Ingen skall höra hans röst på gatorna

Matthias Grünewald, Isenheimsaltaret

 ”Han skall icke träta eller ropa, och ingen skall höra hans röst på gatorna”. Detta citat ur Jes. 42 i dagens evangelium (Matt 12:14-21) förefaller ovanligt aktuellt. Är det någonting som karakteriserar vår tid så är det den kakafoni av röster som på olika sätt – ofta högljutt och ihärdigt – pockar på vår uppmärksamhet. I detta rösternas brus är det nästan omöjligt att urskilja någon gudomlig röst och i synnerhet någon röst som kan identifieras med Jesu röst.

Men det är inte bara vår upptagenhet som gör det svårt att urskilja Jesu röst. Jesus själv är inte den som slår på trumman för sig. I synnerhet Markusevangeliet framställer Jesus som den som ofta drar sig undan från människorna (Mark. 1:35-37, 45; 3:7; 6:31; 7:24) eller som förbjuder människorna att säga någonting om vad de varit med om (Mark. 1:44; 3:12; 5:43; 7:36; 8:26; 9:30; 10:9). Draget är så genomgående att det måste ha varit avsiktligt. Det kulminerar också mycket riktigt i Jesu samtal med sina lärjungar efter det att de båda Sebedaiossönerna har bett honom om att få sitta på ömse sidor i hans rike. ”Ni vet att de som räknas som härskare över folken är herrar över dem och att de stora bland dem utövar makt bland dem” (Mark. 10:42). ”Makt” är ett nyckelbegrepp i Markus skildring av Jesus. Jesus framställes som den som har ”makt” över orena och onda andar, men den makt han utövar är inte en världslig makt utan en ”fullmakt”. Den makten är annorlunda än den världsliga makten och förklarar varför Jesus ideligen drar sig undan från människor och ofta förbjuder människor att tala om för andra vad de varit med om. Makten kan nämligen missförstås. Makten är en fullmakt från Gud som inte bara innesluter makt över orena andar och en fullmakt att förlåta synder utan också en fullmakt att utföra det slutgiltiga verk som Gud har givit honom att utföra: att ge sitt liv till lösen för många. Fullmakten att ge sitt liv innesluter också lärjungarna själva:  ”Så är det inte hos er. Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara den förste, skall vara allas slav” (Mark. 10:43-44).

”Han skall icke träta eller ropa, och ingen skall höra hans röst på gatorna”. Citatet från Jes. 42 i dagens evangelium har en fortsättning  ”Han skall icke bryta det knäckta strået eller släcka den rykande veken”. Det är ord som står helt i överensstämmelse med Jesu ord i Markus 10:45: ”Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många”. Citatet ur Jes. 42 i dagens evangelietext är – andligen läst – också en profetia över Jesu uppståndelse: ”Han skall en dag föra rätten till seger. Och hans namn skall ge folken hopp” (Matt. 12:20f.).

O.k. till ett ok

(Ur Nordiska museets samlingar)

”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila.” Dagens evangelium är ett verkligt evangelium, ett glädjebudskap för alla människor som i olika avseenden är tyngda av bördor, fysiska bördor i form av sjukdom och trötthet eller psykiska bördor i form av ensamhet och utsatthet. ”Kom till mig, jag skall skänka er vila”. Alla som någon gång har använt ett ok vet att okets uppgift är att lätta bördan, att föra över lyftkraften från en plats till en annan. Med oket på sina axlar bär man två hinkar vatten med en helt annan lätthet än om man tvingas att bära dem i händerna. Det är bara genom att omvända sig till Jesus, genom att bekänna sina synder och få dem förlåtna, som bördan kan lyftas från våra axlar och läggas på Jesu axlar. Det ok som Jesus bär är hans kors, och genom att bära det oket befriar han oss från vårt ok.

”Ta på er mitt ok”, säger Jesus. Det låter som en ny börda,  som man motvilligt skulle behöva säga ”o.k.” till, men med Jesu ok är det annorlunda. Det är att  lära av Jesus, som har ett milt och ödmjukt hjärta. Det betyder att vi kan säga o.k. men inte på ett uppgivet och motvilligt sätt utan på ett frivilligt och helhjärtat sätt, därför att Jesus har burit och bär våra bördor. Det är att säga som Maria, när hon får möta ängeln Gabriel – ”må det ske med mig som du har sagt” eller som Jesus själv i Getsemane – ”dock icke så som jag vill utan som du vill”. Det består i att bli som Jesus, att ha ett milt och ödmjukt hjärta, något som är möjligt bara med Andens bistånd.

”Så skall ni finna vila för er själ”. Vila för själen – det är att överlämna allt åt Jesus och åt den heliga Anden. Det är att inse att Jesu ok är skonsamt och att hans börda – den som han vill att vi skall bära – är lätt.

I min boning på jorden

”I min boning på jorden” har jag sovit en stund. Egentligen står det i tisdagens middagsbön: ”I min boning på jorden tar jag dina stadgar i akt” och ”Dina stadgar blir mig till lovsång i min boning på jorden”. Men vare sig det är fråga om min dagliga middagsslummer eller min dagliga lovsång över Guds bud så sker det ”i min boning på jorden”, vilket är både mitt hem och min kropp. I båda fallen är ”min boning på jorden” en påminnelse om min jordiska bonings förgängelse och en påminnelse om att vi har en himmelsk boning som väntar på oss, en sådan som aposteln Paulus beskriver i 2 Kor. 5: ”Vi vet att då det tält som är vår jordiska boning rivs ner, har Gud en byggnad åt oss i himlen, en evig boning som inte är gjord av människohand. Medan vi är här, ropar vi av längtan efter att få ikläda oss vår himmelska boning. Ty har vi väl klätt oss i den, skall vi inte stå där nakna. Vi som ännu bor i tältet ropar i vårt betryck; vi vill ju inte bli avklädda, vi vill bli påklädda, så att det som är dödligt uppslukas av livet. Gud har själv skapat oss för just detta, och som en borgen har han gett oss Anden.”

”I min boning på jorden” framlever jag mitt liv. Men Gud har skapat oss för något större, för en himmelsk boning, och som en bekräftelse på detta har han gett oss sin Ande, i vilken vi ropar ”Abba! Fader!” I denna Ande ”längtar och trängtar min själ efter Herrens gårdar, min själ och min kropp jublar mot levande Gud” (Psalt. 84). I väntan på vår himmelska boning får jag göra som sparven och svalan, som har funnit ett hus där de kan lägga sina ungar: ”dina altaren, Herren Sebaot, min konung och min Gud… Ty en dag i dina gårdar är bättre än eljest tusen. Jag vill hellre vakta dörren i Guds hus än dväljas i de ogudaktigas hyddor.”

"I min kropp på jorden" betyder därför både i min kropp, i mitt hem och i min församling. Där vill jag ta dina stadgar i akt, där skall dina stadgar bli mig till lovsång.

Hyddor vi ville här åt himlen bygga,
fasthålla synen, ägande och trygga.
Ett är nödvändigt nu och för beständigt:
Jesus allena. (O. Hartman, Cecilia 368)

Vila i Guds tystnad

Profeten Elia i bön på Karmel (1 Kon. 18:42)

"När djup tystnad behärskade allt och natten hade nått halvvägs i sitt snabba lopp, svingade sig Ditt Allsmäktiga Ord från kungatronen i himlen ner till det land som skulle förödas..." Vish. 18:14

