lördag 16 mars 2013

Ur påven Franciskus tal till pressen

Ur påven Franciskus ord till den församlade pressen (6000 journalister) vill jag särskilt citera följande centrala ord:

"Ett särskilt hjärtligt tack vill jag rikta till dem som haft möjlighet att iaktta och presentera de senaste dagarnas händelser i kyrkans historia genom att troget iaktta det trons perspektiv i vilket de måste läsas. Historiska händelser kräver alltid en komplex tolkning, som i vissa fall också måste innesluta trons dimension. Kyrkliga händelser är förvisso inte mer komplicerade än politiska eller ekonomiska. Men de äger en särskilt fundamental egenskap: de svarar mot en logik, som inte är bestämd uteslutande av världsliga kategorier, och just därför är de inte så lätta att tolka och kommunicera till en bred och varierad åhörarkrets. Fastän Kyrkan förvisso också är en mänsklig, historisk institution med allt vad det innebär, så har den inte en politisk natur utan en i huvudsak andlig: den är Guds folk, Guds heliga folk som är på väg mot mötet med Jesus Kristus. Bara genom att ställa sig själv under det perspektivet kan man helt förklara hur den Katolska Kyrkan fungerar.

Kristus är Kyrkans herde, men hans närvaro i historien går via människors frihet. Bland dessa är en person utvald att tjäna som Kristi ställföreträdare, aposteln Petrus efterföljare, men Kristus är centrum, den grundläggande referensen, Kyrkans hjärta! Utan honom skulle varken Petrus eller Kyrkan kunna existera eller uppvisa något skäl för att finnas till. Som Benedikt XVI ofta upprepat är Kristus närvarande och leder sin Kyrka. I allt som hänt är slutligen den helige Ande huvudpesonen. Han har inspirerat Benedikt XVI:s beslut för Kyrkans bästa; han har lett kardinalerna i deras böner och beslut. Kära vänner, det är nödvändigt att ta tillbörlig hänsyn till denna tolkningshorisont, denna hermeneutik, för att se dessa dagars händelser i dess rätta ljus.

Av detta följer framför allt ett förnyat och uppriktigt tack för era ansträngningar under dessa  krävande dagar men också en inbjudan till att alltid söka bättre förstå Kyrkans sanna natur samt de andliga motiv som leder henne och som är de mest autentiska för att förstå henne. Ni kan vara förvissade om att Kyrkan för sin del omsorgsfullt uppskattar ert värdefulla arbete. Ni har möjlighet att samla och ge uttryck för vår tids förväntningar och behov samt att sörja för de inslag som är nödvändiga för att tolka verkligheten. Som så många andra yrken kräver också ert arbete studier, känsla och erfarenhet, men innebär också särskild omsorg om sanning, godhet och skönhet. I detta avseende står vi varandra särskilt nära, eftersom Kyrkan har som sin uppgift att kommunicera sanning, godhet och skönhet "i en persons gestalt". Det måste stå klart att vi alla är kallade inte för att kommunicera oss själva utan snarare den existentiella treenighet som skapar sanning, godhet och skönhet."

Talet finns i sin helhet tillgängligt på engelska på Vatican Information Service.

torsdag 14 mars 2013

Påvefunderingar kring vishet och dårskap

Under rubriken Franciskus kan bli samvetes påve skriver Carl-Otto Werkelid i Svenska Dagbladet både om den nyligen abdikerade och om den nu valde påven en artikel, som enligt min mening i alltför hög grad styrs av politiska bedömningar. Att abdikationen skulle ses som Benedikt XVI:s största och viktigaste insats och att påvestolen endast skulle ha varit ett mål för hans karriärsträvan är rent subjektiva påståenden, som inte tjänar något annat syfte än att ta heder och ära av en påve som aldrig önskat något annat än att efter sina förutsättningar tjäna Kyrkan. Ingen människa – inte ens en påve – kan vara allt, och vi skall i det sammanhanget inte glömma vad Benedikt XVI betytt genom sina Jesusböcker och encyklikor, sina ekumeniska och religionsöppna möten i Andra Vatikankonciliets anda samt framför allt genom sitt religionsfilosofiskt grundade sökande efter Sanningen i motsats till västvärldens materialistiska världsåskådning. Benedikt XVI är den som i hög grad givit oss instrument för att möta de grundläggande utmaningar som vår tid världsåskådningsmässigt ställer oss inför.

