torsdag 23 mars 2017

Laetare!

Niccolò di Tommaso, Kristi födelse

Laetare – Gläd er! Vilket fantastiskt ord mitt i fastan. Söndagens namn, Laetare, är hämtat ur ingångsantifonen på den fjärde söndagen i fastan: ”Gläd dig, Jerusalem, och fröjdas över henne, alla ni som  har henne kär. Jubla högt över henne, alla ni som har sörjt över henne. Ni skall få tröst och skall få mätta er vid hennes bröst”. Orden är hämtade från profeten Jesajas sista kapitel och handlar om tre slags glädje.

1.”Gläd dig Jerusalem” är en uppmaning till Kyrkan själv att leva av glädje och i glädje över vad hon fått motta. ”Det nuvarande Jerusalem lever i slaveri tillsammans med sina barn” skriver Paulus i Galaterbrevet, ”men det som finns i himlen är fritt, det är vår moder” (Gal. 4:25f.).  En anledning till att Kyrkan får leva i glädje är alltså hennes frihet från det gamla förbundet, som var ett lagens förbund, för att i stället få leva i det nya förbundet, som är nådens och frihetens förbund. ”Till den friheten har Kristus befriat oss” (Gal. 5:1).

En annan orsak till Kyrkans glädje finns hos Maria. ”Gläd dig Maria, full av nåd, Herren är med dig” säger ängeln Gabriel till Maria. Det tycks som om profetian hos Jesaja förebådar Kristi födelse på ett sätt som överensstämmer med den heliga Birgittas vision: ”Innan värkarna kommer, föder hon, innan smärtorna börjat, får hon en son. Vem har hört något sådant, vem har sett något liknande?”, Jes. 66:7f. Sedan den heliga Birgittas tid framställs därför Kristi födelse i konsten inte längre med Maria liggande på sin bädd utan knäböjande inför barnet som hon fött  på ett så smärtfritt sätt. Kyrkan firar Maria som ”Heliga Guds moder…  Kyrkans moder, Den gudomliga nådens moder…  Orsak till vår glädje” (Den lauretanska litanian).

2. Laetare – Jubla högt över henne, alla ni som har sörjt över henne!  Visst finns det många gånger anledning till att sörja över Kyrkan, henne mänskliga brister, hennes instängdhet i sina egna problem, henne oförmåga att mätta människors andliga hunger, hennes brist på att vara ett salt och ett ljus i världen. Men trots allt detta – Laetare! – ”Dela hennes glädje, alla som har sörjt över henne”, Jes. 66:10 b.

3. Laetare – ”Gläds med Jerusalem, jubla över henne, alla som älskar henne”, Jes. 66:10 a.  Mitt i jublet gör ingångsantifonen en häftig inbromsning, som om den tvekat inför profetens realistiska beskrivning av dibarnets glädje: ”Då kan ni dia er mätta och finna tröst i hennes famn, suga och njuta hennes tunga bröst”, Jes. 66:11. Redan hos profeten Jesaja är det fråga om ett bildspråk som också gäller för Kyrkan. Kyrkans andliga rikedomar är ingenting som hon behåller för sig själv. Hon är den Kyrkans moder som tvår sina barn i dopets vatten, innesluter dem i bönens famn, låter dem finna tröst i bikten, fostrar dem med livets ord och mättar dem med livets bröd. Det är inte utan orsak som Kyrkan kallar den heliga måltiden för eukaristi – tacksägelsens och glädjens måltid. 

”Gläd er alltid i Herren! Än en gång vill jag säga: gläd er!” (Fil. 4:4) – också nu mitt i fastans tid.

Bokstavsanfang P ur Graduale av Matteo di Terranova, omkr. 1516

måndag 20 mars 2017

Tranan bär ljus i säng


Få vårtecken är väl så påtagliga som tranornas ankomst. På väg mot sina nordliga häckningsplatser annonserar de sin närvaro med ljudliga trumpetstötar. Talesättet att ”tranan bär ljus i säng” sammanhänger med att man nu kan gå och lägga sig medan det ännu är ljust ute. Trandagen har därför ofta firats i anslutning till vårdagjämningen den 21 mars eller till Marie Bebådelsedag den 25 mars. Sambandet mellan tranan och ljusets återkomst illustreras i Olaus Magnus  ”De nordiska folkens historia” från mitten av 1500-talet  där man kan se ett ett par tranor som flyger med ljus i sina näbbar (se nedan).

När våra barn var små firade vi trandagen den 25 mars enligt gammal sed: medan barnen sov hängde vi upp deras strumpor vid sängarna med små enkla gåvor. Det var alltid en överraskning för barnen att vakna på trandagen och upptäcka strumporna, eftersom de aldrig kunde hålla reda på när trandagen inträffade.

Hos Erik Axel Karlfeldt finns en dikt, ”Tranbrev”, med anknytning till en annan sed för trandagen. ”Tranbrev” eller påskbrev med godis eller teckningar var någonting som man delade ut inför den kommande helgen. Hos Karlfeldt står brevet i evangeliets tjänst för att förmedla ”den himmelska tankens ord”. Jesus låter en trana få agera brevbärare. Den springer över träsk och flyger över berg, ”stolt och förveten, stöter se´n dess i trumpeten, far med ståt i sin purpurhatt som kurir mellan himmel och jord.” Här uppe i nord med ”sitt kärr, sina frostiga bär”, står en nordisk (och – får man förmoda – en dalarnas) Maria och väntar. ”Hör du tranan skria, öppna ditt fönster, Maria, lyssna och tänk en bebådelsenatt på den som dig rätt har kär.”

Bakom de folkliga föreställningarna om tranan kan man ana den bibliska bakgrunden till Marie Bebådelsedag. Där är det ingen trana utan ängeln Gabriel som kommer med bud till Maria. Hon skall få ta emot den största gåva som Gud har tänkt ut och hon skall själv med sin kropp få vara dess tabernakel under nio månader. När Jesus efter sin födelse bärs fram i Jerusalems tempel tar den gamle Symeon barnet i sin famn och sjunger en lovsång till Gud om den frälsning ”som du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel” (Luk. 2:31f.).

Det ljuset har det blivit oss förunnat att få möta. Genom en lång rad av budbärare under nästan tvåtusen år har ”den himmelska tankens ord” förmedlats till oss i Europa och norden, på många håll under stort motstånd och lidande. Träsnittet ur Olaus Magnus ”De nordiska folkens historia” nedan kan illustrera den kampen. De skyddslösa tranorna som evangeliets budbärare möter den nordiska hedendomens vapendragare, en kamp som efter Ansgars första försök i Birka kom att vara i tvåhundra år och som på sitt sätt varar än i dag. Nu är det inte längre "mot varelser av kött och blod vi har att kämpa utan mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarymderna”, skriver aposteln Paulus i Ef. 6:12. Tranan som bär ljus i säng kan påminna oss om den kampen. Dess trumpeter i skyn är en revelj för den andliga vaksamheten men också en påminnelse om Anden som ”stöder oss i vår svaghet” och ”vädjar för oss med ordlösa rop”, Rom. 8:26.






torsdag 16 mars 2017

Vid Sykars brunn



Ur berättelsen om Jesu möte med den samariska kvinnan vid Sykars brunn (Joh. 4:1-42) kan man hämta åtskilliga lärdomar om Guds uppenbarelse. Jag delar in dem under tre rubriker: Bergen, Brunnen och Bönen.

1. Bergen

”Jag lyfter mina ögon upp till bergen: varifrån skall min hjälp komma?” Psalmisten frågar och svarar själv: ”Min hjälp kommer från Herren, som har gjort himmel och jord” (Psalt. 121).

Det heliga berget framstår redan tidigt i den bibliska historien som en plats där Gud kan uppenbara sig. När Abraham vandrar till Moria berg för att offra sin son Isak, hindras han av en Herrens ängel, som ropar till honom från himlen: ”Lyft inte din hand mot pojken och gör honom intet ont. Nu vet jag att du fruktar Gud, när du inte har vägrat mig din egen son”. Abraham gav platsen namnet ”Herren utser”. I traditionen däremot har den fått namnet ”på berget där Herren blir sedd” (1 Mos. 22:14). Gud skonade Abraham från att offra sin son, men ”sin egen Son har han inte skonat, utan utgivit honom för oss alla”, skriver Paulus i Rom. 8:32.

Mose möter Gud vid berget Horeb . Ur en törnbuske som brinner utan att brinna upp, avslöjar Gud sitt namn för Mose: ”Jag är den jag är” – den oföränderlige – eller: ”Jag är den som är” – själva existensen i tillvaron – (2 Mos.3). Men törnebusken är också en förebild till den törnekrönte, som av brinnande kärlek till oss människor utgav sig själv till försoning för våra synder.
 
Efter uttåget från Egypten lovar Gud att uppenbara sin härlighet för Mose: ”Här bredvid mig finns en plats, ställ dig här på klippan! När min härlighet går förbi skall jag ställa dig i en klyfta i berget och skyla dig med min hand tills jag har gått förbi. Då skall jag ta bort min hand och du skall se mig på ryggen. Men mitt ansikte får ingen se” (2 Mos. 33:21-23). Gudsuppenbarelsen i naturen har sina gränser. Hur stor Guds härlighet i naturen än kan synas (Psalt. 104!) så förmår den inte avslöja Guds ansikte, hans innersta väsen.

Framför allt är det på Sinai berg som Gud uppenbarar sin härlighet för Mose och ger honom lagens tavlor med de tio budorden. Varje gång som Mose talat med Gud utgår en strålglans från hans ansikte, som gör att han måste skyla det för människorna så snart han framfört de befallningar som Gud har givit. ”Ännu i denna dag hänger den slöjan kvar när det gamla förbundets skrifter läses upp” skriver Paulus, ”och den lyfts inte bort, eftersom det är genom Kristus den försvinner” (2 Kor. 3:14). Uppenbarelsen genom lagen ger oss en begränsad bild av vem Gud är. Först i Kristus får vi den sanna bilden.

Kvinnan vid Sykars brunn är medveten om bergens betydelse när hon talar med Jesus: ”Våra fäder har tillbett Gud på det här berget [Gerissim], men ni säger att platsen där man skall tillbe honom ligger i Jerusalem”, men Jesus svarar: ”Tro mig kvinna, den tid kommer, då det varken är på det här berget eller i Jerusalem som ni skall tillbe Fadern…  den tid kommer, ja, den är redan här, då alla sanna gudstillbedjare skall tillbe Fadern i ande och sanning” (Joh. 4:21-24). Gud är inte längre bunden till tid eller plats. Sykars brunn är en vändpunkt i Gudsuppenbarelsens historia.