För de flesta människor är tystnad någonting hotfullt, kanske så som den beskrivs i fortsättningen av Vishetens bok, "en hotfull krigare med din obönhörliga befallnings skarpa svärd". Man gör allt för att till varje pris undkomma tystnaden. Människor fyller sin tid, inte bara med nödvändigt arbete utan också med det som man med ett talande ord kallar för "tidsfördriv", fritidssysselsättningar, sport, nöjen o.s.v. Det får inte finnas någon tid för tystnad, för eftertanke, utan praktiskt taget överallt möter en miljö fylld av ljud, bilder, dofter etc., som pockar på människors uppmärksamhet och intresse. Människor hastar fram genom livet med ögonen fästade vid sina mobiler, öronen fyllda av musik och tankarna upptagna av det som för stunden känns mest aktuellt. Tystnad är i dag en oerhörd bristvara. Därför saknar man också möjlighet att höra Gud tala. Gud uppfattas som en tigande, tyst och frånvarande Gud – om han över huvud taget finns.

Men det finns också en god tystnad, en sådan tystnad som gör det möjligt för Gud att uppenbara sig och tala till oss människor. I gamla testamentet möter vi ofta berättelser där Gud talar med patriarker, profeter och helt vanliga människor. Det var människor vana vid tystnad och eftertanke. Guds tystnad är inte total. Eftersom den i sig innesluter hans kärlek och barmhärtighet kan den i längden inte tiga. Kärleken måste få tala. Det är därför som Gud i Gamla testamentet vid alldeles speciella tillfällen talar till utvalda personer, som alla har det gemensamt att de själva befinner sig i ökentrakter eller i tystnad. Patriarken Abraham vilar i sin siesta – när det var som hetast på dagen – då han får besök av tre änglar, de som brukar kallas för den gammaltestamentliga Treenigheten, och får löftet om sin son Isak (1 Mos. 18). Patriarken Jakob är på flykt undan sin bror Esau, när han vid Betel lägger sig att sova med en sten som huvudgärd. Han har en dröm, där Guds änglar stiger upp och ner på en stege som räcker till himlen. Då står Herren framför honom i drömmen och talar till honom. När Jakob vaknar, utbrister han: "Herren är sannerligen på denna plats och jag visste det inte" (1 Mos. 28:16). Mose vaktar får åt sin svärfar Jetro och är på väg genom ökentrakter när han vid berget Horeb möter Gud i en brinnande buske och får höra Gud tala – men honom själv vågar han inte se på (2 Mos. 3). Den unge Samuel ligger och sover i Herrens tempel, då han vaknar av att Herren inte mindre än tre gånger ropar på honom. På prästen Elis inrådan svarar han till sist: "Tala, Herre, din tjänare hör" (1 Sam. 3). Profeten Elia flyr för sitt liv ut i öknen och går fyrtio dagar och fyrtio nätter till Guds berg Horeb och övernattar i en grotta när han få höra Herren tala, inte i en storm, inte i en jordbävning, inte i en eld utan i ljudet av en sakta susning (1 Kung. 19). Också Elia döljer sitt ansikte i manteln när han får höra Gud tala. I alla dessa fall är tystnaden en god tystnad som inte utgör ett hot utan en förutsätning för att få höra Gud tala.

Om vi återvänder till Vishetens skildring av uttåget ur Egypten så ser vi att det allsmäktiga ord som svingar sig från Guds tystnad ned till Egypten inte bara är ett ord till dom och förödelse utan också till frälsning och befrielse: "Inte heller de rättfärdiga undgick dödens beröring. Många blev utplånade i öknen, men vreden dröjde inte kvar länge. En oförvitlig man skyndade fram till försvar med vapen från sin heliga tjänst: bönen och rökelsens soningsmedel. Han gick till strids mot vredens raseri och satte en gräns för olyckan; så visade han att han var din tjänare. Men det var inte med kroppsstyrka som han besegrade raseriet och inte heller med vapenmakt, utan med ord betvang han hämnaren, med en påminnelse om det edsvurna förbundet med fäderna. När de döda redan låg fallna över varandra i högar ställde han sig emellan och hejdade anloppet och spärrade vägen till dem som ännu levde. Ty på hans fotsida dräkt fanns hela världen att se, fädernas ärorika namn var graverade på fyra rader av ädelstenar, och ditt majestät fanns på diademet kring hans huvud. För detta måste Förgöraren vika, det var detta som skrämde honom. Att de hade fått känna av vreden var redan nog"(Vish. 18:20-25). Dessa ord, som historiskt sett handlar om hur Mose framträder som folkets frälsare, är samtidigt – andligt sett – en profetia om honom om vilken evangelisten Johannes förkunnar: "Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin Fader, och han var fylld av nåd och sanning (Joh. 1:14).

Därför kan Hebreerbrevets författare konstatera: "Många gånger och på många sätt talade Gud i forna tider till våra fäder genom profeterna, men nu vid denna tidens slut har han talat till oss genom sin Son..." (Hebr. 1:1). Jesus Kristus är Guds slutgiltiga Ord och därmed också Guds slutgiltiga uppenbarelse av sig själv, av vem han är. Den som vill veta något om Gud kan inte gå någon annan stans än till en person, Jesus Kristus, som säger: "Jag och Fadern är ett" (Joh. 10:30), "Den som har sett mig har sett Fadern" (Joh. 14:9). Också Sonens människoblivande är omgivet av tystnad. När ängeln Gabriel kommer till Maria för att förkunna avlelsen sker det i en undanskymd vrå av det stora Romarriket, så obetydlig att det kom att heta "Kan något gott komma från Nasaret? (Joh. 1;46). Hans födelse äger rum om natten i Betlehem, bland djuren i stallet, "eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget". I Nasaret växer Jesus upp under de s.k. "tysta åren" fram till dess att han söker sig ut till Juda öken och floden Jordan för att låta sig döpas avJohannes döparen.

Efter dopet drivs Jesus av Anden ut i öknen för att prövas. Där tillbringar han fyrtio dagar och fyrtio nätter för att till sist prövas av djävulen, prov som han övervinner med ord ur skriften. Men också under sin offentliga verksamhet drar sig Jesus ofta tillbaka för att be (Mark. 1:35). Innan de tolv apostlarna utses, tillbringar han hela natten i bön (Luk. 6:12f.). När de tolv apostlarna efter en kortare missionsfärd kommer tillbaka till Jesus, säger han: "Följ med mig bort till en öde trakt, så att vi får vara ensamma och ni kan vila er lite" (Mark. 6:30). Omedelbart före sitt lidande drar sig Jesus tillbaka till Getsemane för att tillbringa sina sista timmar i frihet under bön till sin himmelske Fader. På korset grips Jesus, i det mörker som varade från den sjätte till den nionde timmen, av den svåra tystnaden, när han bär hela mänsklighetens synd och i sin övergivenhet ber ur Psaltarens 22 psalm: "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? Jag brister ut och klagar, men min frälsning är fjärran. Min Gud jag ropar om dagen, men du svarar icke, så ock om natten, men jag får ingen ro." Men bönen övergår i förtröstan, och de sista orden på korset hämtar Jesus ur Psaltaren 31:6: "Fader, i dina händer befaller jag min ande" (Luk. 23:46).

Jesus har lärt oss den goda tystnadens betydelse, inte bara genom sitt exempel utan också genom sina ord: "När du ber, gå då in i din kammare, stäng dörren och be sedan till din Fader, som är i det fördolda. Då skall din Fader, som ser i det fördolda, belöna dig" (Matt. 6:6). Att gå in i sin kammare handlar inte bara om den yttre, fysiska tystnaden utan också om den inre tystnaden, att avskärma sig från alla bullranden tankar, alla flygande fantasier, som så ofta upptar vårt inre, och i stället överlämna oss åt den goda tystnaden, åt Guds tystnad, så fylld av kärlek och värme.