torsdag 30 januari 2014

Förmågan till skam


Under rubriken ”Förmågan till skam gör oss mänskliga” recenserar Håkan Lindgren i förra lördagens Sv.D. den norska kritikerns Kari Løvaas essäsamling ”Och de såg att de var nakna”. Løvaas framhäver i sin bok skammens positiva betydelse. I stället för att uppfatta skammen som något förkrympande, förminskande, nedtryckande innehåller skammen incitament till ansvarighet och kontaktskapande. En förutsättning för detta är emellertid att det också finns en möjlighet till förlåtelse. I ett samhälle där skammen inte accepteras och erkänns och där heller ingen förlåtelse ges, där söker sig skammen nya vägar: den resulterar i destruktiva beteenden, i självutlämnande, självutplåning och förintelse, något som man kan konstatera både i den moderna litteraturen, på scenen och på digitala medier. Ju större skam utan möjlighet till förlåtelse, desto mer av  självutlämnande och självförnekelse.

Skammen ses ofta som ett resultat av sociala skillnader och ändrar sig därför med tiden. Løvaas bok hämtar emellertid titeln till sin bok från syndafallsberättelsen i 1 Mosebok, närmare bestämt från det ögonblick när Adam och Eva äter av kunskapens träd: ”Då öppnades deras ögon, och de såg att de var nakna”. Nakenheten står här inte för en känsla av skam utan för en reell skuld, en bruten gemenskap. Det är inte den fysiska nakenheten som är skamlig utan upptäckten att de är på väg bort från Gud. Adam och Eva har blivit avklädda, berövade den ursprungliga rättfärdigheten. Skulden är inte i första hand en känsla utan en insikt om en bruten relation.

I vårt samhälle är det inte bara skammen som förringas och förnekas utan också skulden. Vid åtal är det mera regel än undantag att den åtalade visserligen erkänner gärningen men förnekar skulden. Man får ett intryck av att det är försvarsadvokaternas huvudverktyg för att mildra straffsatsen, men det speglar samtidigt något av samhällets inställning till det som kallas skuld. När skulden inte kan förlåtas, när det inte finns någonstans att ta vägen för att få förlåtelse och upprättelse, då återstår ingenting annat än att förringa eller t.o.m. förneka skulden. Därmed tar man också bort möjligheten till ansvar för sin gärning.

Om förmågan till skam kan göra oss mänskligare, så kan förmågan till skuld göra oss gudomligare, d.v.s. föra oss närmare Gud. Typexemplet på detta är Jesu berättelse om farisén och tullindrivaren, där den senare gick hem "rättfärdig snarare än den andre" därför att han insett och bekänt sin skuld (Luk.18:9-14). Kanske är det detta överskridande av den tabubelagda gränsen mellan skam och skuld, mellan mänskligt och gudomligt som Lindgren efterlyser i sin kritik av Løvaas brist på djupborrande i sin bok om skammen.

Se också mitt blogginlägg "kunskapens träd på gott och ont".

fredag 10 januari 2014

Att överleva som människa

I onsdagens TV-Aktuellt intervjuades försvarets överlevnadsexpert Jonas Månsson, som i förväg tränat de båda journalister som hållits fångna som gisslan i Syrien. Han menade att det i en gisslansituation är nödvändigt för den som tagits som gisslan att få till stånd en dialog med förövarna för att berätta så mycket som möjligt om sig själv och därigenom framstå som en verklig person med ett människovärde och inte bara som en potatissäck, ett offer eller ett objekt för utpressning. En sådan relation är nödvändig inte bara för att  rädda sitt eget skinn utan också för att vinna motståndarens hjärta och sympati. Det gäller m.a.o. att upprätta en fungerande relation till sin fiende. Att överleva som människa är i hög grad att leva som medmänniska och att ge av sig själv.

Som framgår av intervjun i Aftonbladet var det också den metod som de båda kidnappade journalisterna använde sig av. Anmärkningsvärt är att de därvid gick längre än vad man kanske kunnat förvänta sig genom att förklara sig vara kristna, att de bad med knäppta händer och firade julafton genom att tända ett ljus. Det finns knappast någon anledning att betvivla äktheten i denna bekännelse i synnerhet som de inte kunnat förutse effekten av den i en muslimsk omgivning. Att de sedan också valt att berätta om detta i en religionslikgiltig svensk omgivning där allt som har med religion och i synnerhet kristendom att göra betraktas med skepsis och i varje fall som en privatsak, är ännu mer anmärkningsvärt – men välkommet. Kanske kan det fungera som ett förebud om en mer öppen attityd till religionens värde och existens i samhället.

Överlevnadsexpertens råd har djupa rötter. Det påminner om vad Jesus säger i den s.k. bergspredikan: ”Ni har hört att det blev sagt: Öga för öga och tand för tand. Men jag säger er: värj er inte mot det onda. Nej, om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom. Om någon vill processa med dig för att få din skjorta, så ge honom  din mantel också. Om någon vill tvinga dig att följa med en mil i hans tjänst, så gå två mil med honom. Ge åt den som ber dig, och vänd inte ryggen åt den som vill låna av dig” (Matt. 5:38-42).

Det kan naturligtvis vara tvivel underkastat om man i en gisslansituation verkligen har möjlighet att påverka sin utpressare.  Utan tvivel finns det situationer där gisslan är helt utelämnad åt sig själv och sitt öde. Då återstår ingenting annat än den bön som överlåter allt åt den himmelske Fadern: ”Om jag ock vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont, ty du är med mig, din käpp och stav de tröstar mig”. Att överleva som människa är inte bara att själv uppträda som medmänniska utan att också överlämna sig till den som själv blivit människa i Jesus Kristus, han som säger: ”Älska era fiender och be för dem som förföljer er; då blir ni er himmelske faders söner. Ty han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga”.

Se också tidningen Dagen