Efter det brutala terrordådet på Drottninggatan i Stockholm intervjuades TV:s politiske kommentator Mats Knutson om dådet, varvid han – på frågan om dådets politiska följder – bl.a. yttrade ”I morgon kommer vi att vakna upp till ett helt nytt Sverige”. Saken är bara den, att samma yttrande fälldes också vid mordet på Olof Palme. Mordet ansågs vara så chockerande att Sverige aldrig någonsin skulle kunna bli detsamma som förr. Frånsett de följder av djupt ingripande art som dessa händelser haft för de närmast berörda, nämligen offrens familjer, är yttrandet antingen en truism – ingenting är sig lika från dag till dag – eller en hyperbol, d.v.s en stark överdrift. Sanningen är väl snarast den att – efter chockerande händelser som mordet på Olof Palme eller terrordådet på Drottninggatan – återgår det mesta till det gamla vanliga, det som präglas av utbredd nivellering av alla traditionella värden, en utbredd materialism, hög konsumtion och människans ofattbara tro på sina egna möjligheter. Politikernas utsagor om hur man skall komma till rätta med otryggheten i samhället visar en häpnadsväckande fantasilöshet. Genom lagar och förordningar hoppas man kunna skapa ett tryggare samhälle, där ingen skall behöva känna rädsla. Men tror någon verkligen att vi kan skapa ett tryggare samhälle med strängare lagar, mera övervakning och utökat gränsskydd? Är inte risken att vi hamnar i ett storebrorssamhälle, där ingen riktigt kan känna sig trygg?
Två bildord av Jesus kommer för mig. Det första bildordet lyder så: ”Ingen syr fast en bit okrympt tyg på ett gammalt plagg. Då sliter ju det nya tyget med sig en bit av det gamla och det blir en värre reva”, Mark. 2:21. Många av politikernas yttranden tycks mig handla just om detta, om hur man försöker att sy nya lappar på ett gammalt plagg. Det gamla plagget är den kristet humanistiska värdegrund, som inte bara vårt land utan hela den europeiska kulturen är uppbyggd på. Vi blir påminda om den varje gång vi ser en svensk flagga med det gula korset mot en himmelsblå bakgrund. Också den europeiska unionens flagga påminner om den gemensamma värdegrunden. De tolv stjärnorna är inte bara ett tecken för enhet utan ger också associationer till Uppenbarelseboken 12:1: ”Ett stort tecken syntes på himlen, en kvinna klädd i solen och med månen under sina fötter och en krans av tolv stjärnor på sitt huvud”. Enligt Europarådets presstalesman 1949–66, Paul Lévy, skulle upphovsmannen till flaggan (Heitz) ha fått inspiration från en bild på ”Den mirakulösa medaljen”. I dag är det inte många som ägnar sin tankemöda åt det gamla plaggets ändamålsenlighet. Till slut ser plagget ut som ett lapptäcke, som döljer det ursprungliga plaggets skönhet. Felet med det nya tygets påsydda lappar är att de är ”okrympta”, det har aldrig prövats av livets stormar, av väder och vind, utan är utslag av politikers snabba men ogenomtänkta vilja ”att göra något” för att visa handlingskraft: flera lagar, mera övervakning, större gränskontroll o.s.v.
Också den andra delen av Jesu liknelse om att inte hälla nytt, d.v.s. ojäst, vin i gamla vinsäckar handlar om detta, att ta vara på det gamla och inte låta det förstöras av det ojästa och nya. Det nya vinet är ett vin som inte har fått jäsa färdigt. Det är därför som det inte kan förvaras i gamla vinsäckar som har torkat och förlorat sin spänst. Vad som sker under jäsprocessen är att döda jästceller och andra orenheter sjunker till botten som en drägg och måste avskiljas från vinet för att inte skada detsamma. Vinet behöver mogna för att dess bouquet och aromer skall komma till sin rätt. Någonting liknande kan sägas om en människas andliga utveckling. Dräggen av individualism, självcentrering och egenkärlek måste avskiljas för att en människa skall kunna utvecklas till den människa som hon är avsedd att vara.
Vem tänker i detta ögonblick på gärningsmannen annat än just som en gärningsman? Enligt många förtjänar han att sitta bakom lås och bom under resten av sitt liv. Men bakom gärningen finns en människa, skapad till Guds avbild, som från sin födelse inte är annorlunda än någon av oss andra, men som genom olika omständigheter hamnat i villfarelse om livets innebörd och mening. Den bakomliggande verkligheten, det gamla plagget, måste finnas i politikers medvetande när de stiftar nya lagar och förordningar. Det är ur demokratisk synvinkel inte likgiltigt om islam med dess våldsbejakande och politiskt inriktade lära eller kristendomen med dess självutgivande kärlek och hinsides inriktade målsättning får prägla samhället.
Varpå beror denna bristande insikt om och erkännande av den europeiska värdegrundens kristna rötter? En viktig orsak är naturligtvis rädslan för att framstå som islamfientlig. Den viktigaste orsaken torde dock vara samhällsideologins bristande förankring i en andlig verklighet. ”Herrens fruktan är vishetens begynnelse”, står det i Ordspråksboken 1:7. Där gudstron försvinner, försvinner också visheten och därmed möjligheten för människan att förankra sina beslut i en högre verklighet. Människan blir hänvisad till sina egna, ofta kortsiktiga beslut, som framför allt går ut på att försäkra henne själv ett ”lyckat” och framgångsrikt liv.
Jesus tar vid ett tillfälle terrordåd och olyckshändelser till utgångspunkt för ett yttrande om offren för dessa händelser: ”Tror ni [att dessa människor som miste livet] var större syndare än alla andra människor? Nej, säger jag, men om ni inte omvänder er skall ni alla mista livet precis som de.”
Vägen till ett nytt Sverige går därför inte genom politiken utan genom människors omvändelse. Som det står i Ords. 1:7: Herrens fruktan är vishetens begynnelse. Hur viktigt det är att bygga på andlig erfarenhet och gudomlig uppenbarelse antyder Jesus i Lukasevangeliets variant av de båda liknelserna: ”Ingen som har druckit gammalt vin vill ha av det nya; han tycker det gamla är bättre” (Luk. 5:39).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar