Vila i Guds tystnad

Profeten Elia i bön på Karmel (1 Kon. 18:42)

"När djup tystnad behärskade allt och natten hade nått halvvägs i sitt snabba lopp, svingade sig Ditt Allsmäktiga Ord från kungatronen i himlen ner till det land som skulle förödas..." Vish. 18:14

För de flesta människor är tystnad någonting hotfullt, kanske så som den beskrivs i fortsättningen av Vishetens bok, "en hotfull krigare med din obönhörliga befallnings skarpa svärd". Man gör allt för att till varje pris undkomma tystnaden. Människor fyller sin tid, inte bara med nödvändigt arbete utan också med det som man med ett talande ord kallar för "tidsfördriv", fritidssysselsättningar, sport, nöjen o.s.v. Det får inte finnas någon tid för tystnad, för eftertanke, utan praktiskt taget överallt möter en miljö fylld av ljud, bilder, dofter etc., som pockar på människors uppmärksamhet och intresse. Människor hastar fram genom livet med ögonen fästade vid sina mobiler, öronen fyllda av musik och tankarna upptagna av det som för stunden känns mest aktuellt. Tystnad är i dag en oerhörd bristvara. Därför saknar man också möjlighet att höra Gud tala. Gud uppfattas som en tigande, tyst och frånvarande Gud – om han över huvud taget finns.

Men det finns också en god tystnad, en sådan tystnad som gör det möjligt för Gud att uppenbara sig och tala till oss människor. I gamla testamentet möter vi ofta berättelser där Gud talar med patriarker, profeter och helt vanliga människor. Det var människor vana vid tystnad och eftertanke. Guds tystnad är inte total. Eftersom den i sig innesluter hans kärlek och barmhärtighet kan den i längden inte tiga. Kärleken måste få tala. Det är därför som Gud i Gamla testamentet vid alldeles speciella tillfällen talar till utvalda personer, som alla har det gemensamt att de själva befinner sig i ökentrakter eller i tystnad. Patriarken Abraham vilar i sin siesta – när det var som hetast på dagen – då han får besök av tre änglar, de som brukar kallas för den gammaltestamentliga Treenigheten, och får löftet om sin son Isak (1 Mos. 18). Patriarken Jakob är på flykt undan sin bror Esau, när han vid Betel lägger sig att sova med en sten som huvudgärd. Han har en dröm, där Guds änglar stiger upp och ner på en stege som räcker till himlen. Då står Herren framför honom i drömmen och talar till honom. När Jakob vaknar, utbrister han: "Herren är sannerligen på denna plats och jag visste det inte" (1 Mos. 28:16). Mose vaktar får åt sin svärfar Jetro och är på väg genom ökentrakter när han vid berget Horeb möter Gud i en brinnande buske och får höra Gud tala – men honom själv vågar han inte se på (2 Mos. 3). Den unge Samuel ligger och sover i Herrens tempel, då han vaknar av att Herren inte mindre än tre gånger ropar på honom. På prästen Elis inrådan svarar han till sist: "Tala, Herre, din tjänare hör" (1 Sam. 3). Profeten Elia flyr för sitt liv ut i öknen och går fyrtio dagar och fyrtio nätter till Guds berg Horeb och övernattar i en grotta när han få höra Herren tala, inte i en storm, inte i en jordbävning, inte i en eld utan i ljudet av en sakta susning (1 Kung. 19). Också Elia döljer sitt ansikte i manteln när han får höra Gud tala. I alla dessa fall är tystnaden en god tystnad som inte utgör ett hot utan en förutsätning för att få höra Gud tala.

Om vi återvänder till Vishetens skildring av uttåget ur Egypten så ser vi att det allsmäktiga ord som svingar sig från Guds tystnad ned till Egypten inte bara är ett ord till dom och förödelse utan också till frälsning och befrielse: "Inte heller de rättfärdiga undgick dödens beröring. Många blev utplånade i öknen, men vreden dröjde inte kvar länge. En oförvitlig man skyndade fram till försvar med vapen från sin heliga tjänst: bönen och rökelsens soningsmedel. Han gick till strids mot vredens raseri och satte en gräns för olyckan; så visade han att han var din tjänare. Men det var inte med kroppsstyrka som han besegrade raseriet och inte heller med vapenmakt, utan med ord betvang han hämnaren, med en påminnelse om det edsvurna förbundet med fäderna. När de döda redan låg fallna över varandra i högar ställde han sig emellan och hejdade anloppet och spärrade vägen till dem som ännu levde. Ty på hans fotsida dräkt fanns hela världen att se, fädernas ärorika namn var graverade på fyra rader av ädelstenar, och ditt majestät fanns på diademet kring hans huvud. För detta måste Förgöraren vika, det var detta som skrämde honom. Att de hade fått känna av vreden var redan nog"(Vish. 18:20-25). Dessa ord, som historiskt sett handlar om hur Mose framträder som folkets frälsare, är samtidigt – andligt sett – en profetia om honom om vilken evangelisten Johannes förkunnar: "Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin Fader, och han var fylld av nåd och sanning (Joh. 1:14).

Därför kan Hebreerbrevets författare konstatera: "Många gånger och på många sätt talade Gud i forna tider till våra fäder genom profeterna, men nu vid denna tidens slut har han talat till oss genom sin Son..." (Hebr. 1:1). Jesus Kristus är Guds slutgiltiga Ord och därmed också Guds slutgiltiga uppenbarelse av sig själv, av vem han är. Den som vill veta något om Gud kan inte gå någon annan stans än till en person, Jesus Kristus, som säger: "Jag och Fadern är ett" (Joh. 10:30), "Den som har sett mig har sett Fadern" (Joh. 14:9). Också Sonens människoblivande är omgivet av tystnad. När ängeln Gabriel kommer till Maria för att förkunna avlelsen sker det i en undanskymd vrå av det stora Romarriket, så obetydlig att det kom att heta "Kan något gott komma från Nasaret? (Joh. 1;46). Hans födelse äger rum om natten i Betlehem, bland djuren i stallet, "eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget". I Nasaret växer Jesus upp under de s.k. "tysta åren" fram till dess att han söker sig ut till Juda öken och floden Jordan för att låta sig döpas avJohannes döparen.

Efter dopet drivs Jesus av Anden ut i öknen för att prövas. Där tillbringar han fyrtio dagar och fyrtio nätter för att till sist prövas av djävulen, prov som han övervinner med ord ur skriften. Men också under sin offentliga verksamhet drar sig Jesus ofta tillbaka för att be (Mark. 1:35). Innan de tolv apostlarna utses, tillbringar han hela natten i bön (Luk. 6:12f.). När de tolv apostlarna efter en kortare missionsfärd kommer tillbaka till Jesus, säger han: "Följ med mig bort till en öde trakt, så att vi får vara ensamma och ni kan vila er lite" (Mark. 6:30). Omedelbart före sitt lidande drar sig Jesus tillbaka till Getsemane för att tillbringa sina sista timmar i frihet under bön till sin himmelske Fader. På korset grips Jesus, i det mörker som varade från den sjätte till den nionde timmen, av den svåra tystnaden, när han bär hela mänsklighetens synd och i sin övergivenhet ber ur Psaltarens 22 psalm: "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? Jag brister ut och klagar, men min frälsning är fjärran. Min Gud jag ropar om dagen, men du svarar icke, så ock om natten, men jag får ingen ro." Men bönen övergår i förtröstan, och de sista orden på korset hämtar Jesus ur Psaltaren 31:6: "Fader, i dina händer befaller jag min ande" (Luk. 23:46).

Jesus har lärt oss den goda tystnadens betydelse, inte bara genom sitt exempel utan också genom sina ord: "När du ber, gå då in i din kammare, stäng dörren och be sedan till din Fader, som är i det fördolda. Då skall din Fader, som ser i det fördolda, belöna dig" (Matt. 6:6). Att gå in i sin kammare handlar inte bara om den yttre, fysiska tystnaden utan också om den inre tystnaden, att avskärma sig från alla bullranden tankar, alla flygande fantasier, som så ofta upptar vårt inre, och i stället överlämna oss åt den goda tystnaden, åt Guds tystnad, så fylld av kärlek och värme.