2. Brunnen

”Såsom hjorten trängtar till vattenbäckar, så trängtar min själ efter dig o Gud” (Psalt. 42:1)

Detta ord ur Psalt. 42:1 fanns broderat på antependiet i min barndoms kyrka. Det handlar om människans ständiga längtan efter Gud. Under uttåget från Egypten i solens brännande hetta förebildas denna längtan av folkets klagan mot Mose: ”Varför har du fört oss ut ur Egypten? Vill du att vi själva och våra barn och vår boskap skall dö av törst?” (2 Mos. 17:3). Som svar på detta får Mose i uppdrag att slå på klippan vid Horeb med den påföljd att vatten strömmar ur klippan. Paulus konstaterar: ”Alla åt de samma andliga mat, och alla drack de samma andliga dryck, de drack ur en andlig klippa som följde dem, och den klippan var Kristus” (1 Kor. 10:3-4).

Det är detta sökande efter en andlig dryck som också driver den samariska kvinnan till att inte bara fylla sin kruka med vatten ur brunnen utan också inlåta sig på samtal med Jesus. När Jesus frågar efter hennes man svarar hon: ”Jag har ingen man”. Jesus säger: ”Du har rätt när du säger att du inte har någon man. Fem män har du haft, och den du nu har är inte din man. Där talade du sanning.” Det är då som kvinnan förstår att han är en profet, kanske t.o.m Profeten, som skulle komma till världen (Joh. 6:14).

Det som ser ut som en äktenskapsmoralisk fråga kan därför också ses som en symbol för konflikten mellan samariernas religionsutövning och kvinnans missnöje med denna. Det karakteristiska för samarierna var deras begränsning av den bibliska uppenbarelsen till de fem moseböckerna, alltså det som brukar kallas för ”lagen”. Kvinnans fem män, som hon har haft, står då för den samariska religionsutövningen med de fem moseböckerna,  medan hennes nuvarande man, som inte är hennes lagvigde man, står för hennes sökande efter profeternas budskap, det som tydligare än ”lagen” talar om den kommande Messias: ”Jag vet att Messias kommer (alltså den Smorde) och när han kommer skall han låta oss veta allt”. Ur samariernas synpunkt är kvinnan i sitt sökande att betrakta som en äktenskapsbryterska genom att hon bryter mot den samariska religionsuppfattningen. I Jesus ser hon en profet men får snart klart för sig att han är långt mer än så. Han är den Messias som hon kanske  innerst inne söker.

3.Bönen

”Under sång och dans skall man säga: Alla mina källor är i dig” (Psalt 87:7, 1917 års övers.).

När Jesus förklarar för den samariska kvinnan att han har ett ”levande” vatten att ge, förstår hon först inte vidden av hans utsaga utan frågar: ”Herre, du har inget att hämta upp det med och brunnen är djup. Varifrån får du då det levande vattnet?” (Joh. 4:11). Det behövs en hink för att hämta vatten ur brunnen och det behövs en skopa för att dricka. Men det behövs verktyg också för att ta emot det levande vatten som Jesus ger. Jesus förklarar: ”Den tid kommer, ja, den är redan här, då alla sanna gudstillbedjare skall tillbe Fadern i ande och sanning. Gud är ande, och de som tillber honom måste tillbe i ande och sanning” (Joh. 4:24). Anden, förespråkaren och hjälparen, stöder oss i vår svaghet och vädjar för oss med ordlösa suckar, "och han [Fadern] som utforskar våra hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden vädjar för de heliga så som Gud vill" (Rom. 8:26f.). Sanningens ande är den Hjälpare som skall leda lärjungarna fram till hela sanningen (Joh. 16:13). Ur sanningens källa hämtar bönen sin kraft. Man kan säga att bönen är den skopa som behövs för att dricka ur sanningens källa. Den som dricker det vattnet behöver aldrig bli törstig igen. ”Be, och ni skall få, så att er glädje blir fullkomlig” (Joh. 16:24).

Men Sanningens Ande väcker också nya källflöden till liv hos den som dricker. "Den som dricker av det vatten jag ger honom... blir en källa i honom med ett flöde som ger evigt liv (Joh. 4:14). ”Är någon törstig, så kom till mig och drick. Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten, som skriften säger” (Joh. 7:37f.). Det ultimata tecknet för detta är när den samariska kvinnan låter sin vattenkruka stå för att gå in till staden och säga till folket: ”Kom så får ni se en man som har sagt mig allt som jag har gjort. Kan han vara Messias?” (Joh. 4:29). När folket kommer ut säger Jesus till sina lärjungar: ”Lyft blicken och se att fälten redan har vitnat till skörd… Jag har sänt er att skörda där ni inte behövt arbeta. Andra har arbetat, och ni får lönen för deras möda”. Många kommer till tro genom kvinnans ord. Ännu fler kommer till tro genom hans egna ord och de säger till kvinnan: ”Nu är det inte längre vad du har sagt som får oss att tro. Vi har själva hört honom och vet att han verkligen är världens frälsare” (Joh. 4:42).

onsdag 8 mars 2017

I den stora fiskens buk

Albertus Pictors målning i Härkeberga kyrka


Profeten Jona i valfiskens buk har varit ett omtyckt motiv både i den medeltida kyrkokonsten och i de folkliga dalmålningarna. Jonas bok talar endast om ”en stor fisk” (Jona kap. 2) och så gör också anspelningarna på Jona i Jesu svar till dem som begär ett tecken på hans  makt . För profeten Jona själv stod det fullt klart att vistelsen i den stora fiskens buk var en symbol för dödsriket. Under de tre dygnen i den stora fiskens buk ropade Jona till Gud: ”Ur dödsrikets inre steg mitt rop och du hörde min röst…  Jag sjönk till det land, vars portar skulle reglas bakom mig för evigt. Men du gav mig liv, o Herre, min Gud, och förde mig upp ur graven.”

Profeten Jonas räddning ur den stora fiskens buk ledde till hans omvändelse. I stället för att fly bort från Guds uppdrag att predika straffet för Nineve beger han sig till den stora staden för att förkunna dess undergång. Hans straffpredikan leder både till omvändelse och räddning, men Jona blir missnöjd med resultatet. Hans rättspatos kommer på skam: "Herre, var det inte det jag trodde redan därhemma? Det var därför jag ville fly till Tarshish förra gången. Jag visste ju att du är en barmhärtig och nådig Gud, sen till vrede och rik på kärlek" (Job 4:1-2). Jona önskar sig döden. Ett kurbitsträd som ger honom skugga mot den brännande solen vissnar ner på ett dygn och förökar hans vrede, men Gud svarar: ”Du bekymrar dig för ett träd, som du inte har lagt ner något arbete på och som du själv inte har fått att växa, som kom till på en natt och försvann på en natt. Skulle jag då inte bekymra mig om Nineve, den stora staden, där det bor över 120.000 människor, som inte kan skilja på höger och vänster?”

När Jesus i dagens evangelium (Luk. 11:29-32) avvisar fariséernas och de skriftlärdas begäran om att få se ett tecken, så beror det på deras ovilja att tro. Han påminner dem om vad som skedde i Nineve vid profeten Jonas predikan: De omvände sig, trots att de inte hörde till det utvalda folket Israel. Och söderns drottning kom från jordens yttersta gräns för att lyssna till kung Salomos vishet, trots att inte heller hon hörde till Guds utvalda folk. ”Detta onda och trolösa släkte” säger Jesus, ”det skall inte få något annat tecken än Jona-tecknet.” Evangelisten Matteus ger ett förklarande tillägg: ”Ty liksom profeten Jona var i den stora fiskens buk tre dagar och tre nätter, skall Människosonen vara i jordens inre i tre dagar och tre nätter”. Det enda tecken som ges är Jesu person och förkunnelse.


Vi är alla inneslutna i den stora fiskens buk, oförmögna till vår egen räddning. Genom dopets vatten har vi räddats till en nytt liv, ett trons och den dagliga omvändelsens liv, ett liv där vi kallas att följa Guds vilja och att inte – som profeten Jona – klaga över att våra egna planer går i stöpet. Något annat tecken än Jesus själv kommer vi inte att få. Det är han som kallar oss att följa honom i självutgivande kärlek, i liv och i död. Fastetiden ger oss oanade möjligheter att få leva med i detta. "Jag har ju genom lagen dött bort från lagen för att leva för Gud", skriver Paulus. "Jag har blivit korsfäst med Kristus, men jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig. Så långt jag ännu lever här i världen lever jag i tron på Guds son, som har älskat mig och offrat sig för mig"(Gal. 2:19-20).

Mitt i livet råder död, mitt i glädjen plåga.
Nogsamt vet vi syndens lön. Vem ger livets gåva?
Du själv och ingen annan.
Dig bröt vi dock var dag emot,
slog när vi varandra slog.
Låt oss inte falla i den bittra dödens nöd.
Kyrie eleison.

Mitt i dagens bråda lopp rister dödens ängslan
som en feber i vår kropp. Vem kan då oss frälsa?
Du, Herre, ingen annan
förstod vår nöd och ensamhet,
kom till vårt Getsemane.
Låt oss ej förtvivla när vi går i själens natt.
Kyrie eleison.

Vem ger oss i döden liv, jubel i vår klagan?
Du, Kriste, ingen annan.
I dödens riken steg du ned,
fyllde dem med liv och fred.
Helige, Herre Gud.
Helige, starke Gud.
Helige barmhärtige Frälsare,
låt oss inte mista tron som ger oss liv i dig.
Kyrie eleison.

(Olov Hartman)

Kampen mot ondskan


I det första avsnittet av Planet Earth 2 (TV2 söndagar kl. 19) finns en utdragen scen om hur en unge till en havsleguan på Galapagosöarna kläcks i sanden för att försöka ta sig till modern som befinner sig bortom klipporna vid havsstranden. Den möter oanade faror i form av ormar, som försöker fånga leguanen. Så länge ungen befinner sig på slät mark har den en fantastisk förmåga att fly undan, men bland de vassa klipporna går det sämre. Där lurar de listiga ormarna som på ett givet tecken kastar sig över leguanen och klämmer den till döds.

Det är kanske inte så underligt om ondskans makt i Bibeln ofta framställs i en orms gestalt. Redan i skapelseberättelsen heter det: ”Ormen var listigast av alla vilda djur som Herren Gud hade gjort” (1 Mos. 3:1). När Gud hade förbjudit de första människorna att äta av kunskapens träd på gott och ont för att de skulle få leva för evigt i paradiset, visar sig ormens list i att han förvränger Guds ord: ”Ni kommer visst inte att dö. Men Gud vet att den dag ni äter av frukten öppnas era ögon, och ni blir som gudar med kunskap om gott och ont”.

