lördag 27 april 2013

Man äger inte sin kropp – svar till Klara Ådemark 17 år

På Newsmill oroar sig Klara Ådemark (17 år) över att man använder uttrycket "att äga sin egen kropp" eftersom talet om kroppen som en ägodel lätt leder till tanken att kroppen skulle vara ett objekt som man kan behandla på affärsmässiga grunder. Hon menar att det är viktigt att skilja på äga och vara. Vi är inte vad vi äger. Så varför säger vi att vi äger kroppen? Vad är det vi är? Är vi vår fysiska kropp eller är vi vårt psykiska sinne?

Det är inte konstigt om Klara ställer sig frågan om vilka vi är. Det är en fråga som  människan ställt sig i alla tider. Det materialistiska svaret är att vi inte är något annat än molekyler och elektriska strömmar. Det svaret är inte särskilt tillfredsställande eftersom det lämnar en stor del av vårt personliga jag utanför. Vår subjektiva upplevelse av vilka vi är kan man inte besvara  på vetenskaplig grund eftersom avståndet mellan vår subjektiva upplevelse och de s.k. objektiva mätmetoderna inte låter sig överbryggas.

Filosofin och religionerna är försök till svar på många av våra obesvarade frågor. För kristendomen är det en grundbult att människan är skapad av Gud för att höra samman med Gud. Gud har skapat människan till sin avbild, till en enhet av kropp och själ men också med en ande för att kunna stå i förbindelse med Gud. Människan måste se på sig själv som en gåva från Gud men också med ett personligt ansvar för sig själv och för sina medmänniskor. Människan "äger" alltså inte sin kropp. Hon har fått ta emot den som gåva från Gud för att ställa den i tjänst hos Gud och för sina medmänniskor. Hon har ett ansvar för vad hon gör med sin kropp men också för sin själ och sitt andliga jag.

Jag tror att det är svårt att svara på annat sätt. Alternativet, att vi är en hög molekyler som den nyckfulla slumpens skörd, lämnar oss utan ledning, utan ansvar, utan möjlighet att se på varandra på annat sätt än ur den själviska nyttans och just – affärsmässighetens – synvinkel.

Om språkets "förbannelse"

Det blir allt vanligare att nyhetsuppläsare i TV använder sig av ordet "förbannad". De säger att folk blir "förbannade" eller att vissa människor är "förbannade". Tidigare har vi varit förskonade från sådana kraftuttryck, men nu har det blivit på modet att använda dem. Det kan tyckas vara en petitess att anmärka på saken; en och annan kanske till och med skulle vilja påstå att det hör till språkets "utveckling" att offentligt begagna sig av svordomar och kraftuttryck. Jag menar att det snarare hör till språkets "avveckling". Svordomar och kraftuttryck tillgriper man när man inte har några andra medel till förfogande. Det är med andra ord ett svaghetstecken att använda dem och det skulle inte behövas i det offentliga talet eller samtalet, allra minst vid nyhetsuppläsningar i TV.

Saken har en allvarligare sida än att bara handla om språklig purism. Man brukar tala om ordets makt över tanken. "Förbannad" är inte vilket kraftuttryck som helst, utan bakom ordet döljer sig en verklighet: förbannelsen. Den som är "förbannad" är fången under en förbannelse, nämligen den förbannelse som följer av att inte vara välsignad, d.v.s. inte ha någon tro på Gud. Att folk sägs vara "förbannade" avslöjar med andra ord en skrämmande verklighet. Människor har inte längre någon tro på det goda, inte längre någon tro på Gud. Genom att vid upprepade tillfällen tala om att folk är "förbannade" gör man de facto ett inlägg av religiös innebörd: folk som är "förbannade", det är de som inte längre har någon tro på Gud.

Kanske är det så vi vill ha det. "Klarspråk" brukar man kalla det. Men för den som ännu tror på godheten och på språkets möjlighet till välsignelse låter det oroväckande att det skulle finnas så många människor som är "förbannade" eller i varje fall känner sig "förbannade". Menar nyhetsuppläsaren verkligen vad han säger?

