lördag 31 augusti 2013

Lydnad eller lidande?

Harry Amster konstaterar i Sv.D. att stödet för för feministisk aktivism är ojämnt och beroende av i vilket religiöst sammanhang den utövas. När Pussy Riot stormar in i Kristus Frälsarens katedral i Moskva och blir dömd till två års fängelse, då reser sig hela världen med alla dess kändisar för att försvara yttrandefriheten. När femen utövar samma barbröstade demonstration i Stockholms moské och grips av polis för förargelseväckande beteende, då tystnar ropen på yttrandefrihet, och den som försvarar femens rätt att kritisera anklagas i stället för islamofobi.

Jag har redan i ett tidigare blogginlägg berört den grundläggande skillnad som finns mellan olika religioner med hänsyn till deras inställning till hädelse. Medan Islam i lydnad för Allahs suveränitet bemöter varje form av hädelse med våldsaktioner, vägrar kristendomen inlåta sig på hämnd för Guds skull eller för hämndens egen skull. I medvetande  om Jesu egna ord "Om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom", så lider en kristen hellre än att gripa till våld. Sådan undfallenhet ledde filosofen Friedrich Nietzsche till att kalla kristendomen för en slavmoral. Vägran att inlåta sig på en moral styrd av hämnd har emellertid en djupare motivering. Aposteln Petrus skriver:  "Kristus led för er skull, och gav er ett exempel för att ni skall följa i hans fotspår… Han svarade inte med skymford när han skymfades. Han svarade inte med hotelser när han fick lida. Han överlät sin sak åt honom som dömer rättvist. Våra synder bar han i sin egen kropp upp på träpålen, för att vi skulle dö bort från synden och leva för rättfärdigheten" (1 Petr. 2:21-24).

Det är givetvis en svår uppgift att i alla lägen avstå från att "ge igen". Inte heller innebär det att i alla lägen "hålla tyst". "Att leva för rättfärdigheten" betyder snarare att när rätt och sanning står på spel, när människovärdet trampas under fötterna, så är det en kristens plikt att reagera med en frimodig och öppen bekännelse. Då gäller Petrus ord i Apg. 5:29: "Man måste lyda Gud mer än människor". Alltså: både lida och lyda. Våldet är en alltför enkel utväg.

måndag 26 augusti 2013

Låt ditt rike komma

"Guds rike består inte i mat och dryck", säger aposteln Paulus (Rom 14:17) och – skulle man kunna tillägga – inte heller består Guds rike i någonting annat av alla de ting som  vi omger oss med. Apostelns ord står i överensstämmelse med Jesu egna ord, när han i Bergspredikan (Matt. 5-7) säger: "Gör er därför inga bekymmer, fråga inte: Vad skall vi äta? Vad skall vi dricka? Vad skall vi ta på oss? Allt sådant jagar hedningarna efter." Att samla skatter på jorden är en sysselsättning som leder till samma resultat som den rike kornbondens samlande i lador: "Du dåre, i natt skall ditt liv tas ifrån dig, och allt du har lagt på hög, vem skall få det?" (Luk. 12:13-21). "Så går det för den som samlar skatter åt sig själv men inte är rik inför Gud."  "Sök först Guds rike och hans rättfärdighet", säger Jesus. Det finns någonting som är viktigare än att samla skatter på jorden och det är att samla skatter i himlen (Matt. 6:19-21).

Vad betyder det att samla skatter i himlen? När Jesus på en fråga om Guds rikes synlighet svarar: "Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon. Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är inom er", så handlar det inte om någon slags mystisk inre upplevelse utan om att låta Guds rike ta gestalt inom oss genom att söka Guds rättfärdighet, sälja allt för att vinna den himmelska pärlan (Matt. 13:45f.). "Vill du bli fullkomlig", säger Jesus till den rike ynglingen, "så sälj allt du äger och ge åt de fattiga. Då skall du få en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig" (Matt. 19:21). "Att sälja allt" betyder att inte vara bunden av någon av sina jordiska egendomar eller intressen, så att de står i vägen för Guds rike. Guds rike inom oss är det trons rike som upprättas i oss när vi tar vara på och lever av Kyrkans tro på Jesus Kristus, som möter oss i Kyrkans förkunnelse och sakrament.  "Guds rike består inte i mat och dryck utan i rättfärdighet och frid och glädje i den heliga Anden", säger Paulus. Så förverkligas Guds rike, som inte är ett jordiskt framgångs- eller lyckorike utan en hjärtats hängivelse åt Guds kärleksvilja.

Man kan alltså inte förvänta sig att Guds rike skall ta gestalt som ett jordiskt rike. I det avseendet skiljer sig kristendomen på ett markant sätt inte bara från Islam som kräver alla människors underkastelse under Allahs outgrundliga vilja utan också från den sekulära liberalismen, som kräver alla människors underkastelse under den politiska folkviljan.

fredag 23 augusti 2013

Öppenhetens riddare eller dödgrävare?

I dagens Sv.D. recenseras en dokumentär om Wikileaks och dess grundare Julian Assange. Där påpekas bl.a. hur svårt sådana "visselblåsare" som Assange har att tåla öppenhet kring sin egen person. Assange har kraftfullt reagerat mot att hans egna polisförhör i samband med de påstådda sexövergreppen i Stockholm har läckt från Åklagarmyndigheten till Expressen. "Det kan ofta vara knepigt att leva som man lär", konstaterar recensenten Jan Söderqvist.

Öppenheten har alltså sina gränser, även om dess förespråkare hävdar motsatsen och gärna vill framställa sig själva som sanningens riddare. Utan tanke på öppenhetens konsekvenser för tredje person är de beredda att gå över lik. Öppenhetens riddare kan på så sätt bli dess dödgrävare genom att tvinga fram motattacker. Under sådana förhållanden kan man fundera över vad som är den egentliga drivkraften bakom kravet på den totala öppenheten. Jan Söderqvist tycker sig kunna konstatera att det övergripande syftet med Wikileaks verksamhet har blivit ett "egosmek", eller mera rakt på sak: uttryck för ett självhävdelsebehov. Ett liknande behov kan man – enligt min mening – också finna hos Bradley Manning, som nu – efter sin dom – "kommer ut" som transsexuell.

Självhävdelsebehovet är ofta omedvetet hos de personer som framträder med anspråk på den absoluta sanningen och öppenheten, och man kan fundera över om de bottnar i bakomliggande mindervärdighetskänslor. En sådan självhävdelse möter inte bara i prideparader och gruppdemonstrationer utan också i mera subtil form i politikers snabba påhäng diverse populistiska upptåg – för att inte tala om uppmaningen till att bära slöja. Varje människa som driver kravet på öppenhet behöver rannsaka sig själv om vad som är den egentliga drivkraften.

onsdag 21 augusti 2013

Regnbågsfärgade naglar

Emma Green Tregaro och Moa Hjelmer har fått mycket stöd för sina regnbågsfärgade naglar. Som "demonstration" är handlingen verkningslös och i huvudsak ett spel för gallerierna även om den är buren av ett äkta engagemang. Det som är politiskt korrekt och medietillvänt löser fördenskull icke hbtq-personernas problem. Hbtq-personers problem är nämligen att de inte bara vill bli erkända som individer utan också att bli erkända i par, d.v.s. likställda med heterosexuella familjer. Denna likställdhet är en omöjlighet eftersom den icke bara är beroende av omgivningens inställning utan också av deras fysiska och biologiska begränsning: de icke kan avla barn med varandra. De kommer  ur denna synvinkel alltid att känna sig i underläge i förhållande till heterosexuella par. Familjebildningen med mamma, pappa och barn är och förblir en grundsten i samhällsbyggandet, vilket också var innebörden av Jelena Isinbajevas yttrande.  I det avseendet är och förblir parbildningar mellan hbtq-personer ett främmande och ofruktbart inslag.

Hntq-personers problem är främst deras eget individuella problem och kan icke lösas med demonstrationer, pride-parader, statlig äktenskapslagstiftning eller något annat ingripande utifrån. Det kan endast lösas genom att dessa personer accepterar sin egen begränsning, precis som alla andra människor måste acceptera sina  begränsningar. Hbtq-personer kan vinna andras erkännande först och främst genom att acceptera sin egen begränsning.

Se vidare Röda naglar för Green Tregar
Om ännu en ytlig och därför verkningslös demonstration kan man läsa här: Uppropet med slöja stöttar kvinnoförtryck

onsdag 14 augusti 2013

Forskare tror

Det handlar om nära-dödenupplevelser hos råttor. "Några sekunder innan en råtta dör ökar den elektriska aktiviteten i dess hjärna, enligt en studie i USA. Forskarna tror att det är sådan aktivitet som är grunden för så kallade nära-dödenupplevelser hos människor."

Forskare tror. Det ligger ingenting exceptionellt i detta. Många gånger måste forskare söka sig fram nästan som i blindo efter vägar som till att börja med bara är hypoteser, vaga antaganden. Sådana är vetenskapers villkor, och det ligger ingenting underligt i det. Inte heller är det någonting som strider mot den kristna tron, som på ett grundläggande sätt – åtminstone  sin katolska utformning – ger rum för utförliga förnuftsresonemang. Det underliga är att det offentligt erkänns: "forskare tror" – utan att det fördenskull behöver vara fråga om en religiös tro. Forskare "vet" inte allt. Ibland måste de "tro", ställa upp hypoteser, för att komma vidare.

Fortsätter man att läsa finner man många förbehåll men också många antaganden på grundval av sambandet råttor-däggdjur-människor. "Det är 'rimligt' att tänka sig att det är den ökade elektriska aktiviteten som ger oss nära-dödenupplevelser." Sådana upplevelser har stundom uppfattats som ett slags gudsbevis, inte minst av dem som själva varit med om det. Bevisvärdet är dock ringa i jämförelse med de klassiska gudsbevisen, som inte när några bevis i egentlig mening utan snarare rimligheter för Guds existens. "Själen" – denna för individen så påtagliga men för vetenskapens så undflyende entitet, låter sig dock sällan fångas i vetenskapens nät. Vad man når är fysiologiska processer i hjärnan, tankeprocesser men inte tanken, känslans plats i hjärnan men inte känsloupplevelsen, viljans nervbanor men inte viljans styrförmåga. Med förnuftet ställer själen frågor som bara religionen kan besvara, och religionen ger svar som inte kan vara undandragna förnuftets omdöme.

måndag 12 augusti 2013

Välfärdsinstitution eller vägvisare?

I söndagens Svenska Dagbladet skriver Anna Ardin och Miriam Holmer om "Svenska kyrkan vid ett vägskäl".  Det handlar om Svenska kyrkans roll i välfärdssamhället, och vägskälet påstås vara ett val mellan vinstintresse och barmhärtighetsmotiv, det senare exemplifierat med värden som "att mildra lidande, att inge hopp eller att bygga en social sammanhållning".

Man tror knappt sina ögon och öron. Är det verkligen detta som är Svenska kyrkans framtid, att välja mellan olika – i och för sig inte nödvändigtvis motsatta – former av samhällsinsatser? Är det för att grunda ett gudsrike på jorden som Jesus har sänt ut sina apostlar med uppdraget "Gå ut och gör alla folk till lärjungar, döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er"? Har Svenska kyrkan alldeles tappat bort sin Herres grundläggande missionsuppdrag? Eller är hon så fången av den socialliberala tankeapparaten att hon tror att missionsuppdraget kan fullgöras enbart genom att hon anpassar sig till vad som är gångbart i de politiska sammanhangen?

Svenska kyrkan befinner sig i kris. Om detta vittnar inte bara ett sjunkande medlemsantal utan vad värre är – ett sjunkande antal deltagare i gudstjänsten. Och det är inte underligt. Där kyrkan försöker anpassa sig till krisen genom att göra gudstjänsterna mindre liturgiska, predikan mindre läromässig, musiken mera folklig och kyrkan mer samhällstillvänd, där förlorar människor tilltron till kyrkan som en vägvisare och andlig ledare till Guds rike. Det är inte underligt om människor lämnar Svenska kyrkan. Jag är själv en av dem som av brist på andlig näring tvingats lämna den för att finna ett nytt hem i den Katolska kyrkan.

Inte alla orkar med en konversion. De flesta ger upp, försöker leva på  den egna skafferinivån eller försvinner ut i det tomma intet. Kvar står den Svenska kyrkan och stampar, ägnar sig åt inre strider som på vilken nivå man skall engagera sig i välfärdssamhället  i stället för att i bot och bättring återvända till den Herre som är Kyrkans grund. Är det inte detta som är Svenska kyrkans verkliga vägskäl: att fortsätta på den inslagna välfärdsvägen eller att i omvändelse och tro vända åter till Honom som är Kyrkans huvud och uppdragsgivare?

fredag 9 augusti 2013

Viljan till makt

Imamen Ahmed Akkari ångrar sin kritik mot Jyllandspostens publicering av Muhammedkaraktyrerna, meddelar bl.a. tidningen Dagen. Detta är naturligtvis välkommet, något som också konstateras av Ivar Arpi i Sv. D. samt flera andra debattörer.  "Han har gått från att vara en hårdför islamist till att bli en vanlig mjuk och tolerant humanist", säger Kurt Westergaard till Jyllandsposten.

Man skall nog vara försiktig med att dra alltför hastiga slutsatser av enskilda muslimers "omvändelse". Även om man inte utan vidare skall misstro deras utsagor, skall man vara medveten om att en förändrad attityd i de yttre handlingarna och utsagorna inte alltid återspeglar en verklig inre förändring. De yttre handlingarna och utsagorna kan också vara uttryck för en medveten "politik", att anpassa sig till de yttre förutsättningarna så länge någonting annat inte är möjligt, för att på ett senare stadium, när makten tillåter det, låta de verkliga motiven komma till tals.

Det viktigaste skälet för att vara försiktig i omdömet är att Islam i sin traditionella utformning med sitt dominerande sunnimuslimska inflytande inte har förändrats och inte heller kommer att förändras om man inte låter förnuftet få spelrum. Islam styrs av ett envetet förnekande av förnuftets betydelse till förmån för Allahs absoluta och outgrundliga vilja. Resultatet är att den enda kraft man har att räkna med är viljan till makt inte bara hos Allah utan också hos alla som underkastar sig hans vilja. Islams filosofiska grund är densamma som hos Friedrich Nietzsche, som i viljan till makt  ser tillvarons drivande kraft.

För den som vill veta mer om detta rekommenderar jag
Robert R. Reilly, The Closing of the Muslim Mind.



fredag 2 augusti 2013

Att få bestämma över sin egen kropp

"Man måste få bestämma över sin egen kropp". Nu senast gällde det ett ärende i försäkringskassan, där Högsta förvaltningsdomstolen har slagit fast att en enskild person skall kunna vägra att genomföra en operation eller rehabilitering och ändock under vissa betingelser ha rätt till sjukersättning. Annars har utsagan "att ha rätt till sin egen kropp"  företrädesvis använts av feministiska rörelser i upproret mot det mansdominerade sexistiska våldsutövande som i så hög grad präglar vår värld och vår tid. Man kan förstå Pussy Riots och femen-rörelsens ursinne när de tillgriper det enda vapen de tycker sig kunna uppbringa för att väcka uppmärksamhet: genom att uppträda med nakna överkroppar, målade med slagord.

"Att ha rätt till sin egen kropp" kan tyckas vara den mest självklara regel som man kan formulera. Men trots detta är den kontraproduktiv. Den utgår från det enda kvarvarande moralfundament som tycks oemotsägligt: det egna jaget, det egna subjektet. Rätt och gott är det som gagnar det egna jaget, det vari jag själv finner tillfredsställelse, det som framför allt gagnar min egen kropp – den enda återstående verkligheten.

"Att ha rätt till sin egen kropp" är med andra ord en kapitulation för samma subjektivism mot vilken man demonstrerar. Man finner inga andra medel att tillgripa. Det är samma subjektivism som ligger bakom hbtq-rörelsernas högljudda demonstrationer, deras krav inte bara på individuella rättigheter utan också på kollektiva förmåner. (Se tidningen Dagens ledare: Pridefestivalen blir alltmer av paradox.) Det ursinniga raseri med vilket man går till verket är ett tecken så gott som något på den moraliska bankrutt som drabbat västvärlden och försatt oss i den pinsamma situation som gör att vi inte vet vart vi skall ta vägen annat än till vårt eget jag.

"Att få bestämma över sin egen kropp" är raka motsatsen till det som påven Johannes Paulus II beskriver i sin berömda "Kroppens teologi". Att få bestämma över sin egen kropp är möjligt först när man inser hur man står i beroende av honom som skapat både kropp och själ, när man inser att kropp och själ är en gåva från Gud och att "bestämmandet" inte är självständigt och ovillkorligt utan en förvaltning under ansvar. "Vet ni då inte att er kropp är ett tempel för den heliga anden, som ni har inom er och som ni har fått från Gud? Ni tillhör inte er själva. Gud har köpt er och priset är betalt. Ära då Gud med er kropp", skriver Paulus i 1 Kor. 6:19-20.

Människooffer i Sverige?

Under rubriken "Människooffer i Sverige?" skriver Dick Harrison om äldre medeltida seder som omvittnas både i historiska skildringar hos Adam av Bremen och genom utgrävningar av förkristna medeltida gravar. Trälar betraktades som egendomar som via halshuggning fick följa sina herrar i graven.

Dessvärre är detta icke bara ett historiskt kuriosum utan också ett nutida faktum. Genom aborter offras i dag levande men ofödda barn till förmån för sina föräldrars välgång, framgång och lycka. Fostret betraktas som en egendom utan värde. Genom eufemistiska omskrivningar kallar man det ofödda barnet för "cellklump" eller  "liv i vardande", trots att det är ett  ofrånkomligt faktum att fostret redan från början äger hela den biologiska och psykiska utrustning som den vuxna människan är försedd med. Det går icke att blunda för att abort är ett människooffer, ett offer man gör till förmån för någon annan – i detta fall till förmån för föräldrarna – eller kanske t.o.m. för samhället?

Man kan fundera över hur ett välfärdssamhälle som det moderna svenska samhället så till den grad lyckas förtränga det som i andra sammanhang betraktas som ett väletablerat vetenskapligt faktum, nämligen att fostret äger hela den uppsättning gener som också den vuxne är utrustad med. Det är icke en del av kvinnans kropp utan en självständig, levande individ. Denna förträngning sammanfaller i tiden men den förvandling av moraluppfattningen som ägt rum när moralen inte längre bygger på en människas handlingar gentemot andra (dygdemoral) utan på hennes egen individuella och känslomässiga tillfredsställelse (lyckomoral).

En tänkbar mot-maxim för vår tid skulle kunna vara: Det är viktigare att göra gott än att må gott.