Djävulens list visar sig i att han kan använda Guds ord men i ett ont syfte. När Jesus i frestelseberättelsen förs ut i öknen för att prövas under fyrtio dagar och fyrtio nätter (förebilden till fastetidens 40 dagar – söndagarna oräknade) tar djävulen honom till slut med sig upp på tempelmuren runt Jerusalem och säger:  ”Om du är Guds Son, så kasta dig ner. Det står ju skrivet: ”Han skall befalla sina änglar och de skall bära dig på sina händer, så att du inte stöter foten mot någon sten” (Matt. 4:5-6 med citat från Psalt. 91:11-12). Frestelsen för Jesus ligger i att använda sin ställning som Guds Son för en maktdemonstration, något som Jesus avvisar med ett ord från 5 Mos. 6:16: ”Du skall inte sätta Herren, din Gud, på prov”.

I den tredje frestelsen (enl. Matteus sätt att räkna) avvisar Jesus djävulen med orden: ”Gå din väg Satan. Det står ju skrivet: Herren din Gud skall du tillbe, och endast honom skall du dyrka.” Den stora synden, ursynden, är att vända sig bort från Gud och Guds vilja, att själv vilja bli Gud. I Matteus 16:21-23 möter  frestelsen i vännens gestalt. Petrus försöker att få Jesus att avvika från den väg som Gud har bestämt. Då får Petrus höra samma hårda ord som djävulen i Matt. 4: ”Håll dig på din plats, Satan. Du vill få mig på fall, för dina tankar är inte Guds utan människors”.

Kampen mellan Gud och Satan når sin kulmen när Jesus dör på korset. Med en hänvisning till 4 Mos. 21:9 säger Jesus redan i förväg: "Liksom Mose hängde upp ormen i öknen, så måste Människosonen upphöjas, för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv" (Joh. 3:14f.) Ondskans makt bryts på ett avgörande sätt genom Jesu självutgivande kärleks makt.

Till sist möter vi draken, "ormen från urtiden", i Uppenbarelsebokens tolfte kapitel. Hans tid är ute. Samtidigt som Jesus dör på korset äger en kosmisk strid rum i himlen, då Mikael och hans änglar ger sig i strid med draken. "Och han, den stora draken, ormen från urtiden, han som kallas Djävul och Satan, han som förför hela världen", störtas ner på jorden tillsammans med sina änglar. Han har besegrats genom Lammets blod, "och hans raseri är stort, ty han vet att hans tid är kort". På jorden förföljer han kvinnan, som har fött sin son, d.v.s. jungfru Maria, och hennes andra barn, "dem som håller Guds bud och har Jesu vittnesbörd", d.v.s. de kristna. Till sist ställer han sig på havsstranden, hans sista bastion för hans försvinnande välde. Men också havet skall försvinna, när den nya himlen och den nya jorden skapas (Upp. 21:1).

Låt oss återvända till leguanen. Den nykläckta leguanungen har två överlevnadsknep inför den hotande faran. Det ena är att hålla sig blick stilla. Ormarna har dålig syn och kan därför gå miste om sitt byte, också på nära håll. Det andra är att fly för sitt liv och att fly i rätt riktning mot den väntande modern på havsstranden, som kan ge den all den hjälp den behöver inför livets faror och stormar.  Leguanens beteende kan vara en förebild också för den kristne: den första strategin är att inför hotande frestelser och faror hålla sig lugn, att inte leka med elden: ”Det är gott att hoppas i stillhet på hjälp från Herren” (Klag. 3:26) och: ”Vänd om och var stilla, då kan ni räddas, genom lugn och tillit vinner ni styrka” (Jes. 30:15). Den andra möjligheten är att fly till modern, Kyrkan, för att upptas i gemenskapen, återfinna sitt ursprung och där hämta kraft och hjälp inför livets rasande stormar.


Se gärna leguanungens flykt undan ormarna på följande länk: http://www.newsner.com/havsleguanens-otroliga-flykt-fran-ormflocken-fascinerar-tusentals/om/djur-2
eller ännu hellre på http://www.svtplay.se/varldens-natur-planet-earth-2
Varning: ingenting för ormrädda!

måndag 6 mars 2017

I fablernas värld



I somras fick vi besök på vår stenhäll bakom sommarhuset, först av en snigel som var lätt att fotografera eftersom den rörde sig långsamt, sedan av en harpalt som vi bara kunde ta kort på genom fönstret. Den satt alldeles stilla under en lång stund och väntade på sin mamma. När jag på nytt fick korten i min hand, kom jag att tänka på en fabel om en hare och en snigel, som man i min barndom kunde läsa i läsebok för folkskolan. Haren utmanade snigeln. ”Så långsamt du kryper, snigel! Vilken eländig varelse är du icke!”. Snigeln svarade genom att slå vad med haren genom en kapplöpning till ett träd uppe på en kulle.

Sagt och gjort. Haren sprang ett stycke framåt, vände tillbaka till snigeln, hoppade några varv omkring honom och gjorde många krumbukter för att driva gäck med sin medtävlare. Efter halva vägen hade haren blivit trött av sina många sidosprång och tänkte: ”Jag vill ta mig en lur. När jag vilat en stund kan jag lätt springa om den långsamma snigeln”. Snigeln fortsatte sitt krypande. Till slut hade han hunnit upp till trädet uppe på kullen. Då ropade han till haren: ”Här är jag. Var är du?” Med skam såg haren att snigeln redan hade hunnit fram målet och därmed vunnit vadet. Sens moral: Den som ihärdigt strävar mot målet kommer fortare fram än den som hoppar hit och dit och tar sig en lur.

”Kämpa trons goda kamp”, skriver Paulus till sin gode vän och medarbetare Timotheos ( 1 Tim. 6:12), ”sök vinna det eviga livet, som du har kallats till och för vars skull du har avlagt den rätta bekännelsen inför många vittnen.” Och för att konkretisera den goda kampen påminner han om de rika, som låter sig snärjas av frestelser och faller offer för alla de dåraktiga och skadliga begär som störtar människorna i fördärv och undergång. ”Håll dig borta från sådant. Sträva efter rättfärdighet, gudsfruktan, tro, kärlek, uthållighet och ödmjukhet.”

I morse läste jag dagens evangelium om Människosonens återkomst och den yttersta domen (Matt. 25:31-46). Det är en svår text, omöjlig att komma ifrån genom sin konkretisering på våra gärningar eller brist på  goda gärningar gentemot de hungriga, törstiga, hemlösa, nakna, sjuka och fängslade. Hur tillämpar man det i dag? Ja, de fattiga möter vi kanske där de sitter utanför dörrarna  till våra butiker och sträcker fram sin mugg. De sjuka kan vi besöka och kanske också de som sitter i fängelse. Men ändå – de flesta fattiga, hungriga, sjuka och behövande befinner sig på ljusårs avstånd från det välfärdssamhälle där vi lever och som tycks ta hand om det mesta, som tidigare var lämnat till privata initiativ. Vi kan visserligen skänka pengar till olika fasteinsamlingar, ”men vad förslår det för så många”, som lärjungarna frågade Jesus, när han skulle mätta femtusen människor med fem kornbröd och två fiskar.

Var finns den nyckel som låser upp texten om Människosonens återkomst och den yttersta domen? Säkert i texten själv, när Jesus säger: ”Vad ni har gjort för någon av dessa minsta, som är mina bröder, det har ni gjort för mig”. Det handlar om människovärdet. Människovärdet i livets början och i livets slut, i migrationspolitik och integrationspolitik, men också människovärdet i varje människa som vi över huvud taget möter, var vi än befinner oss. Varje människa vi möter är en Kristus och skall bemötas och behandlas därefter. Det är en befriande insikt men också en uppfordrande.

Vi skall inte leva i fablernas värld, d.v.s. i en förljugen värld som vi konstruerar åt oss själva, utan vi skall leva i verkligheten med alla dess problem och svårigheter, men vi kan lära av fablernas värld att ha målet i sikte och inte krumbukta oss fram genom livet.

lördag 4 mars 2017

Att mista sitt liv för att finna det




”Den som försöker bevara sitt liv skall mista det, men den som mister det skall rädda det” ( Luk. 17:33). Detta Jesusord har med lite olika formuleringar och i lite olika sammanhang bevarats i alla fyra evangelierna. Hos Matteus bildar ordet avslutning på det s.k. utsändningstalet  i Matt. 10 och lyder på följande sätt: ”Den som inte tar sitt kors och följer efter mig, är inte värd att tillhöra mig. Den som finner sitt liv skall mista det, och den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det” (Matt. 10:38-39). Här är det fråga om en lärjungaundervisning inför den begränsade utsändning som Jesus låter ”de tolv” företa till ”de förlorade fåren i Israels folk” (Matt. 10:5).

Hos Markus är ordet infogat i det tal som Jesus håller till lärjungarna och folket efter det att Petrus på väg till Caesarea bekänt honom vara Messias och Jesus gjort sin första lidandesförutsägelse: ”Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min och evangeliets skull, han skall rädda det” (Mark. 8:34-35). Jesus varnar sina lärjungar  för att hänge sig åt falska storhetsdrömmar. Den lidandets väg som gäller för Jesus själv gäller också för dem som vill följa honom.

Hos Lukas möter ordet i den undervisning som Jesus på väg till Jerusalem ger sina lärjungar om vaksamhet inför Människosonens återkomst: ”Kom ihåg Lots hustru. Den som försöker bevara sitt liv skall mista det, men den som mister det skall rädda det” (Luk. 17:33). Ordet har fått en eskatologisk innebörd. Det gäller att vara beredd inför Jesu återkomst.

Hos Johannes slutligen förekommer ordet i det tal som Jesus håller efter sitt intåg i Jerusalem med anledning av att några greker sökt upp lärjungarna för att få se Jesus: ”Stunden har kommit då Människosonen skall förhärligas. Sannerligen, jag säger er: Om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Men om det dör ger det rik skörd. Den som älskar sitt liv förlorar det, men den som här i världen hatar sitt liv, han skall rädda det till ett evigt liv” (Joh. 12:24-25). I motsats till det begränsade perspektiv som vi möter hos Matteus inkluderas nu hedningarna. Blickarna riktas mot den rika skörd som vetekornet skall ge genom att falla i jorden och dö. Men det är en väg som inte bara gäller för Jesus själv utan också för hans lärjungar. ”Den som älskar sitt liv förlorar det, men den som här i världen hatar sitt liv, han skall rädda det till ett evigt liv”.

Man kan säga att det gemensamma för alla fyra formuleringarna ligger i att ”mista sitt liv för att finna (eller rädda) det”. Att mista sitt liv för att rädda det låter som en paradox. Kan man samtidigt mista och rädda det? Vem vill inte rädda sitt liv? Men vad betyder det att mista det? Paradoxen ligger i att ”liv” kan betyda två saker. Dels kan det syfta på det liv som vi lever här på jorden med alla dess ofullkomligheter och brister, dess mödor och lidanden, allt det som Paulus säger vara lagt under syndens och dödens välde (Rom. 5:21). Men liv kan också betyda det liv som Gud har skapat med dess skönhet och glädje och med den längtan efter det fullkomliga livet som Gud har lagt ner i våra hjärtan. Dessa två former av liv ligger i strid med varandra och kommer att göra så till vårt sista andetag. Det är om dessa två former av liv som Paulus skriver i Galaterbrevet 5:17: ”Köttet är fiende till anden och anden till köttet. De två ligger i strid så att ni inte kan göra det ni vill”. Och så räknar han upp vad som är köttets gärningar resp. andens frukter.

Att mista sitt liv är att säga nej till det liv som håller oss borta från Gud, ett liv som är fyllt av mängder av surrogat för Gud. Människan är en konsumerande människa. Hon fyller inte bara sin buk utan också sin själ, inte bara med materiella ting utan också med sinnliga njutningar, allt i hopp om att därigenom kunna mätta sin hunger efter det fullkomliga livet, ett liv som hon innerst inne anar att det finns, men som hon inte riktigt vet var hon skall söka och därför heller inte kan finna.

 ”Gode Mästare, vad skall jag göra för att få evigt liv”, frågade en ung man Jesus. Han svarade: ”Varför kallar du mig god? Ingen är god utom Gud.” Det goda livet som vi söker eller borde söka finns bara hos Gud. Det är för att söka och finna det livet som vi först måste mista vårt liv. När den rike ynglingen räknat upp budorden som en möjlig väg till Gud, konstaterar Jesus: ”Ett fattas dig. Gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga; då får du en skatt himlen. Kom sedan och följ mig”. Vid de orden mörknade mannen och gick bedrövad sin väg, för han ägde mycket (Mark. 10:17-31).

Egentligen är det inte ägodelarna som sådana som utgör problemet utan begäret som ligger till grund för samlandet. Att mista sitt liv är att göra upp med begäret efter att fylla livet med allt det som vill föra oss bort från Gud. I Luk. 12:11-21 säger Jesus till några som blivit osams om sitt arv: ”Akta er för allt habegär. En människas liv beror inte av överflöd på ägodelar”. Därefter ger han dem en liknelse om en rik man som fick så stora skördar att han måste riva sina lador för att bygga större. Sedan sa den rike till sig själv ”Nu min vän är du väl försörjd för många år framåt. Du kan vila ut. Ät, drick och roa dig.” Då säger Gud till honom: ”Du dåre, i natt skall ditt liv tas ifrån dig, och allt du har lagt på hög, vem skall få det?” Och Jesus tillägger: ”Så går det för den som samlar skatter åt sig själv men inte är rik inför Gud.”

”Rik inför Gud”. ”Ingen är god utom Gud”. Att söka det goda livet innebär inte bara att säga nej till det konstruerade liv som håller oss borta från Gud. Det innebär också att  man måste säga ja till och acceptera den del av livet som inte kan tas bort men måste bäras. Hos både Matteus och Markus är ordet om att mista sitt liv förenat med ett annat ord: ”Om någon vill gå i mina spår, måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig”. Att bära sitt kors för att följa Jesus är inte möjligt utan Kyrkans hjälp. Genom sin förkunnelse, sin själavård och sina sakrament hjälper hon oss att bära vårt kors, att mista vårt liv och att finna det goda liv för vilket vi alla är skapade. Ja, Kyrkan själv måste leva i bot under fastans tid. Det som Herren själv säger genom sin profet Hosea får sin andliga innebörd när det tolkas på Kyrkan:

”Därför skall jag locka ut henne i öknen
och söka vinna hennes hjärta.
Där lovar jag att återge henne vingårdarna,
jag gör Akors dal till en hoppets port…
Den dagen, säger Herren,
skall du kalla mig ”min man”
och inte längre ”min Baal”…
Jag skall äkta dig för evigt,
jag skall äkta dig i rättfärdighet och rätt,
i kärlek och förbarmande.
Jag skall äkta dig i trofasthet,
och du skall lära känna Herren.
Den dagen skall jag svara, säger Herren,
jag skall svara himlen,
och himlen skall svara jorden,
och jorden skall svara säden och vinet och oljan…
Jag skall plantera henne åt mig i landet
och förbarma mig över Lo Ruchama
och säga till Lo Ammi: ”Du är mitt folk”,
och han skall svara: ”Min Gud.”
(Hosea 2:14-23)

onsdag 1 mars 2017

I det fördolda



Askonsdagens evangelium ur Bergspredikan, Matt. 6:1-6, 16-18, handlar inte bara om fasta utan också om andra "fromma gärningar" som allmosa och bön. Det sammanhållande bandet är "i det fördolda". Om du söker Gud i det fördolda, "då skall din Fader, som ser i det fördolda, belöna dig." Det är lätt att de fromma gärningarna blir ett utanverk "i männniskornas åsyn" utan samband med en inre hållning, som måste kännetecknas av vad som sker "i det fördolda".