Se också tidningen Dagen: Fult språk tar plats i finrummet

torsdag 25 april 2013

Svenska kyrkans babyloniska fångenskap

Svenska kyrkan, en dörrmatta för tidsandan skriver Marcus Birro på sin blogg. Han är inte den förste att konstatera detta, han kommer heller inte att vara den siste. Dock är hans perspektiv kort och omfattar till synes bara den tid då Svenska kyrkan varit skild från staten. Svenska kyrkan principiella fångenskap är inte dess fångenskap under staten utan dess fångenskap under politiken, och den fångenskapen har inte minskat utan snarare ökat under det senaste halvseklet. 1958 års beslut om kvinnliga präster kom att bli en avgörande vägvisare, ett beslut som fattades under politisk påtryckning från riksdagen och på utomordentligt svag teologisk grund.

Den politiska fångenskapen syns tydligast i Svenska kyrkans struktur. Den är en spegel av den sekulära statens uppbyggnad. I det avseendet spelar det ingen större roll om opolitiska grupperingar uppträder på spelplanen. Besluten fattas på politiska grunder och utifrån politiska värderingar. Den politiska fångenskapen är nämligen inte bara strukturell utan har också trängt in i människors sätt att tänka. Striden kring Seglora smedja visar detta med all tydlighet. Till och med från predikstolen förkunnas i första hand politiska värderingar. Kyrkans biskopar uppträder inte som andliga ledare för sin hjord utan som fristående samhällsdebattörer för att "nå ut" och på så sätt försöka stärka kyrkans ställning. Detta har också Marcus Birro upptäckt och opponerar sig vältaligt emot. Kyrkans fångenskap under politiska värderingar är sannolikt också en förklaring till det ekumeniska samtalets tynande tillvaro eller totala frånvaro.

"Om Kyrkans babyloniska fångenskap" skrev Martin Luther en bok. Många har påpekat att Svenska kyrkans nuvarande fångenskap under det politiska tänkandet är en mycket värre fångenskap än den som Luther vände sig mot. Om Luther hade kunnat förutse vad hans reformation och frigörelse skulle leda till hade han nog inte så snabbt kastat sig i furstens armar.

lördag 20 april 2013

Hat eller vänskap – i Boston och här

"Vem hatar?" frågar Jenny Nordberg i torsdagens Sv.D. med anledning av bombdådet i Boston. "Vem hatar en åttaårig pojke, som hade kommit för att heja på sin pappa? Vem hatar hans mamma? Vem hatar en löpare som inte har några ben längre? Vem hatar något mycket större, som gör att oskyldiga människor måste dödas eller lemlästas för att sätta skräck i en befolkning?" Även om vi i dag vet eller tror oss veta namnen på den skyldiga står frågorna kvar. Hur kunde detta ske? Vad fanns det för motiv bakom terrordådet i Boston?

Det kan finnas flera tänkbara svar. Man har t.ex. pekat på behovet av att väcka uppmärksamhet för Tjetjenien-frågan  eller av att demonstrera västvärldens sårbarhet för islamistiska attacker. Ett citat från den dödade 26-åringen kastar ett oväntat ljus över frågan: "Jag har inte en enda amerikansk vän. Jag förstår dem inte". Citatet avslöjar ett utanförskap som säkert är svårt att förstå för den som inte själv har upplevt det. Det räcker inte som förklaringsmodell, men det kanske avslöjar en situation som utgör bakgrund till att den utanförstående upplever sig som "offer" för västlig exploateringskultur och därför också själv blir offer för den extremistiska "gräv där du står"- rörelsen för att få mening i sitt sårbara liv. Det är inte fråga om en så enkel sak som att "hata" utan om att försöka bringa ordning i sitt inre kaos. Man får inte heller glömma den "lön för mödan" som Islam utlovar martyren.

Samtidigt avslöjar citatet en svårartad brist hos oss själva: att inte lyssna till avvikande röster utan genast avfärda dem som omöjliga ideologier. Att lyssna betyder inte att acceptera det som sägs men att acceptera den som talar – som en vän. Integration måste börja med vänskap. Vad kan inte vänskap åstadkomma, långt mer än politiska överenskommelser och högtidliga deklarationer? Vad skulle inte vänskap kunna åstadkomma i låsta positioner? Vänskap är förmodligen det minst brukade och minst prövade medlet för att skapa mänskliga relationer i till synes omöjliga lägen. Hur var det aposteln Paulus skrev? "Låt dig inte övervinnas av det onda utan övervinn det onda med det goda" (Rom. 12:21).  Terrordådet i Boston kan lämna oss med icke avsedda effekter: att bli varsammare i vårt umgänge med varandra; att bygga vänskap i stället för murar. Först genom vänskap kan man nå förståelse och kanske också vinna den som aldrig tidigare blivit vunnen.

Se också: The Boston Bombings and the Problem of Evil
och Mer än extremism bakom bomberna 

tisdag 16 april 2013

Vad menas med en troende socialdemokrat?

Under veckan som gått har vi fått bevittna hur ord kan få nya valörer och kanske inte helt avsedda eller genomtänkta betydelser. En troende socialdemokrat är inte längre en socialdemokrat som tror på socialdemokratins budskap eller en kristen socialdemokrat utan en socialdemokrat som är muslim. Genom att reservera "troende" för muslimer inför man en övertalningsdefinition som utesluter andra religionstillhöriga som troende. Endast muslimer uppfattas som allvarligt eller uppriktigt troende, något som medför att judar, kristna och andra religionstillhöriga mer eller mindre omedvetet framstår som hycklare. Vem kan ha glädje av en sådan övertalningsdefinition utom möjligen muslimerna själva?

Förhållandet visar hur viktigt det är att man använder orden rätt. "Troende" kan inte reserveras för muslimer eller socialdemokrater utan måste kunna användas för varje människa som har en övertygelse, som inte bara bygger på vetenskapssamhällets självvalda och begränsade metoder. Också en ateist är i den meningen en troende. Det viktiga är att alltid ange vad man tror på och vilka skäl man har för att tro som man tror (1 Petr. 3:15). Det är viktigt också för muslimer tala om vad de tror på och vilka skäl de har för att de tror som de tror.

Ett sådant krav skulle vara nyttigt för alla. Det skulle inte bara göra klart vad som skiljer olika religioner från varandra. Det skulle också göra klart i vad mån en religion står i överensstämmelse med samhällets värderingar. Det skulle också visa att samhällets värderingar inte är några självklara principer utan i hög grad bygger både på naturrätt, tradition och religion. När Stefan Löfvén med sådan emfas hävdar alla människors lika värde är det inte någon socialdemokratisk uppfinning utan en värdering som under lång tid vuxit fram i samhället och har sina rötter i bl.a. kristen skapelsetro.

Det är alltså viktigt att vara på sin vakt med hur ord används. Inte minst gäller detta för journalister, som i sin religiösa okunnighet och jakt på snabba nyheter ofta åstadkommer oreda genom att inte utöva tillräcklig källkritik eller genom att lita på första bästa sagesman.

torsdag 11 april 2013

Islamist eller feminist?

Flera skribenter på Newsmill har uppmärksammat att Omar Mustafa blivit invald i den socialdemokratiska partistyrelsen. Bahareh Andersson kallar utnämningen "ett svek mot Sveriges kvinnor" och Evin Baksi menar att Mustafas värderingar strider mot tanken på alla människors lika värde. Han är nämligen företrädare för en islamistisk kvinnosyn. Det är inte bara socialdemokraterna som på detta sätt omfamnar företrädare för odemokratiska maktideal. Också moderaterna har en islamistisk företrädare, Abdiresak Waberi, i sitt parti och på ledande poster. Både Evin Baksi och Bahareh Andersson påpekar att den islamistiska strategin att infiltrera politiska partier inte bara är välkänd utan också framgångsrik. Den är i själva verket en förtäckt form av jihad, det heliga kriget, som går ut på alla människors underkastelse under Islam. Också Mona Sahlin hör till dem som ställer sig kritiska till Omar Mustafas inval i den socialdemokratiska partistyrelsen utifrån hans uppenbart antisemitiska inställning. (Se också anpassningen till islamisterna gör att jag idag lämnar socialdemokraterna.)

Skribenternas ärende är angeläget. Det finns en utomordentlig risk för att man av rädsla för att bli betraktad som rasist släpper fram antidemokratiska ideal. Lenin påstås ha präglat uttrycket "nyttiga idioter" om människor som i sin godtrogenhet och feghet lämnar dörren öppen för strömningar som går fiendens ärenden och i själva verket underminerar sin egen ställning. Att i skydd av "mångkulturalism" släppa in öppet odemokratiska ideal är att göra både sig själv och andra en stor otjänst. Den renhållning som Sverigedemokraterna mer eller mindre öppet har tvingats till borde gälla alla etablerade partier.

Saken är emellertid inte bara en fråga om politik. Bahareh Andersson betecknar sig som "muslimsk feminist" och Evin Baksi kallar sig troende muslim. "Muslimsk feminist" – ligger det inte en motsägelse i den beteckningen? Och kan man vara troende muslim och samtidigt förneka vad Koranen har att säga om kvinnors ställning? Det är svårt att förstå om man inte utgår från att de båda skribenterna vill göra något annat av Islam än vad Koranen säger om Islam och vad ordet Islam betyder, nämligen underkastelse. Bahareh Andersson kallar islamisternas kvinnosyn för "medeltida" och antyder därmed att Koranens utsagor kanske inte står huggna i sten och inte är det oföränderliga dokument som de  själva säger sig vara. Att på detta sätt ifrågasätta Koranen betraktas av de rätttrogna som en hädelse.

Det är utan tvekan så att båda skribenterna har accepterat en mäniskosyn med alla människors lika värde som står i skarp kontrast till många av Koranens utsagor och att denna människosyn för dem i själva verket väger tyngre än att vara rättroende muslim. Varifrån kommer då denna tanke på alla människors lika värde? Många uppfattar den så sammanvävd med demokratin att den kanske tillhör naturrätten eller att den i varje fall borde ha sin upprinnelse i antikens Grekland. Den klassiska grekiska stadsdemokratin var emellertid långt ifrån någon demokrati för alla utan gällde en begränsad grupp medborgare.

I själva verket torde tanken på alla människors lika värde framför allt ha sin grund i den bibliska skapelseberättelsen, där Gud skapar människan "till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem" (1 Mos. 1:27). Jesu hänvisning till denna skapelseberättelse (Matt 19:1-9) och hans uppvärdering av kvinnan i olika avseenden – också icke-judiska kvinnor (Matt. 15:21-28, Joh. 4:1-42) bildar botten för aposteln Paulus kända utsaga i Galaterbrevet 3:26-28: "Är ni döpta in i Kristus har ni också iklätt er Kristus. Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus". Det dröjde åtskilliga århundraden innan denna tanke slog igenom i det offentliga sociala livet, men grunden var likväl lagd.

Till denna i grunden kristna människosyn om alla människors lika värde hör ytterligare en aspekt som förtjänar att understrykas. I motsats till den muslimska människosyn som kräver människans underkastelse under Guds oföränderliga och outgrundliga vilja räknar kristen tro med att Gud har skapat människan med en fri vilja att säga ja eller nej till Gud.
Bahareh Andersson frågar sig i sitt inlägg när hon skall kunna gå till en moské som ger henne samma frihet "som svenska kyrkan ger till sina döttrar"? Frånsett oklarheten i vad som avses med det citerade vittnar frågan om en frihetslängtan som moskén förmodligen aldrig kommer att kunna tillfredsställa men som ligger inom räckhåll på annat håll.

"Sanningen skall göra er fria" säger Jesus (Joh. 8:32). "Vad är sanning?" frågar den blaserade Pilatus (Joh. 18:38), en fråga som många ställer sig också i dag när allting betraktas som subjektivt. Det är inte fråga om vilken sanning som helst utan om den sanning som Gud har uppenbarat i en person, Jesus Kristus, som säger om sig själv: "Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig" (Joh. 14:6). Det är ett oerhört anspråk, men det är bara genom den sanningen, genom att följa honom och lyssna på honom, som en människa kan nå fram till verklig frihet, en frihet som står i överensstämmelse med Guds tanke och avsikt med människan.

Se också artikel på Newsmill: Islamiska förbundet är fundamentalister
samt intervju med Nalin Pekgul