var och en själv bestämmer över. Det är en uppfattning som inte bara står i strid med samvetets "etymologi" (att vara ett vetande tillsammans) utan också med uttalanden från de närmast föregående påvarna.

 Johannes Paulus II kritiserar i sin encyklika Sanningens strålglans den subjektivistiska samvetsuppfattningen, där "friheten upphöjts i sådan grad att den blivit absolut… och alla värderingars källa… På så sätt försvinner sanningens ofrånkomliga krav och ger plats åt ett uppriktigt ärlighetskriterium och känslan av 'att vara i frid med sig själv', som leder till att en del människor bestämt sig för en radikalt subjektivistisk syn på moraliska avgöranden".

Också Benedikt XVI vänder sig mot tanken på det subjektiva samvetets "ofelbarhet". Samvetet måste – för att kunna tjäna som moralisk ledning – stå i överensstämmelse med den moraliska sanning som finns inpräglad i varje människas inre, en slags grundförståelse av det goda. Det grundläggande skiktet hos fenomenet samvete består enligt Benedikt XVI av att det finns en inre tendens hos den till Guds avbild skapade människan, som sträcker sig mot det som står i överensstämmelse med Guds vilja. Människans inre "samklingar" utifrån sitt ursprung med det goda och står i motsättning till det onda. Kardinal Newmans kända ord till hertigen av Norfolk, "Om jag – vilket är föga troligt – skulle bli tvungen att utbringa en skål för religionen, skulle jag höja bägaren för påven. Men först för samvetet och därefter för påven" kan förstås först mot bakgrund av att det är fråga om ett samvete som är bundet till den i skapelsen nedlagda sanningen – inte till den subjektiva känslan.

En annan fråga där det är lätt att i pastoral iver fälla oövertänkta utsagor gäller sådant som rör frånskilda omgifta katolikers ställning i kyrkan.  Påven Franciskus ord om en barmhärtig inställning är lätta att instämma i men väcker ogrundade förhoppningar om förändringar av kyrkans lära. Det är viktigt att inse att barmhärtigheten aldrig kan stå i strid med sanningen eftersom lärans yttersta mål är att visa på vår frälsning. Barmhärtighetens viktigaste uppgift är inte i att förminska eller rättfärdiga synden utan att hjälpa människan att inse sin skuld och få förlåtelse.

Se också Signums artikel om frånskilda omgifta.
Om samvete och sanning, se Ratzingers artikel i Signum,
här och här.

Observera att Scalfaris intervju numera är borttagen från Vatikanens hemsida, att Scalfari inte spelat in intervjun och att påven Franciskus misstänker att han blivit feltolkad, i synnerhet beträffande samvetet: http://www.ncregister.com/blog/edward-pentin/scalfari-interview-taken-down-from-vatican-website?utm_source=feedburner&utm_medium=feed&utm_campaign=Feed%3A+NCRegisterDailyBlog+National+Catholic+Register#When:2013-11-15%2015:04:01

Och här ett medgivande från Scalfari själv: http://www.catholicnewsagency.com/news/popes-words-in-interview-may-not-have-been-his-own-scalfari-says/?utm_source=feedburner&utm_medium=feed&utm_campaign=Feed%3A+catholicnewsagency%2Fdailynews+%28CNA+Daily+News%29&utm_term=daily+news 

tisdag 22 oktober 2013

Outgrundlighetens apostel

Kjell Blückert har i tisdagens Sv.D. beskrivit Svenska kyrkans blivande ärkebiskop Antje Jackelén som "en dialogens apostel". Hennes styrka ligger i utmaningen att kunna föra en dialog med vetenskapens företrädare. Hon är ingen naiv företrädare för gamla upplysningsideal, inte heller för en förment värdeneutralitet, men anser att en dialog med alla människor av god vilja utgör den bästa förutsättningen för att slå vakt om det öppna demokratiska samhället. Som en sådan "dialogens apostel" menar Blückert att Jackelén företrädesvis skulle ha passat som direktor för någon av de kyrkliga stiftelser som arbetar med gränsfrågor i området mellan kyrka och samhälle, teologi och kultur.

Beteckningen "dialogens apostel" kan ju uppfattas som en positiv beskrivning men kan sannolikt också tolkas som en förtäckt kritik. Räcker det för en ärkebiskop att vara en "dialogens" apostel eller fordras det måhända någonting mer? Blückert uppehåller sig inte vid frågan men konstaterar att Jackelén i sitt herdabrev inte utövar någon påtaglig kritik av de svenskkyrkliga positionerna eller horisonterna – vilka nu de kan vara. Desto tydligare aktualiserades frågan i samband med utfrågningen av ärkebiskopskandidaterna. Ställd inför ett antal frågor om jungfrufödseln, om kristnas och muslimers gudsbild och om Jesu betydelse för frälsningen framträder Jackelén snarast som en "outgrundlighetens" apostel. Bristen på klara besked har reta många – inte minst Lena Andersson – och visar  att man av en ärkebiskop i Svenska kyrkan faktiskt väntar sig någonting mer.

Det är oroväckande när en stor del av den svenska kristenheten inte känner igen sig i den blivande ärkebiskopens försiktiga tassande kring centrala kristna trosfrågor. Av en kyrkans ledare förväntar man sig inte bara att han/hon skall kunna föra en dialog med ateister och vetenskapsmän utan också att han/hon skall vara en herde för sin hjord, eller för att tala med Karlfeldt, att vederbörande inte bara skall kunna tala "med lärde män på latin" utan också med "bönder på böndernas sätt". Aposteln Paulus var inte rädd för en diskussion med de lärde eller för att anknyta till deras världsbild, men han svävade inte heller på målet när det gällde en så central trossats som den om Kristi uppståndelse från de döda (Apg. 17:16-34).

Saken har en ännu djupare dimension. De kristna trossatserna är inte mytiska utsagor om verkligheten utan just trosutsagor kring kristendomens centralgestalt Jesus Kristus. De är inte till för att fördunkla utan för att uppenbara det som man inte kan få veta på annat sätt. Däri ligger deras styrka. De slår vakt om mysteriet, ett mysterium som man i grund och botten aldrig kan förklara utan bara ta emot, Guds kärleks mysterium.

Läs också Birro: http://www.expressen.se/kronikorer/marcus-birro/manniskor-soker-efter-frid-och-sammanhang-som-racker-langre-an-till-nasta-fylla/

söndag 20 oktober 2013

Kyrkan – min moder


Vikten av detta epitet på Kyrkan blev uppenbar för mig när jag på nytt ställdes inför ett talesätt hos högkyrkliga och bekännelsetrogna vänner inom Svenska kyrkan: "Man överger inte sin gamla mor därför att hon har blivit krasslig". Vad då "mor"? På vilket sätt har Svenska kyrkan varit min mor? När jag grundligt efterforskar min relation till Svenska kyrkan, finner jag att det inte är Svenska kyrkan som sådan som givit mig min andliga fostran utan rörelser som inte nödvändigtvis hör samman med Svenska kyrkan och traditioner som har djupa rötter i en andlig mylla långt före Svenska kyrkan och den lutherska kyrkobildningen.

Att jag döptes i Faderns och Sonens och den helige Andes namn är knappast den Svenska kyrkans förtjänst. Det är ett arv från Jesu och apostlarnas tid och inte något som Svenska kyrkan kan tillskriva sig. Hon är en förvaltare blott – om än en "krasslig" sådan. Att min jordiska mamma lärde mig att be aftonbön är inte heller den Svenska kyrkans förtjänst – så har fäder och mödrar gjort i alla tider. När jag i kyrkan som barn fick inblick i gudstjänsten liturgi var det en ordning som i allt väsentligt satte mig i förbindelse med det katolska arvet. Sanningen är ju den, att Svenska kyrkan själv är en dotter till de katolska modern, om än en förlupen sådan. Min konfirmation ägde rum i Svenska kyrkan men lämnade inga spår. Den var som biskop Sven Silén brukade säga "en högtidlig akt utan egentlig innebörd".

Den gemensamma husandakten hos mina farföräldrar var kanske den mest påtagliga "lutherska" påverkan jag fick, men knappast var det Svenska kyrkans förtjänst. Min farfar var vid sidan av allt annat också lekmannapredikant i Evangeliska fosterlandsstiftelsen som närmast stod i en viss opposition till den rådande statliga religionsinrättningen. När jag i den kristliga gymnasiströrelsen kom i kontakt med en bibelstudiemetod som så småningom ledde fram till min prästkallelse, så skedde det visserligen till det yttre inom Svenska kyrkans ram men i en snarast laestadiansk och pietistisk miljö.

En stark påverkan utgick från min blivande svärfar, som – utan att veta det – ledde mig in i mässans mysterium och i tidebönernas värld. Icke heller detta var Svenska kyrkans förtjänst. Själv var han uppväxt i Frälsningsarmén men bar med sig en stark påverkan från småländsk högkyrklighet. Min hustrus och min vigsel skedde inom mässans ram – något som ur svenskkyrkligt perspektiv måste ha betraktats som "katolicerande påfund", men som inte alls var något påfund utan resultatet av en djup sakramental längtan.

Min prästvigning ägde rum i en turbulent tid, där införandet av kvinnliga präster gjorde det uppenbart att Svenska kyrkan var på väg att ta farväl av det allmänkyrkliga, katolska arvet. Endast med stor möda kunde jag genomlida mitt uppdrag som präst i Svenska kyrkan, ständigt påpassad som en presumtiv "avfälling" och med ständiga krav på anpassning till den rådande tidsandan. Svenska kyrkans upprepade avhopp från givna löften visade att hon var helt i händerna på politiska krafter. Min pension innebar därför en befrielse, dock utan tanke på någon konversion.

Först som vanlig församlingsmedlem blir man medveten om hur beroende man är av att få näring för sitt andliga liv. Med den utveckling som Svenska kyrkan genomgått och genomgår har detta blivit allt svårare. En ökentillvaro med ständiga utflykter för att få näring men utan annat än en formell församlingstillhörighet  ledde så småningom fram till en omöjlig situation: att kapitulera för tidsandan eller att i brist på näring lägga sig ned för att dö. I det läget återstod bara en möjlighet: att återvända till den verkliga modern, hon som i all hemlighet varit den som  uppehållit min tillvaro.

Två saker är uppenbara: Det mesta och viktigaste som kommit mig till del har inte skett genom undervisning utan genom förebilder och deras ordlösa förmedling, det som kallas "traditio", överlämnande. Roseniansk lågkyrklighet, laestadiansk brudmystik, gammalkyrklig bibeltrohet, högkyrklig kyrkosyn – allt sådant som den politiserade kyrkoledningen oroas av och misstänkliggör – har varit min grogrund. Denna tradition har inte i första hand vari tintellektuell, analyserande, diskursiv och manlig  utan intuitiv, fungerande, allomfattande, enande och kvinnlig, i bästa mening katolsk. Det manliga undersöker hur det fungerar, det kvinnliga ser till att det fungerar.

Om jag nu efter sex år som katolik ser tillbaka på min nyvunna tillhörighet framstår detta som ännu klarare: katolska kyrkan är den moder som ger sina barn allt den näring de behöver i en turbulent och oviss tid. Svenska kyrkan har aldrig förmått att ge ens tillnärmelsevis vad jag i dag får ta emot genom den katolska kyrkans sakrament och förkunnelse. Hon är den moder som föder och när varje kristen med allt hon behöver. Hon är i den meningen en allt omslutande moder, katolsk till både innehåll, tid och rum.

torsdag 17 oktober 2013

Oanade konsekvenser

Jesu intåg i Jerusalem

Oförsiktiga uttalanden kan ibland leda till oanade konsekvenser. När USA:s utrikesminister Kerry gjorde ett ironiskt uttalade om att endast Syriens utlämnande av sina giftgasvapen skulle kunna förhindra ett anfall från USA:s sida,  kunde han inte i sin vildaste fantasi föreställa sig att ett sådant utlämnande verkligen skulle kunna ske. Men Rysslands utrikesminister tog honom på orden och lyckades därmed också förhindra något som annars skulle ha kunnat bli en allvarlig kris för hela världen.

Statsminister Reinfeldts obetänksamma uttalande om sig själv som en "stridshingst" har lett till många muntra kommentarer men kan ironiskt nog också bidra till hans fall. Vem vill låta sig ledas av en stridshingst, som utan att styras av någon i sadeln kan utföra de mest oöverlagda handlingar? Bilden av en herrelös stridshingst bidrar knappast till något förtroende för politiken utan snarare till uppfattningen av politiken som ett rent maktspråk.

När Jesus rider in i Jerusalem kan det till det yttre se ut som en maktdemonstration. Så uppfattades det också av människorna som omgav honom och hyllade honom med orden ur den gamla tronsbestigningspsalmen 118 i Psaltaren: "Hosianna Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!" (Matt. 21:9). Men den messianske konungen rider inte på någon stridshingst utan enligt profeten Sakarjas förutsägelse "i ringhet" på en åsna, "ett lastdjurs föl". Konsekvenserna blev oanade. Jesus hade själv förutsagt det: "Människosonen har inte kommit för att bli tjänad [d.v.s. för att utöva makt]  utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många" (Mark. 10:45).

Också när den unga kristna kyrkan förföljdes skedde det med makt eller ironi. En av de tidigaste antikristna inskrifterna visar en människa framför en korsfäst man med åsnehuvud och texten "Alexamenos tillber  sin Gud". Konsekvenserna av dessa förföljelser blev oanade så att Tertullianus omkr. år 200 kunde konstatera "martyrenas blod är kyrkans utsäde".

I dag förföljs kristna kanske mer än någonsin tidigare, framför allt i Egypten, Syrien och Irak. Hur skall vi förhålla oss till maktens och våldets progromer? Makten har sina förespråkare och våldet sin egen logik men det som leder till de mest oanade följderna är den tjänande och lidande kärlekens svar. Vågar vi stå upp för vår tro?

måndag 7 oktober 2013

I den stora fiskens buk




För några veckor sedan meddelade bl.a. tidningen Dagen om en korsmärkt lax som hade upptäckts vid fiskehamnen i Göteborg i samband med att den skulle filéas. På fiskens undersida fanns ett kors med tydliga konturer. Fisken väckte stor uppståndelse bland dem som fick att se den. Upptäckaren visste inte vad han skulle tro, men hans afrikanska kollegor var övertygade om att den var ett tecken från Gud.

Mina tankar går till en annan korsmärkt fisk, som handlar om uppståndelse. Under Kyrkans första århundraden, då kristendomen ännu var en förföljd religion, hade de kristna behov av hemliga identitetstecken. Ett sådant identitetstecken var fisken, som syftade på Jesus, hans kallelse av de första lärjungarna som var fiskare, och hans förvandling av fem kornbröd och två fiskar till mat för femtusen människor. Det grekiska ordet för fisk, ICHTHYS, användes som ett akronym, där bokstäverna tolkades som begynnelsebokstäver i orden "Jesus Kristus, Guds Son, Frälsare:
Ordet kunde också inramas av konturerna till en fisk. Fisken som symbol för Jesus möter bl.a. i katakomberna, de underjordiska begravningsplatser utanför staden Rom, där de kristna lade sina döda i väntan på uppståndelsen:


En förebild till Jesus i Gamla testamentet är profeten Jona som på egen begäran kastades i havet på grund av sin olydnad mot Gud och hamnade i den stora fiskens buk. När några skriftlärda och fariséer avkrävde Jesus ett tecken på hans fullmakt, svarade han: ”Detta onda och trolösa släkte kräver ett tecken, men det skall inte få något annat tecken än Jona-tecknet. Ty liksom profeten Jona var i den stora fiskens buk i tre dagar och tre nätter skall Människosonen vara i jordens inre i tre dagar och tre nätter. Folk från Nineve skall uppstå vid domen tillsammans med detta släkte och bli dess dom. Ty de omvände sig vid Jonas förkunnelse, men här finns något som är förmer än Jona (Matt. 12:39-41).

Jona var i dubbel bemärkelse en förebild för Jesus, dels genom sin omvändelsepredikan, dels genom sin vistelse i den stora fiskens buk, en förebild för Jesu nedstigande i dödsriket men också för hans uppståndelse från de döda. Den stora fisken var samtidigt både korsmärkt och ett tecken på uppståndelsens möjlighet. Jonas predikan i Nineve väckte uppståndelse bland åhörarna men blev också ett tecken om den kommande uppståndelsen från de döda.  Jesus är förmer än Jona eftersom han själv har uppstått från de döda som en garant för vem han är och vad han ger: frälsning från fångenskapen under synd och död och uppståndelse till evigt liv.




I den stora fiskens buk befinner vi oss alla, bildligt talat. Kristus har stigit ned i denna dödens tillvaro för att rädda oss ur synd och död. Vår tillvaro är korsmärkt av lidande men genom Kristi kors och uppståndelse också förvandlad till befrielsens möjlighet. Lyssnar vi – som folket i Nineve (Jona 3-4) – till ordet om bot och bättring? Jesus förkunnade: "Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på glädjebudet!"

lördag 28 september 2013

Det nödvändiga samvetet

Att kristdemokraternas riksting säger nej till samvetsfriheten är högst oroväckande. Jag håller med motionären Annelie Enochson om att man har anledning att känna sig besviken över det ljumma intresset för samvetsfrihet. Sannolikt beror det på att man inte har någon riktig uppfattning om vad samvete är. I vår subjektivt präglade kultur uppfattas samvete som någonting individuellt, ett slags uttryck för vad man "tycker".

I själva verket antyder ordet "samvete" en kunskap som man har tillsammans med andra, och det som man vet tillsammans med andra är vad den naturliga lagen säger och som finns kodifierat på många håll, bl.a. i de tio budorden. Detta "samvetande" är grundläggande för hela vår lagstiftning och av yttersta vikt. När den positiva lagen (d.v.s.. samhällets lagstiftning) tar sig uttryck i bestämmelser som står i strid mot vad den naturliga lagen säger, då är det en människas plikt att ta strid för vad samvetet säger.

"Konungen äger ingens samvete tvinga eller tvinga låta" heter det i 1809 års regeringsform". Vad som då gällde för kungen måste i dag gälla den som har den lagstiftande makten, d.v.s. riksdagen. Att arbeta för samvetsfrihet är inte att arbeta för individuella särdrag utan för att den naturliga moraliska lagen skall få vara vägledande i människors liv.

För en utförligare utredning om samvetsfriheten hänvisas till Anders Piltz ledare "Laglydig till varje pris?" i tidskriften Signum nr. 8/ 2010.

tisdag 24 september 2013

Den viktigaste klimatfrågan

Ingen har väl kunnat undgå att FN:s stora klimatmöte äger rum i Stockholm denna vecka. Klimatfrågan anses av många mer eller mindre som vår tids stora ödesfråga. Katastrofscenariorna avlöser varandra. Den spekulativt lagde tycker sig kanske i klimathotet kunna se en uppfyllelse av Lukasevangeliets ord om den yttersta tiden: "På jorden skall hedningarna gripas av ångest och rådlöshet vid havets och vågornas dån" (Luk. 21:25).

Samtidigt tränger sig mer närliggande plågor på: militärstyre i Egypten, en månghövdad och till synes olöslig konflikt i Syrien, terrorattacker i Kenya och Pakistan, otaliga strider mellan olika fraktioner i den arabisktalande världen, den olösliga Israel-Palestinakonflikten.

"Tiden är inne. Guds rike är nära. Omvänd er och tro på glädjebudet" (Mark. 1:15). Också Jesus framträdde i en orolig och på många sätt apokalyptisk tid. Det var lätt att uppfatta hans budskap om Gudsrikets närhet som ytterligare en röst om världens undergång. Men där finns en avgörande skillnad. Inför slutet av sitt liv säger Jesus till Pilatus, maktens representant: "Mitt rike är icke av denna världen…  mitt rike är av annat slag" (Joh. 18:36). På en fråga från fariséerna om när Guds rike skulle komma svarar Jesus: "Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon. Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är inom er" (Luk. 17:20f.). Guds rike är ett andligt rike, ett rike som äger rum och tar gestalt i människans hjärta.

Det finns alltså en viktigare klimatförändring än den yttre och det är den inre klimatförändring som måste äga rum inom oss. "Omvänd er och tro på glädjebudet", uppmanar Jesus, ett glädjebud om att Gud har sett till sitt folk och berett det frälsning, "en soluppgång för dem som är i mörkret och i dödens skugga", Luk. 1:79. Det är  denna inre klimatförändring som också påven Fanciskus efterlyser: ett varmare inre klimat, en mänskligare attityd till våra medmänniskor.

Varje försök från mänsklig sida att bemöta det yttre miljöhotet eller bidra till fred på jorden är förgäves om det inte finns ett inre motivering till förändring, en motivering som inte bygger på fruktan för jordens undergång utan på tro, hopp och kärlek. När en skriftlärd frågade Jesus om det viktigaste budet i lagen, svarade Jesus med det dubbla kärleksbudet: "Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft och du skall älska  din nästa som dig själv". När den skriftlärde instämmer, säger Jesus till honom: "Du har inte långt till Guds rike". Steget som fattas är den skärpning som Jesus anbefaller i bergspredikan, att älska inte bara dem som hör till samma grupp utan också sina fiender och förföljare (Matt. 5:43-48).

Hur är detta möjligt? Det undrade också den rike yngling som frågade Jesus om vägen till evigt liv och fick svaret: "Ett fattas dig. Gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga; då får du en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig" (Mark. 10:17-31). Endast den radikala omvändelsen från bundenheten vid världen till tro på Jesus Kristus kan åstadkomma den inre miljöförvandling som kan leda vidare till världens förvandling. "Vi älskar därför att Gud först har älskat oss" (1 Joh. 4:19). Världens återuppbyggnad börjar med omvändelsen av oss själva.

fredag 20 september 2013

Vad påven sagt och inte sagt

Antonio Spadaros intervju med påven Franciskus ha med rätta väckt uppmärksamhet. Inte oväntat är det framför allt påvens utsagor om kyrkans inställning till homosexuella, frånskilda och kvinnor som begått abort som apostroferas i svenska medier. Påvens utgångspunkt är att varje människa skall behandlas med respekt och kärlek. Förebilden är givetvis Jesus själv, vars omtanke om den störste syndare på ett markant sätt skilde sig från inställningen i hans omgivning. Det räcker med att påminna om Jesu möte med äktenskapsbryterskan i Joh. 8:1-11 eller hans samtal med den samariska kvinnan i Joh. 4 för att inse detta. Också kvinnan som smorde Jesu fötter i Luk. 7:16-50 hör till dem som fick möta Jesu omtanke och kärlek, vare sig man identifierar henne med Maria från Magdala i Luk. 8:2 eller inte.

Det finns alltid en risk att påvens utsagor vantolkas eller omtolkas i en riktning som passar den egna läsförståelsen. Man har svårt att inse att kärleken och omsorgen om en person inte samtidigt måste innebära ett accepterande av den personens livsföring. Också i det avseendet är Jesu inställning förebildande. Äktenskapsbryterskan i Joh. 8 uppmanas att ändra sin livsföring. Både den samariska kvinnan i Joh. 4 och kvinnan i Luk. 7 visar på olika sätt att de kommit till tro på Jesus och vill vittna om honom.

Den som förväntar sig att påvens utsagor om kyrkans handlande mot marginaliserade människor samtidigt skulle innebära en förändring av kyrkans lära i moralfrågor har ännu inte förstått den avgörande skillnaden mellan människan som person och hennes handlande eller mellan hur hon handlar nu och vem hon är avsedd att bli.

Se vidare: http://www.eppc.org/publications/the-christ-centered-pope/

och: http://www.thecatholicthing.org/columns/2013/the-spirit-of-bergoglio.html

 samt Dagen:Unik påveintervju ändrar inte Kyrkans lära

söndag 15 september 2013

Korset eller månskäran?

I lördagens Sv.D. försöker Carl Rudbeck att via två nyutkomna böcker om islam övertyga oss om att tanken på ett muslimskt övertagande av Europa bara är en myt.  Problemet är bara att eftersom varje utsaga om framtiden med nödvändighet är osäker och kan betecknas som en "myt", så kan också denna utsaga om ett ett icke-muslimskt övertagande betecknas som en myt. Det är med andra ord tämligen ofruktbart att sia om framtiden eftersom många olika faktorer bestämmer dess utveckling.

I stället borde vi ägna oss åt en jämförelse i nutid mellan islam och den religion som den europeiska kulturen i stor utsträckning är ett resultat av, nämligen kristendomen. Det första man kan ifrågasätta i Rudbecks understreckare är påståendet att islam bara är en religion. "Det är inget särskilt med islam, den är en religion, en världsåskådning, bland många andra." Så enkelt är det tyvärr inte. Islam är visserligen en religion, en världsåskådning om man så vill, men den är en religion med anspråk på världsherravälde, med hjälp av våld och makt om så skulle behövas. Det finns visserligen grenar av islam som mer eller mindre uttalat tar avstånd från våldet som metod, men för den i arabvärlden rådande formen, nämligen sunnimuslimerna, är våldet en livsform, det kan knappast förnekas. Själva ordet islam betyder ju också underkastelse, så det finns fog för att inte vara alltför godtrogen.

För kristendomen är våldet en principiellt omöjlig väg. Till grund för detta ligger inte bara bergspredikans etik om att vända andra kinden till utan framför allt uttalanden av Jesus om en bestämd åtskillnad mellan Guds rike och denna världens härskare. På frågan om nödvändigheten att betala skatt svarar han "Ge kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud" och inför Pilatus svarar han på anklagelsen om maktmissbruk med orden "Mitt rike hör icke till denna världen… Nu är mitt rike av annat slag", ett uttalande som går på kollisionskurs med varje försök att sammanblanda politik och kristendom, något som bl.a. borde vara ett memento i kyrkovalstider.

En oerhört viktig skillnad mellan kristendomen och islam ligger i inställningen till den fria viljan. För kristendomen är det en grundbult att Gud har skapat människan med en fri vilja, en möjlighet att säga ja eller nej till Gud. I denna fria vilja ligger människans adelsmärke, kännetecknet på att hon är skapad till Guds avbild och med möjlighet att växa till allt större likhet med Gud men också med risken att ta avstånd från Gud. För islam är en sådan frihet en omöjlighet eftersom det är Allah som i varje ögonblick bestämmer vad som är gott eller ont. Den frihet som den europeiska kulturen bygger på grundar sig på den kristna människosynen om människan som Guds avbild. En sådan frihet är otänkbar inom islam.

Det är ingen tvekan om att det har funnits tider då islam precis som kristendomen haft teologer som försökt att förena tron med förnuftet, men det är heller ingen tvekan om att en sådan fredsälskande islam i dagens läge har oerhört svårt att göra sig gällande. Ingen kan sia om framtiden, men i brist på en sådan förmåga är det viktigt att slå vakt om den frihet som är den kristna trons signum och den enda möjligheten för att bygga en hållbar framtid.

onsdag 11 september 2013

I världen – men icke av världen

"Mitt rike är icke av denna världen" – få citat från Jesus känns så otidsenliga och ändock så angelägna att anföra som när Svenska kyrkan anordnar val för sina medlemmar. Tidningar och brevlådor svämmar över av partipolitiska och opolitiska gruppers reklam som i stort sett utan undantag går ut på att göra den egna gruppens idéer om kyrkans roll i samhället till det mest angelägna alternativet. Ändock är de förvånansvärt lika. Också när man tar avstånd från det partipolitiska engagemanget, som när Erik Eckerdal skriver i tidningen Dagen om Svenska kyrkans demokratiska fångenskap, så är målet likväl "en öppen, demokratisk och rikstäckande folkkyrka", alltså i grunden en kyrkan som utgår från "folket" och bygger på "folket", inte den Kyrka som Kristus själv har grundlagt för att låta Guds rike bli en verklighet i världen –  i världen men icke av världen.

För att riktigt förstå det revolutionerande i Jesu "program" måste man göra klart för sig vad som ligger i "Guds rike". När Jesus yttrar de citerade orden inför Pilatus så konstaterar han  bara att hans rike icke är ett våldets och maktens rike – annars skulle hans följeslagare ha gripit till svärd – utan ett rike "av annat slag" (Joh. 18:36). Det är alltså icke ett politiskt rike.  På en fråga från fariséerna om Guds rikes ankomst svarar Jesus: "Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon. Ingen kan säga:  Här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är inom er" (Luk. 18:20f.). Det är ett inre rike. Guds rike kan bara förverkligas i en människas hjärta och det kan bara förverkligas genom att man tar emot det glada budskapet om Jesus: "Tiden är inne. Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet" (Mark. 1:15).

När Paulus tar upp frågan om Guds rike bygger han på Jesu egna ord och säger: "Guds rike består inte i mat och dryck utan i rättfärdighet, frid och glädje i den heliga anden" (Rom. 14:17). Man skulle också kunna exemplifiera det med vad han säger i Gal. 5:22f. om Andens frukter: "Andens frukter är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning". Sådant är Guds rike – i världen, men icke av världen. Det är för att förverkliga det riket som Jesus har grundlagt sin Kyrka och sänt den i världen.

Varje "kyrkligt" program måste ha dessa grundfakta som utgångspunkt, annars hamnar det i något som enbart är "av världen". Det är bara genom att vi själva låter oss förvandlas som vi som Kyrka kan förändra världen. Det är om detta Jesus ber i sin översteprästerliga förbön i Joh. 17: "Jag ber inte för världen utan för dem som du har gett mig, eftersom de är dina…  Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen utan att du skall bevara dem för det onda… Liksom du har sänt mig till världen, har jag sänt dem till världen, och för deras skull helgar jag mig till ett offer, för att också de skall helgas genom sanningen."  Kyrkan kan inte förändra världen genom politiska program, endast genom omvändelse och tro.

torsdag 5 september 2013

Världens mäktigaste man

"Mitt rike är icke av denna världen…".  Man kommer att  tänka på dessa Jesu ord till Pilatus, maktens representant, när man hör talas om att "världens mäktigaste man", d.v.s. president Obama, har besökt Sverige, detta självförhärligande lilleputtland med ambitionen att fungera som världens samvete. Det må vara att "världens mäktigaste man" har möjlighet att trycka på knappen till något som är avsett som en begränsad straffåtgärd och likväl kan vara knappen till ett världskrig –  men makten att skapa fred på jorden, mänsklighetens ödesfråga, dess överlevnad – den makten äger han inte. Så begränsad är  "maktens" representant när det gäller. Han har makten att göra ont, men inte makten till det verkligt goda.

Den makten, makten att göra det goda, har bara vanmaktens representant, han som står inför Pilatus, anklagad som en förbrytare, som svarar på alla anklagelser om maktmissbruk med orden: "Mitt rike är icke av denna världen. Om mitt rike hörde till denna världen hade mina följeslagare kämpat för att jag icke skulle bli överlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike av annat slag."  Det är icke ett maktens och våldets rike utan ett kärlekens, där man ber för sina förföljare och älskar dem som hatar.

Det riket och den makten kan aldrig vinnas på politisk väg eller genom att köpas, bara genom att man överlämnar sig till honom, som inte har kommit för att döma världen utan för att världen skulle bli frälst, räddad genom honom. Inte Pilatus, inte Obama är världens mäktigaste man, utan han som säger "Guds rike är inom er", ty han råder med kärlekens makt över ett människohjärta.

lördag 31 augusti 2013

Lydnad eller lidande?

Harry Amster konstaterar i Sv.D. att stödet för för feministisk aktivism är ojämnt och beroende av i vilket religiöst sammanhang den utövas. När Pussy Riot stormar in i Kristus Frälsarens katedral i Moskva och blir dömd till två års fängelse, då reser sig hela världen med alla dess kändisar för att försvara yttrandefriheten. När femen utövar samma barbröstade demonstration i Stockholms moské och grips av polis för förargelseväckande beteende, då tystnar ropen på yttrandefrihet, och den som försvarar femens rätt att kritisera anklagas i stället för islamofobi.

Jag har redan i ett tidigare blogginlägg berört den grundläggande skillnad som finns mellan olika religioner med hänsyn till deras inställning till hädelse. Medan Islam i lydnad för Allahs suveränitet bemöter varje form av hädelse med våldsaktioner, vägrar kristendomen inlåta sig på hämnd för Guds skull eller för hämndens egen skull. I medvetande  om Jesu egna ord "Om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom", så lider en kristen hellre än att gripa till våld. Sådan undfallenhet ledde filosofen Friedrich Nietzsche till att kalla kristendomen för en slavmoral. Vägran att inlåta sig på en moral styrd av hämnd har emellertid en djupare motivering. Aposteln Petrus skriver:  "Kristus led för er skull, och gav er ett exempel för att ni skall följa i hans fotspår… Han svarade inte med skymford när han skymfades. Han svarade inte med hotelser när han fick lida. Han överlät sin sak åt honom som dömer rättvist. Våra synder bar han i sin egen kropp upp på träpålen, för att vi skulle dö bort från synden och leva för rättfärdigheten" (1 Petr. 2:21-24).

Det är givetvis en svår uppgift att i alla lägen avstå från att "ge igen". Inte heller innebär det att i alla lägen "hålla tyst". "Att leva för rättfärdigheten" betyder snarare att när rätt och sanning står på spel, när människovärdet trampas under fötterna, så är det en kristens plikt att reagera med en frimodig och öppen bekännelse. Då gäller Petrus ord i Apg. 5:29: "Man måste lyda Gud mer än människor". Alltså: både lida och lyda. Våldet är en alltför enkel utväg.

måndag 26 augusti 2013

Låt ditt rike komma

"Guds rike består inte i mat och dryck", säger aposteln Paulus (Rom 14:17) och – skulle man kunna tillägga – inte heller består Guds rike i någonting annat av alla de ting som  vi omger oss med. Apostelns ord står i överensstämmelse med Jesu egna ord, när han i Bergspredikan (Matt. 5-7) säger: "Gör er därför inga bekymmer, fråga inte: Vad skall vi äta? Vad skall vi dricka? Vad skall vi ta på oss? Allt sådant jagar hedningarna efter." Att samla skatter på jorden är en sysselsättning som leder till samma resultat som den rike kornbondens samlande i lador: "Du dåre, i natt skall ditt liv tas ifrån dig, och allt du har lagt på hög, vem skall få det?" (Luk. 12:13-21). "Så går det för den som samlar skatter åt sig själv men inte är rik inför Gud."  "Sök först Guds rike och hans rättfärdighet", säger Jesus. Det finns någonting som är viktigare än att samla skatter på jorden och det är att samla skatter i himlen (Matt. 6:19-21).

Vad betyder det att samla skatter i himlen? När Jesus på en fråga om Guds rikes synlighet svarar: "Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon. Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är inom er", så handlar det inte om någon slags mystisk inre upplevelse utan om att låta Guds rike ta gestalt inom oss genom att söka Guds rättfärdighet, sälja allt för att vinna den himmelska pärlan (Matt. 13:45f.). "Vill du bli fullkomlig", säger Jesus till den rike ynglingen, "så sälj allt du äger och ge åt de fattiga. Då skall du få en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig" (Matt. 19:21). "Att sälja allt" betyder att inte vara bunden av någon av sina jordiska egendomar eller intressen, så att de står i vägen för Guds rike. Guds rike inom oss är det trons rike som upprättas i oss när vi tar vara på och lever av Kyrkans tro på Jesus Kristus, som möter oss i Kyrkans förkunnelse och sakrament.  "Guds rike består inte i mat och dryck utan i rättfärdighet och frid och glädje i den heliga Anden", säger Paulus. Så förverkligas Guds rike, som inte är ett jordiskt framgångs- eller lyckorike utan en hjärtats hängivelse åt Guds kärleksvilja.

Man kan alltså inte förvänta sig att Guds rike skall ta gestalt som ett jordiskt rike. I det avseendet skiljer sig kristendomen på ett markant sätt inte bara från Islam som kräver alla människors underkastelse under Allahs outgrundliga vilja utan också från den sekulära liberalismen, som kräver alla människors underkastelse under den politiska folkviljan.

fredag 23 augusti 2013

Öppenhetens riddare eller dödgrävare?

I dagens Sv.D. recenseras en dokumentär om Wikileaks och dess grundare Julian Assange. Där påpekas bl.a. hur svårt sådana "visselblåsare" som Assange har att tåla öppenhet kring sin egen person. Assange har kraftfullt reagerat mot att hans egna polisförhör i samband med de påstådda sexövergreppen i Stockholm har läckt från Åklagarmyndigheten till Expressen. "Det kan ofta vara knepigt att leva som man lär", konstaterar recensenten Jan Söderqvist.

Öppenheten har alltså sina gränser, även om dess förespråkare hävdar motsatsen och gärna vill framställa sig själva som sanningens riddare. Utan tanke på öppenhetens konsekvenser för tredje person är de beredda att gå över lik. Öppenhetens riddare kan på så sätt bli dess dödgrävare genom att tvinga fram motattacker. Under sådana förhållanden kan man fundera över vad som är den egentliga drivkraften bakom kravet på den totala öppenheten. Jan Söderqvist tycker sig kunna konstatera att det övergripande syftet med Wikileaks verksamhet har blivit ett "egosmek", eller mera rakt på sak: uttryck för ett självhävdelsebehov. Ett liknande behov kan man – enligt min mening – också finna hos Bradley Manning, som nu – efter sin dom – "kommer ut" som transsexuell.

Självhävdelsebehovet är ofta omedvetet hos de personer som framträder med anspråk på den absoluta sanningen och öppenheten, och man kan fundera över om de bottnar i bakomliggande mindervärdighetskänslor. En sådan självhävdelse möter inte bara i prideparader och gruppdemonstrationer utan också i mera subtil form i politikers snabba påhäng diverse populistiska upptåg – för att inte tala om uppmaningen till att bära slöja. Varje människa som driver kravet på öppenhet behöver rannsaka sig själv om vad som är den egentliga drivkraften.

onsdag 21 augusti 2013

Regnbågsfärgade naglar

Emma Green Tregaro och Moa Hjelmer har fått mycket stöd för sina regnbågsfärgade naglar. Som "demonstration" är handlingen verkningslös och i huvudsak ett spel för gallerierna även om den är buren av ett äkta engagemang. Det som är politiskt korrekt och medietillvänt löser fördenskull icke hbtq-personernas problem. Hbtq-personers problem är nämligen att de inte bara vill bli erkända som individer utan också att bli erkända i par, d.v.s. likställda med heterosexuella familjer. Denna likställdhet är en omöjlighet eftersom den icke bara är beroende av omgivningens inställning utan också av deras fysiska och biologiska begränsning: de icke kan avla barn med varandra. De kommer  ur denna synvinkel alltid att känna sig i underläge i förhållande till heterosexuella par. Familjebildningen med mamma, pappa och barn är och förblir en grundsten i samhällsbyggandet, vilket också var innebörden av Jelena Isinbajevas yttrande.  I det avseendet är och förblir parbildningar mellan hbtq-personer ett främmande och ofruktbart inslag.

Hntq-personers problem är främst deras eget individuella problem och kan icke lösas med demonstrationer, pride-parader, statlig äktenskapslagstiftning eller något annat ingripande utifrån. Det kan endast lösas genom att dessa personer accepterar sin egen begränsning, precis som alla andra människor måste acceptera sina  begränsningar. Hbtq-personer kan vinna andras erkännande först och främst genom att acceptera sin egen begränsning.

Se vidare Röda naglar för Green Tregar
Om ännu en ytlig och därför verkningslös demonstration kan man läsa här: Uppropet med slöja stöttar kvinnoförtryck

onsdag 14 augusti 2013

Forskare tror

Det handlar om nära-dödenupplevelser hos råttor. "Några sekunder innan en råtta dör ökar den elektriska aktiviteten i dess hjärna, enligt en studie i USA. Forskarna tror att det är sådan aktivitet som är grunden för så kallade nära-dödenupplevelser hos människor."

Forskare tror. Det ligger ingenting exceptionellt i detta. Många gånger måste forskare söka sig fram nästan som i blindo efter vägar som till att börja med bara är hypoteser, vaga antaganden. Sådana är vetenskapers villkor, och det ligger ingenting underligt i det. Inte heller är det någonting som strider mot den kristna tron, som på ett grundläggande sätt – åtminstone  sin katolska utformning – ger rum för utförliga förnuftsresonemang. Det underliga är att det offentligt erkänns: "forskare tror" – utan att det fördenskull behöver vara fråga om en religiös tro. Forskare "vet" inte allt. Ibland måste de "tro", ställa upp hypoteser, för att komma vidare.

Fortsätter man att läsa finner man många förbehåll men också många antaganden på grundval av sambandet råttor-däggdjur-människor. "Det är 'rimligt' att tänka sig att det är den ökade elektriska aktiviteten som ger oss nära-dödenupplevelser." Sådana upplevelser har stundom uppfattats som ett slags gudsbevis, inte minst av dem som själva varit med om det. Bevisvärdet är dock ringa i jämförelse med de klassiska gudsbevisen, som inte när några bevis i egentlig mening utan snarare rimligheter för Guds existens. "Själen" – denna för individen så påtagliga men för vetenskapens så undflyende entitet, låter sig dock sällan fångas i vetenskapens nät. Vad man når är fysiologiska processer i hjärnan, tankeprocesser men inte tanken, känslans plats i hjärnan men inte känsloupplevelsen, viljans nervbanor men inte viljans styrförmåga. Med förnuftet ställer själen frågor som bara religionen kan besvara, och religionen ger svar som inte kan vara undandragna förnuftets omdöme.

måndag 12 augusti 2013

Välfärdsinstitution eller vägvisare?

I söndagens Svenska Dagbladet skriver Anna Ardin och Miriam Holmer om "Svenska kyrkan vid ett vägskäl".  Det handlar om Svenska kyrkans roll i välfärdssamhället, och vägskälet påstås vara ett val mellan vinstintresse och barmhärtighetsmotiv, det senare exemplifierat med värden som "att mildra lidande, att inge hopp eller att bygga en social sammanhållning".

Man tror knappt sina ögon och öron. Är det verkligen detta som är Svenska kyrkans framtid, att välja mellan olika – i och för sig inte nödvändigtvis motsatta – former av samhällsinsatser? Är det för att grunda ett gudsrike på jorden som Jesus har sänt ut sina apostlar med uppdraget "Gå ut och gör alla folk till lärjungar, döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er"? Har Svenska kyrkan alldeles tappat bort sin Herres grundläggande missionsuppdrag? Eller är hon så fången av den socialliberala tankeapparaten att hon tror att missionsuppdraget kan fullgöras enbart genom att hon anpassar sig till vad som är gångbart i de politiska sammanhangen?

Svenska kyrkan befinner sig i kris. Om detta vittnar inte bara ett sjunkande medlemsantal utan vad värre är – ett sjunkande antal deltagare i gudstjänsten. Och det är inte underligt. Där kyrkan försöker anpassa sig till krisen genom att göra gudstjänsterna mindre liturgiska, predikan mindre läromässig, musiken mera folklig och kyrkan mer samhällstillvänd, där förlorar människor tilltron till kyrkan som en vägvisare och andlig ledare till Guds rike. Det är inte underligt om människor lämnar Svenska kyrkan. Jag är själv en av dem som av brist på andlig näring tvingats lämna den för att finna ett nytt hem i den Katolska kyrkan.

Inte alla orkar med en konversion. De flesta ger upp, försöker leva på  den egna skafferinivån eller försvinner ut i det tomma intet. Kvar står den Svenska kyrkan och stampar, ägnar sig åt inre strider som på vilken nivå man skall engagera sig i välfärdssamhället  i stället för att i bot och bättring återvända till den Herre som är Kyrkans grund. Är det inte detta som är Svenska kyrkans verkliga vägskäl: att fortsätta på den inslagna välfärdsvägen eller att i omvändelse och tro vända åter till Honom som är Kyrkans huvud och uppdragsgivare?

fredag 9 augusti 2013

Viljan till makt

Imamen Ahmed Akkari ångrar sin kritik mot Jyllandspostens publicering av Muhammedkaraktyrerna, meddelar bl.a. tidningen Dagen. Detta är naturligtvis välkommet, något som också konstateras av Ivar Arpi i Sv. D. samt flera andra debattörer.  "Han har gått från att vara en hårdför islamist till att bli en vanlig mjuk och tolerant humanist", säger Kurt Westergaard till Jyllandsposten.

Man skall nog vara försiktig med att dra alltför hastiga slutsatser av enskilda muslimers "omvändelse". Även om man inte utan vidare skall misstro deras utsagor, skall man vara medveten om att en förändrad attityd i de yttre handlingarna och utsagorna inte alltid återspeglar en verklig inre förändring. De yttre handlingarna och utsagorna kan också vara uttryck för en medveten "politik", att anpassa sig till de yttre förutsättningarna så länge någonting annat inte är möjligt, för att på ett senare stadium, när makten tillåter det, låta de verkliga motiven komma till tals.

Det viktigaste skälet för att vara försiktig i omdömet är att Islam i sin traditionella utformning med sitt dominerande sunnimuslimska inflytande inte har förändrats och inte heller kommer att förändras om man inte låter förnuftet få spelrum. Islam styrs av ett envetet förnekande av förnuftets betydelse till förmån för Allahs absoluta och outgrundliga vilja. Resultatet är att den enda kraft man har att räkna med är viljan till makt inte bara hos Allah utan också hos alla som underkastar sig hans vilja. Islams filosofiska grund är densamma som hos Friedrich Nietzsche, som i viljan till makt  ser tillvarons drivande kraft.

För den som vill veta mer om detta rekommenderar jag
Robert R. Reilly, The Closing of the Muslim Mind.



fredag 2 augusti 2013

Att få bestämma över sin egen kropp

"Man måste få bestämma över sin egen kropp". Nu senast gällde det ett ärende i försäkringskassan, där Högsta förvaltningsdomstolen har slagit fast att en enskild person skall kunna vägra att genomföra en operation eller rehabilitering och ändock under vissa betingelser ha rätt till sjukersättning. Annars har utsagan "att ha rätt till sin egen kropp"  företrädesvis använts av feministiska rörelser i upproret mot det mansdominerade sexistiska våldsutövande som i så hög grad präglar vår värld och vår tid. Man kan förstå Pussy Riots och femen-rörelsens ursinne när de tillgriper det enda vapen de tycker sig kunna uppbringa för att väcka uppmärksamhet: genom att uppträda med nakna överkroppar, målade med slagord.

"Att ha rätt till sin egen kropp" kan tyckas vara den mest självklara regel som man kan formulera. Men trots detta är den kontraproduktiv. Den utgår från det enda kvarvarande moralfundament som tycks oemotsägligt: det egna jaget, det egna subjektet. Rätt och gott är det som gagnar det egna jaget, det vari jag själv finner tillfredsställelse, det som framför allt gagnar min egen kropp – den enda återstående verkligheten.

"Att ha rätt till sin egen kropp" är med andra ord en kapitulation för samma subjektivism mot vilken man demonstrerar. Man finner inga andra medel att tillgripa. Det är samma subjektivism som ligger bakom hbtq-rörelsernas högljudda demonstrationer, deras krav inte bara på individuella rättigheter utan också på kollektiva förmåner. (Se tidningen Dagens ledare: Pridefestivalen blir alltmer av paradox.) Det ursinniga raseri med vilket man går till verket är ett tecken så gott som något på den moraliska bankrutt som drabbat västvärlden och försatt oss i den pinsamma situation som gör att vi inte vet vart vi skall ta vägen annat än till vårt eget jag.

"Att få bestämma över sin egen kropp" är raka motsatsen till det som påven Johannes Paulus II beskriver i sin berömda "Kroppens teologi". Att få bestämma över sin egen kropp är möjligt först när man inser hur man står i beroende av honom som skapat både kropp och själ, när man inser att kropp och själ är en gåva från Gud och att "bestämmandet" inte är självständigt och ovillkorligt utan en förvaltning under ansvar. "Vet ni då inte att er kropp är ett tempel för den heliga anden, som ni har inom er och som ni har fått från Gud? Ni tillhör inte er själva. Gud har köpt er och priset är betalt. Ära då Gud med er kropp", skriver Paulus i 1 Kor. 6:19-20.

Människooffer i Sverige?

Under rubriken "Människooffer i Sverige?" skriver Dick Harrison om äldre medeltida seder som omvittnas både i historiska skildringar hos Adam av Bremen och genom utgrävningar av förkristna medeltida gravar. Trälar betraktades som egendomar som via halshuggning fick följa sina herrar i graven.

Dessvärre är detta icke bara ett historiskt kuriosum utan också ett nutida faktum. Genom aborter offras i dag levande men ofödda barn till förmån för sina föräldrars välgång, framgång och lycka. Fostret betraktas som en egendom utan värde. Genom eufemistiska omskrivningar kallar man det ofödda barnet för "cellklump" eller  "liv i vardande", trots att det är ett  ofrånkomligt faktum att fostret redan från början äger hela den biologiska och psykiska utrustning som den vuxna människan är försedd med. Det går icke att blunda för att abort är ett människooffer, ett offer man gör till förmån för någon annan – i detta fall till förmån för föräldrarna – eller kanske t.o.m. för samhället?

Man kan fundera över hur ett välfärdssamhälle som det moderna svenska samhället så till den grad lyckas förtränga det som i andra sammanhang betraktas som ett väletablerat vetenskapligt faktum, nämligen att fostret äger hela den uppsättning gener som också den vuxne är utrustad med. Det är icke en del av kvinnans kropp utan en självständig, levande individ. Denna förträngning sammanfaller i tiden men den förvandling av moraluppfattningen som ägt rum när moralen inte längre bygger på en människas handlingar gentemot andra (dygdemoral) utan på hennes egen individuella och känslomässiga tillfredsställelse (lyckomoral).

En tänkbar mot-maxim för vår tid skulle kunna vara: Det är viktigare att göra gott än att må gott.

lördag 27 juli 2013

Vad finns det för gemensamt mellan gay-rörelsen och Islam?

Två ledare i Sv.D. under den gångna veckan berör samma problem fast på två helt olika områden. Ivar Arpi beskriver den inflation av de mänskliga rättigheterna som uppstår när diktaturer och totalitära regimer försöker omdefiniera innebörden av de mänskliga rättigheterna bl.a. genom att kräva ett ökat antal tillägg. Med alla tillägg är antalet mänskliga rättigheter nu uppe i 1377. Redan antalet av dessa rättigheter låter oss ana att talet om mänskliga rättigheter är på väg att förlora sin ursprungliga mening. I stället för att slå vakt om individens rättigheter mot kollektivt förtryck via ett begränsat antal teser har de mänskliga rättigheterna i stor utsträckning förvandlats till grupprivilegier, som redan genom sin existens kränker den fundamentala principen om mänsklighetens enhet. Den radikala utgångspunkten för de mänskliga rättigheterna, att alla människor har samma värde och lika rättigheter, sätts ur spel när olika grupper kräver särskilda privilegier.

Redan en hastig blick på deklarationens första artikel ger vid handen att det finns en inbyggd konflikt mellan deklarationen om de mänskliga rättigheterna och den muslimska tankevärlden. Första artikeln stadgar: "Alla människor är födda fria och lika i värdighet och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap". Tanken att människan skulle kunna ha ett förnuft och ett inbyggt samvete och ha möjlighet att handla i enlighet med detta förnuft och detta samvete är inom den traditionella utformningen av Islam en omöjlig tanke. Gud är allsmäktig vilja och människans uppgift är att underkasta sig denna vilja, kodifierad i Koranen, som är lika helig och oskapad som Gud själv. Någon mänsklig fri vilja kan det inte vara tal om, inte heller samvete, utan endast lydnad och underkastelse under den gudomliga viljan. Den gemenskap som Koranen talar om är inte en gemenskap på grund av ett gemensamt människovärde utan endast en gemenskap muslimer emellan i underkastelsen under Guds outgrundliga vilja. Den som inte är muslim är en fiende, en otrogen.

Samma problem, om de mänskliga rättigheternas konflikt med gruppintressen, berör Maria Ludvigsson i sin ledare om pridefestivalen. Hon påpekar där att det finns en konflikt i varje rörelse som inte bara verkar för enskilda människors rättigheter utan också för en särskild grupps rättigheter. När fokus flyttas från individen till kollektivet verkar det lockande att kräva särlagstiftning, särskilda rättigheter eller förmåner. Ett sådant krav på särbehandling inkräktar i själva verket på alla människors likabehandling.

Det finns skäl att i detta sammanhang påminna om att "pride"inte bara kan betyda stolhet utan också högmod. Gränsen mellan stolthet och högmod kan synas hårfin, men överskrids ofta just när intresset övergår från individ till ett kollektiv. Man kan också påminna om Islams krav på införande av sharialagar, ett gruppintresse som står i direkt konflikt med det för alla gemensamma människovärdet.

Det är inte bara det för alla människor gemensamma människovärdet som står på spel. Genom olika gruppintressen hotas den för alla människor gemensamma naturliga lagen. Rättighetstänkandet är i grunden ett utflöde av en subjektivistisk lyckomoral där rätt och fel bestäms av individens önskningar. Moralen står i relation till individen i stället för att vara en för alla människor given norm. Det viktiga är inte längre att vara god utan att må gott. Kampen för mänsklighetens framtid måste därför föras på flera fronter, mot gruppintressen som ställs emot varandra i en aldrig sinande ström och mot en individcentrerad lyckomoral, som ställer människors önskningar mot varandra och leder till ett allas krig mot alla, en konflikt som till sist hotar förtrycka och förinta individen.

söndag 21 juli 2013

Femen missar målet

Den feministiska rörelsen Femen med dess ryska variant Pussy Riot försöker väcka uppmärksamhet för kvinnans utsatta situation genom att låta kvinnor uppträda med nakna överkroppar, på vilka de målat slagord. Se t.ex. Sv.D.:s intervju med Aliaa Elmahdy och efterföljande artikel. Man kan sympatisera med rörelsens mål utan att fördenskull sympatisera med de medel den använder. Det finns en risk för att den i själva verket missar målet genom sina provocerande framträdanden. De negativa reaktionerna visar att den riskerar att  hetsa till ännu mera övervåld.

De slagord med vilka man uppträder, "kvinnans rätt till sin egen kropp", bygger dessutom på det rättighetstänkande som genomsyrar den moderna världen och som möter också i många andra mer eller mindre relevanta sammanhang. Grunden för detta rättighetstänkande är en subjektivistisk moraluppfattning som utgår från att "rätt för mig" endast är vad som är rätt för mig och "rätt för dig" endast är vad som är rätt för dig. Detta subjektivistiska rättighetstänkande river upp grunden för all objektiv moral och riskerar att i längden leda till ett allas krig mot alla. Man kan nämligen inte utöva sin egen "rätt" utan att komma i konflikt med andras "rätt".

I en objektiv moraluppfattning är det inte den egna rätten som står i förgrunden utan omsorgen om andras bästa. Grundläggande bud som "du skall icke dräpa", "du skall icke stjäla" och "du skall icke begå äktenskapsbrott" syftar inte i första hand till ens eget bästa utan till omsorgen om andra. Att utgå från ett subjektivistiskt rättighetstänkande, som syftar endast till egen lycka och eget välbefinnande, är att bygga på lösan sand och att bedriva en i längden samhällsnedbrytande verksamhet. En fast grund för både individer och samhälle kan endast uppnås genom en objektiv moraluppfattning som bygger på omsorgen om det gemensamma bästa.

lördag 20 juli 2013

Fundamentalismens grogrund

Svenska Dagbladet har påbörjat en serie om olika författares relation till det fundamentala i livet, det som man på gott och ont inte kan leva utan. Förste man på plan är Qaisar Mahmood, som berättar om sin tid som motvillig fundamentalist. Orsaken till att han sökte sig till fundamentalismen var den behandling som han fick på flygplatsen Heathrow i skuggan av 11 september-attacken i New York. Den behandling som säkerhetspolisen där utsatte honom för drev honom att söka sig till muslimska kretsar. I fredagsbönen fann han den gemenskap han för tillfället behövde för att kunna identifiera sig med andra likasinnade. Den bar och gav honom en enorm kraft.

Den fundamentalistiska inriktningen blev kortvarig. Varför? Av två orsaker: dels p.g.a. hans individuella behov av att hävda sig och dels p.g.a. hans intellektuella behov av att ställa frågan "varför". Mahmood säger att han har ett inre behov att komplicera saker och ting. Fundamentalismen ger ett förenklat svar på en komplicerad verklighet.

Mahmoods väg till fundamentalism och hans väg därifrån ger en viktig aspekt på det som är Islams stora problem: att inte kunna ge en intellektuell tolkning som gör den användbar i en nutida verklighet. All fundamentalism är reducerande och förenklande till sin karaktär.

Om Islams problem i det avseendet och om en möjlig utväg ur det skriver Robert R. Reilly i The Closing of the Muslim Mind – How Intellectual Suicide Created the Modern Islamist Crisis.

söndag 14 juli 2013

Sekularismen – en religion med anspråk

"Sekulära vindar blåser i USA" – knappast något att förvåna sig över. Mer förvånande då att man basunerar ut det som en nyhet. Den som något följt debatten i USA angående president Obamas HCR-program (Health Care Reform) har inte kunnat undgå att lägga märke till hur det traditionella motståndet mot preventivmedel, för- och utomäktenskapliga sexuella förbindelser, aborter, eutanasi och enkönade äktenskap fått allt svårare att  få genomslag i samhället. Att USA i detta avseende släpar efter Europa får tillskrivas det starka evangelikala inslaget i amerikanskt kyrkoliv samt den starka ställning som religionsfriheten haft alltsedan bildandet av Förenta Staterna.

Sekularismen som sådan är emellertid en gammal företeelse, något som man blir medveten om när man läser Benjamin Wiker, "Worshipping the State – How Liberalism became our State Religion". Vad man inte så ofta reflekterar över är att också sekularismen faktiskt är en religion med starka inslag av trosövertygelser. Man tror visserligen inte på Gud men desto mer på Människan. Wiker gör i sin bok en intressant sammanfattning av skillnaderna mellan kristen tro och sekularism, som jag inte vill undanhålla läsaren:

Kristna bekänner att det finns bara en Gud, som har skapat himmel och jord. Sekulära liberaler försäkrar att det inte finns någon Gud och att naturen är resultatet av blinda lagar och slumpmässiga tillfälligheter.

Kristna tror att världen är meningsfull eftersom den skapats av en vis och kärleksfull Gud. Sekulära liberaler tror att universum och livet självt är ytterst meningslöst. "Mening" är i sig bara en mänsklig och artificiell konstruktion.

Kristna tror att människan skapats till Guds avbild som skapelsens krona (målinriktad evolution som skapelse över tiden är förenlig med kristen tro). Liberaler tror att en människa bara är ett djur, en tillfällig produkt av den blinda evolutionen.

Kristna tror på ett syndafall och att synden infekterar och förstör varje mänskligt företag. Liberaler tror att människan är av naturen god och att "ondska" bara är ett resultat av en dålig miljö (d.v.s. en olycklig uppsättning av  närliggande materiella orsaker).

Kristna tror att Guds nåd är nödvändig för att hela mänsklig ondska. Liberaler tror att människor måste förändra sin materiella omgivning och till och med själva den mänskliga naturen för att åstadkomma sin egen räddning genom sina egna gärningar.

Kristna tror att Gud inkarnerades (blev människa) i Jesus Kristus, som är helt och hållet av både gudomlig och mänsklig natur, den enda föreningen av Gud och människa i historien. Liberaler förnekar Kristi gudomlighet och förkunnar att han bara var människa och att det inte finns någon Gud; de tror att människan kan vara sin egen gud.

Kristna tror att det politiska livet är smittat av syndens verklighet så att vi inte kan ställa vårt yttersta hopp till ett rike av denna världen. Liberaler tror att den här världen är det enda vi har och att vi kan åstadkomma ett jordiskt paradis genom att förena politisk och teknisk makt.

För kristna är Kyrkan den grundläggande institutionen – Kristi kropp med Kristus som huvud. Denna världens riken, nationer och stater, som syftar till att upprätthålla den kroppsliga existensen och den sociala ordningen, är sekundära. Kyrka och stat är komplementära men helt åtskilda i fråga om institutionell form och funktion. Liberaler, som förnekar existensen av något andligt rike, gör denna världens riken, nationer och stater till de primära och enda makterna. Om de tillåter Kyrkan att existera måste den underkasta sig den politiska makten och framstå som en menlös sångförening.

Vid en sådan jämförelse framstår den sekulära liberalismen i dess ohöljda upphöjelse av människan utan tvivel som en trosövertygelse med starka krav på att människan skall underkasta sig dess dogmer. Exempel på en sådan underkastelse är när människor mot sitt samvete tvingas medverka i aborter, vigsel av enkönade par och aktiv dödshjälp. Sekularismen är en religion med anspråk på underkastelse – däri liknar den Islam.

Se också Det behövs mer Gud i kyrkan
samt tidningen Dagen Sekularisering – en ny religiositet 

fredag 12 juli 2013

Död som förhinder

Begravningsbesökarna blir färre konstaterar Sv.D. med hänvisning till statistik från Sveriges Begravningsbyråers förbund. Vid slutet av 80-talet låg antalet besökare vid i genomsnitt 50 personer per begravning. I dag är siffran nere i 25. En etnolog och kulturhistoriker menar att det beror på att vi numera umgås med varandra mest bara på nätet. Samtidigt har antalet 15-åringar som  konfirmeras halverats på de senaste 30 åren. Ingen hävdar dock att detta skulle bero på ändrade umgängesvanor.

Bakom bägge nedgångarna ligger nog djupare orsaker än bara förändrade sätt att umgås. I själva verket torde de vara tecken på ingenting mindre än en andlig revolution i tänkesätt och därmed i attityder, som ägt rum i vårt samhälle under lång tid och som urholkat den klassiska och kristna uppfattningen om gott och ont som naturgivna företeelser, som dygder och laster i en andligt uppfattad verklighet. I dagens samhälle omfattas i stället en hedonistisk utilitarianism, en njutningslysten nyttomoral, där gott och ont bara har med kroppen och dess njutningar eller lidanden att göra, där gott betyder största möjliga kroppsliga perfektion och lycka och ont det kroppsliga och själsliga lidandet.

I ett sådant samhälle är döden ett förhinder, en motsägelse som man helst förnekar. Deltagandet i en begravning innebär inte en andlig uppbyggelse utan en obehaglighet som man helst vill vara utan. Död och begravning blir ovälkomna avbrott i en annars välsmord tillvaro. Begravningar får vänta tills alla har kommit hem från semesterparadiset och stökas undan på kortast möjliga tid och med så få närvarande som möjligt.

Inte heller den svenskkyrkliga konfirmationen tycks vara inställd på uppbyggelse. I den allmänna jakten på njutningsfyllda upplevelser söker många församlingar och präster överträffa varandra i påhittighet. Är det underligt om ideella och religiöst obundna sammanslutningar ordnar alternativa ungdomsläger för att diskutera livets stora frågor?

Se också tidningen Dagen

Demokrati med förbehåll

Under rubriken "Islamisten som tror på Sverige"  ger Fanny Härgestam en intervju med Rached Ghannouchi, grundaren av islamistpartiet Ennahda i Tunisien. Ghannouchi hävdar där att Islam är väl förenlig med en demokrati av västerländskt snitt. Som exempel på detta anför han den frihet i fråga om yttre ting som staten måste tillåta sina medborgare – vilka kläder man vill ha på sig eller vilken mat man vill äta.

"Förut var folk rädda här i Tunisien att vi islamister skulle begränsa friheter, men nu efter ett och ett halvt år lever tunisierna som de brukade göra, och de har till och med utökad frihet. Folk kan välja om de vill gå till moskén, baren eller stranden." Detta låter ju i och för sig utmärkt, men den för demokratin centrala frågan är: Får de också välja om de vill gå till kyrkan? Tillåter den tunisiska staten under Ennahda att en tunisier konverterar från Islam till kristendomen? Sannolikt inte eftersom Ennahda liksom alla islamistpartier har som mål att förena religion, d.v.s. i detta fall Islam, och politik, en sammanblandning som vi tyvärr har sett alltför mycket av under historiens lopp och som inte står i överensstämmelse med kristendomens syn på åtskillnad mellan Guds rike och den politiska makten.

Det finns en avgrund mellan demokrati av västerländskt snitt och arabvärldens syn på demokrati. Demokrati är inte bara majoritetsval, det är också en fråga om hänsyn till minoriteter. Det är en fråga om de fri- och rättigheter som vi förbinder med demokrati: religionsfrihet, yttrandefrihet, alla människors lika värde och den fria viljan. I samma ögonblick som islamistpartier kommer i majoritet kommer de också att ställa krav på rättsväsendets överensstämmelse med sharialagar. Den demokrati som man från islamitiskt håll vill hävda är i grunden en hävstång för religionens ställning över politiken.

Se också Mauricio Rojas: Diktatur eller totalitarism

tisdag 9 juli 2013

Frihet för Egypens kvinnor – och andra

"Egypten kommer inte att bli fritt förrän kvinnorna är fria". Så avslutar Ivar Arpi dagens ledare i Sv. D. om kvinnors ställning i Egypten. Och – skulle jag vilja tillägga – Egyptens kvinnor blir inte fria förrän de befriats från Islams dominerande inflytande. Koranen är nämligen så genomsyrad av kvinnans underordnade ställning att det är svårt att förstå hur man skall kunna förena Islam med en jämlik och fri ställning för kvinnan i förhållande till männen.

Det är egendomligt hur fruktan för att uppfattas som "islamofob" hindrar människor från att kritisera Islam. Det finns inga gränser för hur man kan kritisera kristendomen och judendomen, men när det gäller Islam, tassar man försiktigt i ullsstrumporna. Nu finns det utan tvivel starka krafter i Egypten, inte minst bland ungdomar, för att införa en sekulär, demokratisk stat. Frågan är bara vad en sekulär stat kan åstadkomma till skydd för kvinnorna. Också en sekulär stat måste bäras av vissa moraliska normer, och dessa normer måste hämtas från annan plats än från de demokratiska majoriteter, som växlar tid efter annan, något som inte minst Egypten ger prov på.

Att demokrati i västerlandet i så hög grad förknippas med alla människors lika värde hänger utan tvivel samman med den judiskt-kristna bakgrunden. Tanken på alla människors lika värde är ingen självklarhet – det visar inte minst abortdebatten, där fostret alltid får stå tillbaka till förmån för den vuxna människans välbefinnande. Människovärdet är i grunden och måste i grunden vara religiöst motiverat för att kunna hålla stånd mot diverse nyttosynpunkter. Det religiös motiverade människovärdet bygger på tron att människan är Guds avbild – "till man och kvinna skapade han henne"  för att hon skall kunna växa till allt större likhet med och kärlek till Gud.

Det betyder inte att staten måste vara religiös. Den sekulära staten är ett arv från kristendomens seger över uppfattningen om kejsarens gudomlighet genom ediktet i Milano år 313. Den sekulära staten utesluter inte utan förutsätter i sin demokratiska form också religionsfrihet. En av kristendomens uppgifter är att fungera som samvete för staten genom att hävda det absoluta människovärdet och genom att påminna om att människan inte kan leva bara av bröd utan också behöver andlig näring.

Om kristendomens ställning i Egypten se också National Catholic Register.

fredag 5 juli 2013

Demokrati i Egypten?

Under rubriken "Ett bakslag för demokratin"  behandlar Ivar Arpi på ledarplats i Sv.D. den pågående utvecklingen i Egypten. Andra skribenter menar att det inte är armén utan folket som störtat den folkvalde presidenten Mursi. Tolkningarna är alltså beroende av på vilken sida man vill stå. Å ena sidan har vi den av militären avsatte presidenten Mursi och det muslimska brödraskapet, som visserligen kommit till makten genom demokratiska val men misslyckats med att föra Egypten vidare på demokratins väg. I stället har de fört Egypten i islamitisk riktning. Å andra sidan har vi den militära maktapparaten, som menar sig handla på folkets vägnar, men de facto griper till makten med odemokratiska medel.

Västerländska kommentatorer tar i regel ställning för den demokratiska processen, samtidigt som de inser att demokrati inte bara kan vara en fråga om majoritetsval utan också måste innebära en satsning på demokratiska värden som t.ex. alla människors lika värde. Bitte Hammargren menar att ekonomin och den sociala rättvisan utgör nyckelfrågan och däri ligger säkert åtskillig sanning. Men det finns i arabvärlden en religiöst motiverad grundläggande inställning, som måste granskas i fullt dagsljus för att man riktigt skall förstå hur problematiskt det är med en demokratisk utveckling i muslimska länder.

Gemensamt för många västerländska kommentatorer är deras förhoppning om att Islam på ett positivt sätt skall kunna medverka till en demokratisk utveckling. Bakom denna förhoppning ligger ett stort mått av okunskap om Islams bärande innehåll och grundläggande inriktning. Det är en okunskap som leder till blåögd inställning och oskuldsfull acceptans. Ty visserligen är det riktigt att det finns liberala muslimer som försöker att så mycket som möjligt se bort från Koranens våldspräglade utsagor, men dessa liberala muslimer är knappast någon majoritet. Dessutom är det så, att så länge muslimer befinner sig som minoritet i ett samhälle, försöker man av naturliga skäl att anpassa sig till rådande kulturella värderingar. Så snart den muslimska populationen kommer i majoritet kräver man däremot att samhället skall anpassa sig till Islams sharialagar och krav. Islam är nämligen i grunden en religion med politiska ambitioner. En i Koranen ständigt återkommande uppmaning är uppmaningen till jihad, kriget mot de otrogna, d.v.s. alla de som inte bekänner Koranens bud. Denna Islams våldsbenägna inställning är också förklaringen till att olika islamiska riktningar och grupper bekämpar varandra. Det saknas nämligen inom Islam en enhetlig lärotolkning.

En grundläggande nödvändighet för ett bestående samhälle är att det görs en tydlig åtskillnad mellan ett sekulärt statsskick och en religionsfrihet utan politiska maktambitioner. En sådan åtskillnad är ingen nyhet. Den har i själva verket varit principiellt rådande i det västerländska samhället ända sedan kejsar Konstantins dagar på 300-talet.

Se vidare When the State Replaces God,
The Christian-Muslim Gulf
samt Egypt Christians greet Revolution