Kärlekens teokrati

Jag märker att många av mina vänner inom Svenska kyrkan oroar sig inför höstens kyrkoval. Många är besvikna över att Svenska kyrkans frigörelse från staten inte har lett till någon större frihet för kyrkan. I själva verket tycks de politiska partiernas inflytande över Svenska kyrkan snarare ha ökat och för många som arbetar för kyrkans frihet medför det att man ansluter sig till någon "opolitisk" gruppering. En svenskkyrklig präst, Björn Helgesson i Olaus Petri församling i Örebro, hoppas att höstens kyrkoval skall bli det sista med partipolitiska inslag.

Hoppas kan man ju alltid, även om det är föga troligt att så sker, och framför allt: även om de politiska partiernas intresse för Svenska kyrkan skulle upphöra kommer uppdelningen i partier inte att försvinna. Det slår mig att man ständigt försöker hitta på nya syndabockar bakom Svenska kyrkans problem. Är det inte staten så är det partipolitiken. Men lika litet som frigörelsen från staten har lett till någon egentlig frihet för Svenska kyrkan, lika litet kommer en eventuell frigörelse från partipolitiken att leda till den hett efterlängtade friheten. Så länge som man ser på kyrkan som en mänsklig inrättning kommer det att vara så. Paulus brottas med detta faktum i hela första korintierbrevet. "Först och främst har jag hört att ni delar upp er i grupper, när ni möts i församlingen, och det tror jag delvis är sant. Det måste till och med finnas olika partier ibland er, så att det visar sig vilka av er som är att lita på..." (1. Kor. 11:18f.).

Paulus lösning på frågan om enhet och mångfald är dubbel. Först och främst en hänvisning till Kristus och vad han har bestämt: "Jag har själv tagit emot från Herren det som jag har fört vidare till er" (1 Kor. 11:23). Här handlar det inte om någon visionär uppenbarelse eller drömsyn utan om en hänvisning till den tradition som Paulus mottagit genom de övriga apostlarna. Inte heller handlar det bara om nattvardens firande utan om kyrkans väsen, om kyrkan som Kristi kropp. Kyrkan är inte bara en andlig inrättning utan i högsta grad kroppslig. Lemmarna kan inte vara utan varandra och icke utan en högsta ledning (1 Kor. 12). För att denna kropp skall fungera måste den styras av den nådegåva som är allra störst, nämligen kärleken (1 Kor. 13).

Om man jämför detta med de föreställningar som i dag existerar om Svenska kyrkans uppbyggnad och nuvarande funktion märker man en djupgående skillnad. Den allmänt rådande uppfattningen om kyrkans struktur och funktion är att man i grunden accepterar att kyrkan skall vara uppbyggd på samma sätt som samhället i övrigt. Den demokratiska folkkyrkotanken har ett djupt grepp också om dem som allra flitigast talar om och arbetar för kyrkans frihet. Den episkopala linjen inom Svenska kyrkan har förvandlats till oigenkännlighet och helt och hållet underordnats den demokratiska linjen. Var det verkligen så som Jesus hade tänkt när han grundade sin Kyrka?

Att man accepterar den demokratiska folkkyrkotanken betyder också att man accepterar kyrkan som en maktfaktor. Mot detta sätt att organisera världen ställer Jesus sitt eget rike. "Mitt rike är icke av denna världen", säger han när han står inför Pilatus. "Om mitt rike vore av denna världen, så hade väl mina tjänare kämpat för att jag icke skulle bli överlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike icke av denna världen" (Joh. 18:36). Kyrkans frihet är inte bara en frihet från statlig överhöghet och partipolitiskt käbbel. Den är också en frihet från alla maktanspråk, inte bara andras utan också de egna. Kanske är det i känslan av suget från maktens korridorer som så många har svårt att frigöra sig från de band som binder Svenska kyrkan vid hennes historiskt förflutna.

Maktanspråken fanns redan hos de första lärjungarna. När de båda "åskbröderna", Jakob och Johannes bad Jesus om hedersplatserna i hans rike, väckte det också de övriga lärjungarnas avund och vrede. Men Jesus svarade med ord som tål att upprepas hur många gånger som helst: "Ni vet att de som räknas som härskare är herrar över sina folk, och att furstarna har makten över folken. Men så är det inte hos er. Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara allas slav. Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många" (Mark. 10:42-45).

Kanske var det i medvetande om risken för mänskliga maktanspråk som Jesus inrättade sin kyrka på det sätt han gjorde, inte som en demokrati (= folkvälde) utan som en teokrati (= gudsherravälde) med ett apostlakollegium under ledning av en enda apostel. Det är till Petrus, som i prövningens stund minst av allt skulle visa sig vara någon klippa (Joh. 18), som Jesus vänder sig med orden: "Du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den" (Matt. 16:18). Teokratin förmedlas i första hand till Petrus till vilken Jesus tre gånger upprepar "Var en herde för mina får. För mina får på bete". Till skillnad från alla andra "kratier" bygger den inte på makt utan på självutgivande och lidande. Herden måste vara beredd att ge sitt liv för fåren. "När du var ung spände du själv bältet om dig och gick vart du ville. Men när du blir gammal skall du sträcka ut dina armar och någon annan skall spänna bältet om dig och föra dig dit du inte vill" (Joh. 21:18). Det är inte en teokrati som bygger på makt utan på självutgivande kärlek, en kärlekens teokrati. Efter sin uppståndelse vänder sig Jesus till Petrus med sin trefaldiga fråga: "Simon, Johannes son, älskar du mig?". Petrus blev bedrövad när Jesus för tredje gången frågade "Har du mig kär?" Och han svarade: "Herre, du vet allt; du vet att jag har dig kär" (Joh. 21:17).

Evangeliet slutar som det börjar, på en strand vid en sjö, mötesplatsen för himmel och jord, där Jesus överlämnar sitt rike till sina lärjungar. "Tiden är inne. Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet" (Mark. 1:14-19).