torsdag 9 februari 2017

Jesus, en SD-propagandist?


I dagens evangelium berättar Markus (7:24-30) om hur Jesus vandrar från norra sidan av Gennesarets sjö till trakterna kring den fenikiska staden Tyros vid medelhavet. Syftet är – som ofta hos Markus – att visa hur Jesus genom att dra sig tillbaka från folkmängden vill undvika att bli misstolkad som en ren undergörare eller som en politisk Messias och maktpredentent. Som vid tidigare tillfällen lyckas han inte hålla sig undan, utan en kvinna från trakten får ryktesvis höra talas om honom, söker upp honom, kastar sig för hans fötter och ber för sin demonbesatta dotter. Markus betonar särskilt att hon inte var judinna utan ”av syrofenikisk härkomst”, d.v.s. av judarna betraktad som hedning.

Jesus avvisar henne med de till synes bryska orden: ”Låt barnen (d.v.s. judarna, Guds egendomsfolk) äta sig mätta först. Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna”. ”Hundar” var hos judarna en vanlig beteckning för hedningar, d.v.s. icke-judar. Jesu svar låter onekligen i våra öron som SD-propaganda: ”Det är inte rätt att vi skall offra vår välfärd till förmån för främlingar”. Den syrofenikiska kvinnan får emellertid som hon vill genom sitt slagfärdiga svar som uttryck för hennes tro. ”Nej, herre”, svarade hon, ”men hundarna under bordet äter smulorna som barnen lämnar kvar”.

Berättelsen om den syrofenikiska kvinnan är inte den enda som visar hur Jesus bryter gränser och öppnar dörrar. Hans avvisande svar till den syrofenikiska kvinnan är inte principiellt utan för att pröva kvinnans vilja till tro. Jesus var inte obekant med vad Moses hade sagt i sitt avskedstal till Israels folk på väg mot det utlovade landet: ”Herren, er Gud, är gudarnas Gud och herrarnas Herre, den store Gud och fruktansvärde hjälte som aldrig är partisk och inte kan mutas, som ger den faderlöse och änkan deras rätt och som älskar invandraren och ger honom mat och kläder. Även ni skall visa invandraren kärlek, ty ni har själva varit invandrare i Egypten” (5 Mos. 10:17-19). I själva verket är hela Jesu verksamhet inställd på att inte vara begränsad till Israels folk utan att sträcka sig mot världen som Guds skapelse och Guds egendom. ”Tiden är inne. Guds rike är nära”. Men budskapet kräver också ett svar: ”Omvänd er och tro på det glada budskapet!”

Jag tänker så här: hundarna – det är ju faktiskt vi i de nordiska länderna, för vilka Ansgar och hans efterföljare vågade livet för att ge oss del av Kristus, det eviga livets bröd. Vi har inte bara fått smulor från den rike mannens bord utan hela rikedomen. Så mycket större anledning har vi att ta hand om både faderlösa och främlingar. Vi kan aldrig urskulda oss med att inte ha råd. Vi kan inte hjälpa alla men alltid någon. Det behöver inte alltid ske med pengar utan också med tid och omsorg. Det kan ske med politisk påtryckning, nog så viktig.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar