lördag 22 oktober 2016

Bob Dylan, nobelpriset och Jesus



Det lär inte ha undgått någon att årets nobelpris i litteratur tilldelats den amerikanske låtskrivaren och sångaren Bob Dylan. Ännu större uppmärksamhet har det väckt att Bob Dylan inte med ett ord har kommenterat saken, ännu mindre låtit sig intervjuas, och i skrivande stund förefaller det högst osäkert om han över huvud taget kommer till nobelfestligheterna. Per Wästberg, ledamot av Svenska Akademin har kommenterat Bob Dylans tystnad med att kalla den ”oartig och arrogant”,  http://www.svt.se/kultur/bok/bob-dylan-raderar-info-om-nobelpriset. Min första reaktion är att Svenska Akademin tilldelat honom priset just för att väcka uppståndelse och visa att Akademin inte är någon mossig tillställning utan kan gå utanför ramarna för det förväntade.

Jag är ingen Bob Dylan-fan, känner knappast till honom annat än till namnet, men kan inte låta bli att fundera över hans tystnad beträffande nobelpriset. Mig förefaller valet av Bob Dylan var lika intelligent som om man lät Alfred Nobels fredspris tillfalla Jesus. Skulle han komma? Skulle han låta sig intervjuas? Naturligtvis inte, inte därför att priset då skulle ha utdelats så att säga postumt –  men han kan ju alltid komma tillbaka – utan därför att ett sådant accepterande från Jesu sida skulle gå stick i stäv med hans egen kallelse och sändning.

Evangelierna har åtskilligt att berätta om hur Jesus drog sig undan från folkskarorna, och i synnerhet undvek han att låta sig identifieras med en jordisk, politisk Messias. Hans fredsbudskap var nära förknippat med hans uppmaning till omvändelse och det rike han förkunnade var icke av denna världen. Han uppfyllde inte det förväntade och åtskilliga tog anstöt och drog sig undan ifrån honom. Han kunde t.o.m. uttala sig ganska krasst om vad som skulle hända dem som följde honom: ”Tro inte att jag har kommit med fred till jorden. Jag har inte kommit med fred utan med svärd. Ty jag har kommit för att ställa en man mot hans far, en dotter mot hennes mor, en sonhustru mot hennes svärmor, och mannens husfolk skall bli hans fiender” (Matt. 10:34-36).

Jag tror inte att Jesus skulle ha tackat ja till något nobelpris, inte ens till fredspriset, och han skulle ha goda skäl för det. Han vill inte bli missuppfattad. Bob Dylan har säkert också goda skäl för sin tystnad, men det är inte så säkert av arrogans eller oartighet. Snarare vill han inte bli missuppfattad med någonting som han inte kan identifiera sig med. Han har sin egen kallelse. Hur han än kommer att göra visar han genom sin tystnad att han är en ovanligt klok människa, som inte låter sig imponeras av denna världens fåfänglighet.


måndag 17 oktober 2016

Skarpkusen i lärarbostaden


I min barndom bodde vi i en lärarbostad på övervåningen till en gammal nedlagd skola i Sveg. Byggnaden var försedd med ett torn och en tornveranda till vilken man kunde komma upp via en mycket brant trappa. Från trappan kunde man ta sig upp på plåttaket till huset och via en taklucka ned till vinden. Tornverandan var kanske tänkt för avkoppling och kaffestunder, men vad jag kan minnas användes den aldrig till detta, dels p.g.a. den branta trappan, dels p.g.a. att verandan kryllade av ”skarpkusar”, den lokala benämningen för vad som allmänt kallas snytbaggar (hylobius abietis). När jag goglar på ”skarpkuse” får jag till min förvåning som första förslag upp en artikel ur tidningen Östersundposten, som förmäler att vårdcentralen i Sveg invaderats av något som i folkmun kallas ”skarptroll”, http://www.op.se/jamtland/harjedalen/krypinvasion-pa-halsocentralen . Både skarpkusen och benämningen har överlevt i över 70 år!

Skarpkusar var roliga att handskas med. När man samlade dem i en plåtburk med lock kunde man höra hur de kröp omkring där inne i sitt sökande efter frihet. När man stack ner ett finger i burken var det alltid någon skarpkuse som kramlade sig fast vid fingret med sina skarpa klor för att komma ut. Att det var fråga om skadeinsekter, som långsamt åt sig igenom lärarbostaden, hade jag givetvis ingen tanke på. (Huset revs  f.ö. på 1970-talet för att ge plats för moderna hyresbostäder). Kanske är det också ett hälsotecken att skarpkusen sökt sig från lärarbostaden till vårdcentralen!

När jag nu på ålderns höst tänker tillbaka på min barndoms skarpkusar slår det mig hur väl dessa skarpkusar i sin plåtburk illustrerar vår mänskliga tillvaro. Vi kryper omkring i vår slutna tillvaro trots alla mänskliga försök att spränga dess gränser med både elektronteleskop och rymdraketer. Men så händer det att Någon gläntar på locket och släpper in det profetiska ljuset, och vi kan ana att det finns en annan och bättre tillvaro än den där vi befinner oss nu.  Men också när locket tas bort för gott och det himmelska ljuset från Jesus Kristus strömmar ner över vår tillvaro är vi oförmögna att själva ta oss upp – till dess att någon sträcker ner nådens finger på vilket vi kan klamra oss fast för att lyftas upp till den utlovad friheten. Se där, vad en skarpkuse kan lära oss!

Skarpkuse - hylobius abietis