fredag 21 mars 2014

Maria - enhetens moder

Det är modigt av Joel Halldorf att i tidningen Dagen utnämna Maria till enhetens moder men också helt rätt. Ingen annan kan bättre medverka till kyrkans enhet än Maria. Men som alltid när man för Maria på tal, reser sig en mur av invändningar från ”bibeltroende”, framför allt denna: ”Var står det skrivet?” Den biblicistiska fåran i svensk kristenhet är plöjd på djupet. Och det är inte underligt. Många av oss har blivit väckta till andlig insikt och andligt liv just genom bibelordet. Bibeln säger det själv. ”Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger så djupt att det skiljer själ och ande, led och märg och blottlägger hjärtats uppsåt och tankar” (Hebr. 4:12). Också de ibland oss som upphöjer Andens verk till det verkligt viktiga hänvisar ständigt till ordet.

Jag själv hör till dem som blivit väckta genom det lästa bibelordet och haft min samhörighet med ”bibeltroende” grupper i Svenska kyrkan. Men sanningen kräver att jag redovisar att också andra människor och händelser haft inflytande på min andliga utveckling – och så är det för oss alla. Jag nöjer mig här med att hänvisa till mitt tidigare blogginlägg om den nödvändiga auktoriteten. Bibeln är viktig men den är inte allena. Den har inte kommit ned från himlen som muslimer tror om koranen. Bakom bibeln står inte bara skriftliga dokument som Paulus och andra apostlars brev utan också muntliga traditioner och hela det gamla testamentet – också det med muntliga traditioner som bakgrund. I centrum står Jesus själv, som inte skrev ett enda ord, men som trots detta givit upphov till allt. Om honom kan man säga ”allena”, "Jesus allena", det är Maria den första att betyga och om detta vittnar hela hennes liv och tillvaro.. Det är hon som har givit oss traditionerna om Jesu födelse och det vi känner till om Jesus före hans offentliga framträdande.

Traditioner spelar alltså en stor roll före men också vid sidan av bibeln och efter bibeln. Gudstjänsten har vuxit fram inte på bibelns grund utan jämsides med bibeln. En annan viktig tradition har den s.k. trosregeln varit, den som står bakom våra trosbekännelser och med vars hjälp man avvisat traditioner som inte stått i överensstämmelse med trosregeln. Först efter trosbekännelsernas framväxt under 300-talet fastställs den s.k. kanon, d.v.s. hur många och vilka böcker som skall ingå i det som vi nu kallar nya testamentet. Bibeln har vuxit fram i och vilar hela och hållet i den kyrkliga traditionen. Därför spelar också den kyrkliga traditionen en roll för hur vi läser och tolkar bibeln och på detta grundar sig kyrkans behov av ett läroämbete.

Därför ligger det ingenting konstigt i att det vuxit fram traditioner också om Maria. Maria är näst Jesus den viktigaste gestalten i nya testamentet. Hon är den som står honom allra närmast, från födelsen och fram till korset, uppståndelsen och himmelsfärden. Hon är den enda om vilken ängeln Gabriel säger att hon är ”full av nåd”, obefläckad av arvssyndens skuld. Hon är den enda som förmått säga sitt fullkomliga ”ja” till Gud och har på det sättet blivit en förebild för alla oss kristna. ”Salig hon som trodde”, säger Elisabet (Luk. 1:44).  Med rätta kallar henne konciliet i Efesus år 431 för ”Guds moder” (theotokos - gudaföderska) eftersom Jesus inte bara är människa utan Gud och människa, ”född av Fadern före all tid…  av samma väsen som Fadern”  (den s.k. nicenska trosbekännelsen). Alla kyrkans traditioner om Maria bygger på detta och är inga uppfinningar ur tomma intet. Man kan inte överdriva Marias betydelse men man kan underskatta den och framför allt  behöver man ständigt fördjupa sig i den.

Därför föreslår jag att vi tar fasta på Joel Halldorfs förslag och inte bara prisar henne salig utan också anbefaller frågan om kyrkans enhet till Maria. Ingen kan bättre än hon som också är kyrkans moder (Joh. 19:27) förstå vår längtan efter och  vår bön om enhet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar