tisdag 31 januari 2017

Att få röra vid Jesu kläder


Dagens evangelium (Mark. 5:21-43) handlar om hur Jesus uppväcker synagogföreståndaren Jairos dotter. Insprängd i berättelsen finns en annan berättelse om hur en kvinna i folkmängden ”som lidit av blödningar i tolv år” närmar sig Jesus. Liten och rädd vågar hon inte gå fram och tala med Jesus utan närmar sig honom bakifrån för att få röra vid hans kläder, ty ”hon tänkte att om hon bara fick röra vid hans kläder skulle hon bli hjälpt. Och genast stannade blodflödet, och hon kände i kroppen att hon var botad från sitt onda.”

Jag tänker att det är en bra bild för hur sakramenten fungerar. De är en slags kläder för Jesus, och genom att röra vid dem får vi ta del av Jesus själv. Jag doppar fingrarna i vigvattnet, gör korstecknet över min kropp, minns mitt dop och vet att jag där blev klädd i Jesu kläder. Jag går till bikt och får höra Jesu ord: ”Min dotter/son, din tro har hjälpt dig. Gå i frid. Du är botad från ditt onda.” Jag deltar i eukaristin/nattvarden och får ta emot Jesus under brödets gestalt med en försäkran om att det är Kristi kropp. Sakramenten är överallt gestalter, kläder för Jesus själv. Det gäller också vigningarna och äktenskapet, vars hemlighet och sakramentalitet består i att makarnas trohet till varandra skall spegla Kristi kärlek till sin Kyrka.

Vi kanske inte tycker att det är mycket bevänt med vår tro. Vi kanske är präglade av år av lidande. Vi vet inte om vi vågar gå till kommunion. Vi är små och rädda. Men vi får göra som kvinnan i Markus berättelse. Vi får närma oss Jesus bakifrån, röra vid hans kläder, Kyrkans sakrament. Man behöver inte begripa allt i den katolska transsubstiationsläran (att brödet och vinet förvandlas till Jesus kropp och blod) eller den lika ogripbara protestantiska konsubstiationsläran (att Jesus finns i, med och under brödets och vinets gestalt). Men vi får göra som kvinnan med blodflödet, röra vid Jesu kläder, hon som ”tänkte att om hon bara fick röra vid hans kläder skulle hon bli hjälpt”.

lördag 21 januari 2017

Jesus, Trump och vädret




Det slår mig att oron inför Donald Trumps tillträde som USA:s 45:e president liknar den oro, som man kan känna inför vädret. Den ombytlighet och osäkerhet som kännetecknar vissa vädertyper och som en av tv:s meteorologer brukar beteckna som ”mycket intressanta”, d.v.s. sällan förekommande och behäftade med en stor osäkerhet om hur de skall utvecklas, kännetecknar också Donald Trumps framträdande som politiker och nytillträdd president. ”Föga presidentiell” karakteriserade Carl Bildt den nytillträdde i ett tv-inslag. Tromber och skyfall är oförutsägbara både till styrka och riktning. Mot den mörka bakgrunden av ett annalkande åskväder framträder tromben som ett högst nyckfullt inslag. Donald Trump är ett sådant fenomen, det tycks alla vara ense om. Därav den stora oron. Samma obehag inför det oförutsägbara kan vi för övrigt också känna inför människor i vår närmaste omgivning, särskilt om de innehar ledande befattningar.

Att tala om vädret brukar vara en av svenskarnas käraste sysselsättningar, särskilt när man inte vet vad man skall säga i sällskap med mer eller mindre okända personer. Jesus talade sällan om vädret. Han hade viktigare saker att tala om. Men när han någon gång gjorde det, hade det en djupare syftning. Till fariséerna och sadukéerna som kom till honom för att sätta honom på prov genom att begära ett tecken från himlen, sa han: ”På kvällen säger ni: Det blir vackert väder, himlen är röd, och på morgonen: I dag blir det oväder, himlen är röd och dyster. Himlens utseende kan ni tyda men inte tecknen för tiderna. Detta onda och trolösa släkte begär ett tecken, men det skall inte få något annat tecken än Jona-tecknet.” (Matt. 16:2-4). ”Ty liksom profeten Jona var i den stora fiskens buk i tre dagar och tre nätter skall Människosonen vara i jordens inre i tre dagar och tre nätter. Folk från Nineve skall uppstå vid domen tillsammans med detta släkte och bli dess dom. Ty de omvände sig vid Jonas förkunnelse, men här finns något som är förmer än Jona (Matt. 12:40-41).

Tidernas tecken är Jesus själv. Men tecknet måste tydas och det enda sätt på vilket vi kan tyda det är genom omvändelse och tro. Tove Lifvendahl har i en intressant ledare i Sv.D. påpekat att vi i stället för att ställa oss den oroliga frågan ”Vart är vi på väg?” borde ställa oss frågan ”Vart vill vi?” eller med en fördjupning av det politiska perspektivet: ”Vilket är målet för vår vandring här på jorden? Hur ställer vi oss till Jesu kallelse och inbjudan att följa honom?”

Känn ingen oro,
känn ingen ängslan.
Allting skall klarna.
Gud är densamme.
Vänta och vaka,
allt skall du vinna.
Den som har Gud
skall ingenting sakna.
(Teresa av Avila)

tisdag 10 januari 2017

Det smakade som semla med honung


Knappt har julgranen dansats ut på tjugondedag Knut (tjugo dagar efter jul, den 13 januari , då Knut har namnsdag i nutida almanackor) förrän semlorna dansar in på våra butikshyllor. Från att ha varit en rätt enbart för fettisdagen före fastan (i fastlagen, då man genom karnevaler tog farväl av alla kötträtter (carne vale – farväl kött) genom ett överdådigt firande) har semleätandet utsträckts först till alla tisdagar i fastan, sedan till strängt taget alla dagar från tidig höst och fram till påsk. Det är en märklig utveckling som kan tolkas som ett människans ”horror vacui”, fruktan för tomrummet. Från att från början ha varit ett fysikaliskt begrepp hos Aristoteles, en kraft i naturen som strävar efter att fylla tomrummet med materia, kan begreppet med fördel användas om människans outrotliga behov av att fylla sitt andliga tomrum med ständiga nyheter.

När Mose förde sitt folk ut ur Egypten, knorrade folket mot Mose och sa: ”Om vi ändå hade fått dö för Herrens hand i Egypten, där vi satt vid köttgrytorna och där brödet räckte till för oss. Ni har fört oss hit ut i öknen för att alla vi som är samlade här skall svälta ihjäl!” (2 Mos. 16:3). Som svar på detta knorrande lät Herren manna regna från himlen. ”Det liknade korianderfrö, det var vitt och det smakade såsom semla med honung” (2 Mos. 16:31, 1917 års översättning). Knorrandet mot Gud är alltså ingenting nytt, det återkommer ständigt på nytt i skiftande skepnad. Kanske kan det ständiga semleätandet ses både som ett knorrande mot allt traditionellt men också som en längtan efter det bröd från himlen om vilket Jesus säger: ”Sannerligen, jag säger er: Mose gav er inte brödet från himlen, men min fader ger er det sanna brödet från himlen. Guds bröd är det bröd som kommer ner från himlen och ger världen liv… Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta” (Joh. 6:32-35).

En stig som inte trampas upp växer snart igen


Jag läste på face-book ett ordspråk som lätt förändrat kan läsas så: ”En stig som inte trampas upp, växer snart igen”.  Det handlade om relationen till våra medmänniskor. Om vi inte upprätthåller relationer till våra medmänniskor växer de snart igen. Bäst är det när vi besöker dem, ser dem öga mot öga, talar med dem om det som berör både dem och oss själva, lyssnar och försöker förstå. I gångna tider var brevet ett viktigt kontaktmedel när avstånd och andra omständigheter gjorde det personliga besöket omöjligt. Själva handstilen var personlig och skvallrade för mottagaren redan på kuvertet om vem som sökte kontakt. Brevet hade också den fördelen att det kunde sparas för kommande tider och ge oss nu levande en möjlighet att förstå dem som gått före oss. När så telefonen infördes var det möjligt att på ett snabbare sätt nå varandra och få en omedelbar respons. På rösten hörde man om det var någon man kände igen.

I vår nätbaserade omvärld har vi fått mängder av nya möjligheter att ta kontakt med varandra genom mail, face-book, messenger o.s.v. Alla har de sina fördelar men också nackdelar. Kontakten blir mindre personlig, mer ytlig, utelämnad åt mångas blickar o.s.v. Ingen av dem når upp till det personliga mötets eller brevets kvaliteter, men får ofta duga i stressade situationer. Också här gäller att om en stig inte trampas upp växer den snart igen.

Vad man kanske inte tänker på är att ordspråket också kan tillämpas vårt förhållande till Gud. Den stig som vi fått att gå har trampats upp av många generationer före oss. Både släktingar, vänner, kända och okända har lämnat sina avtryck på den stig som vi har fått för att gå. Om vi inte tar vara på möjligheten att gå den stigen, växer den snart igen. Det är vad som i stor utsträckning har skett i vår tid. Man tror sig bäst kunna finna vägen på egen hand genom tidens många gånger skrämmande och hotande urskog.

Gångna generationers kontakt med varandra var inte nätbaserad utan bibelcentrerad. Man kunde krydda sitt språk med citat ur Den heliga skrift. Också i breven kunde man ur minnet citera viktiga bibelord. På väggen hängde kanske en bonad som ville påminna om det viktigaste i livet: ”Jag är vägen, sanningen och livet”. Bibeln gav både genom kyrkans undervisning och så småningom genom läsarens egen läsning ett tolkningsmönster för hur livet skulle levas, hur man skulle kunna se på livets både glädjeämnen och prövningar och framför allt hur man skulle kunna hålla hoppets lampa lysande också under de mest svåra förhållanden. Att gå på den stigen genom kyrkobesök, bön och egen läsning kan ge också en nutida människa möjlighet att följa den stig som vandrats under århundraden och befunnits leda till målet. Också här gäller ordet: ”En stig som inte trampas upp växer snart igen”.