Också när det gäller den nytillträdde påven är det politiska förhoppningar i moraliskt brännande frågor som står i förgrunden. Det är Kyrkans syn på homosexualitet, sexualmoral och preventivmedel som måste utmanas. Egendomligt nog nämns inte abortfrågan och inte heller frågan om människovärdet. Ändock är frågan om människovärdet grundläggande inte minst för sexualetiken. Man får ett intryck av att Kyrkans största problem skulle ligga i hennes bristande anpassning till omvärlden och inte till att bevara den givna gudsuppenbarelsen i Jesus Kristus. För egen del tror jag att Kyrkans framtid och attraktionskraft ligger mer i att vara en stötesten för världen än att vara ett verktyg för upplösning av det givna trosfundamentet.

Paulus skriver i sitt första brev till församlingen i Korint: "Var finns nu de visa, de skriftlärda och denna världens kloka huvuden? Har inte Gud gjort världens vishet till dårskap? Ty eftersom världen, omgiven av Guds vishet, inte lärde känna Gud genom visheten, beslöt Gud att genom dårskapen i förkunnelsen rädda dem som tror. Judarna begär tecken och grekerna söker vishet, men vi förkunnar en Kristus som blivit korsfäst, en stötesten för judarna och en dårskap för hedningarna, men för de kallade, judar som greker, en Kristus som är Guds kraft och Guds vishet. Guds dårskap är visare än människorna och Guds svaghet starkare än människorna" (1 Kor. 1:18-25).

lördag 2 mars 2013

Surrogatmödraskap – en återvändsgränd

SMER:s (Staten medicinsk-etiska råd) uttalande till förmån för att legalisera s.k. surrogatmödrar har med rätta väckt starka invändningar bl.a. från Sveriges Kvinnliga Läkares Förening och Sveriges Kvinnolobby, som i en gemensam insändare Kvinnors kroppar inte bara en behållare kraftigt opponerar mot den patriarkala kvinnosyn som tar sig uttryck i att kvinnokroppen skall vara ett redskap tillgängligt för andra. Det argument som SMER anför är att nya medicinska metoder gör det möjligt med surrogatmödraskap – alltså finns det ingenting att invända mot den praktiska tillämpningen. Det är utomordentligt förvånande att ett etiskt råd, som ju är tillsatt för att bevaka etiska frågor, inte förmår se djupare i vad som står på spel.

Bakom SMER:s uttalande står något som är långt mer grundläggande än en patriarkal kvinnosyn, nämligen en mekanistisk syn på den mänskliga tillvaron. Människan förtingligas. Surrogatmamman betraktas i princip inte som något annat än en äggkläckningsmaskin. Vad som är möjligt att göra skall också göras. Vetenskapen dikterar etiken och ingenting får hindra tillämpningen av dess resultat.

Men det finns också andra viktiga synpunkter. Trots allt tal om "kontrakt" mellan surrogatmamman och "beställaren" bäddar surrogatmödraskapet för känslomässiga konflikter mellan parterna. Att vänta barn är ingen liten omställning. Relationen mellan den gravida mamman och det väntade barnet är av en alldeles speciell art, som inte liknar någon annan mänsklig relation. Den berör hennes identitet som kvinna. Att lämna ifrån sig ett nyfött barn påverkar henne till både kropp och själ alldeles oavsett hur barnet har blivit avlat. Det är ingenting mindre än en identitetsförlust. Att låna ut sin livmoder är inte som att låna ut sin bil. Vad händer om surrogatmamman vägrar att lämna ifrån sig det barn hon fött? Det kan bli ett spel på liv och död med det oskyldiga barnet som offer.

Barn är ingen rättighet. Barn är ingenting som man "skaffar" sig. Barn är en gåva och absolut ingen handelsvara. Alla kan inte få barn. Att acceptera barnlöshet är ingen identitetsförlust men kräver mognad. Det är inte utan betydelse att det framför allt är homosexuella par som är drivande bakom kravet på surrogatmödrar. Genom krav på surrogatmödraskap tror man sig kunna uppnå samma ställning som heterosexuella par och kravet liknar därigenom kravet på äktenskap för homosexuella.

Men det finns en punkt där homosexuella par aldrig kan uppnå jämställdhet med heterosexuella och det ligger i sakens natur: man kan aldrig avla egna barn tillsammans. Denna olikhet måste man acceptera utan att fördenskull ställa krav på surrogat som förblir surrogat och aldrig kan ersätta den djupaste bristen: att inte kunna avla gemensamma barn med arvsanlag från båda sidor.

Se också Signum: Surrogatmödraskapets baksida
och Dagen: Surrogatmamma – inget steg framåt
Här ett exempel på vad som kan hända: Catholic Culture
Sveriges Kristna Råd om surrogatmödraskap