Mystikern och skomakaren Hjalmar Ekström skrev en bok om vad som sker "I den fördolda verkstaden". Johannes av Korset ägnar halva det första kapitlet i sin utläggning av "Andlig sång" åt Guds fördoldhet med utgångspunkt från den första versradens "Var har du dolt dig, Älskade?" Om Gud är den fördolde Guden, var finns då den plats, där man kan finna honom? På detta svarar Johannes: "Man bör sålunda veta att Ordet, Guds Son, tillsammans med Fadern och den Helige Ande med själva sitt väsen och sin närvaro fördolt bor i själens innersta. Därför måste den själ som vill finna honom, med känslor och vilja dra sig tillbaka från alla ting och träda in i en djup inre samling inom sig själv, och låta allting för sig bli som om det inte fanns". En bättre formulering av fastans mening står knappast att finna.

Med hänvisning till Jesusordet "Guds rike är inom er" (Luk. 17:21) säger Johannes vidare: "Du själv är den boning där han vistas och den inre kammare och det gömställe där han är dold... Där skall du åstunda honom och tillbe honom... En sak bör du dock veta: fastän han är inom dig, så är han dold". Men om han fortfarande är dold, hur skall man då kunna finna honom? Endast genom att själv dölja sig och bli som den fördolde. "Du måste så gömma dig i din själs inre kammare och stänga dörren om dig, det vill säga stänga viljans dörr för alla ting och "be till din Fader i det fördolda" ... då skall du erfara honom i det fördolda, och du skall älska och njuta av honom i det fördolda, och i det fördolda skall du glädjas med honom, det vill sägas på ett sätt som övergår allt det som kan sägas eller kännas".

Ändock förblir Gud den fördolde, så länge vi är i detta livet. Vi får göra som Mose, dölja oss i bergets klyfta (2 Mos. 33:22) och få skydd av Guds högra hand så att vi får skåda Gud på ryggen (2 Mos. 33:22-23). Att få möta honom "ansikte mot ansikte" (1 Kor. 13:12) är förbehållet det eviga livet. Här lever vi i tro utan att se (2 Kor. 5:7). "Tron och kärleken är de blindledsagare som på okända vägar skall leda dig till den fördolde Guden. Tron, den hemlighet som vi har talat om, är nämligen de fötter med vilka själen går till Gud, och kärleken är vägvisaren som leder henne rätt" skriver Johannes av Korset till sist i sin betraktelse om den fördolde Guden.

Vila i Guds tystnad,
hör du vindens sus?
Tystnaden dig leder
bort från tidens brus.

Vila i Guds tystnad,
helighetens ort.
Änglar dig beskyddar
här är himlens port

Vila i Guds tystnad,
vänta på hans ord.
Ordet ur Guds tystnad
möter vid sitt bord.

Vila i Guds tystnad,
öppna för din gäst.
Herren Gud Treenig
vardag gör till fest.
(S.-B. R.)


måndag 27 februari 2017

Lidandets problem

Matthias Grünewald: Isenheimaltaret

I gårdagens Idévärlden (TV2 i en f.ö. mycket se- och hörvärld tv-serie) gick de närvarande debattörerna i närkamp med lidandets problem. Med utgångspunkt från en bok av filosofiprofessorn Fredrik Svenaeus, ”Homo Patologicus”, där han starkt kritiserar den moderna tidens diagnosticerings- och medicineringshets i kampen mot psykisk ohälsa, kom man så småningom in på frågan om hur man kan få hjälp att bära sitt lidande och sin smärta när ingen medicinering eller psykoanalys längre hjälper. Man konstaterade att gångna tider hade stor hjälp av religionen, när det gäller att bära lidandet, men att den nutida sekulariseringen omöjliggör en sådan lösning eftersom vetenskapen i stor utsträckning har fått ersätta religionen som problemlösare, dock utan att kunna ge samma hjälp. På frågan om det skulle vara möjligt att återvända till religionen, svävade de närvarande debattörerna på målet utan att våga ge något bestämt svar. En allmän hänvisning till klassisk filosofi och ett citat ur Jobs bok fick avsluta samtalet. Man kan konstatera att det råder en slags beröringsskräck när man kommer alltför nära det kristna arvet.

Man önskade att någon katolsk religionsfilosof hade fått möjlighet att delta i samtalet, i synnerhet som det både hos Svenaeus och samtalsledaren fanns ett outtalat rop om hjälp. Programmet tog upp existentiella frågeställningar som är viktiga för varje människa. Vad säger oss kristen tro om lidandets problem? Om döden? Utan att ge något djupgående svar måste man konstatera att lidandet spelar en central roll i den kristna tron på ett sätt som i ingen annan religion. Den kristna tron talar om en Gud som själv blir människa och tar lidandet på sig. I evangelierna intar lidandet en central plats alltifrån Symeons ord till Maria: ”Också genom din egen själ skall det gå ett svärd” (Luk. 2:35) till Jesu bönekamp i Getsemane och hans rop på korset ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” (Mark. 15:34).

Också hos Paulus spelar lidandet en central roll, alltifrån Galaterbrevet (”Ni vet att det var på grund av sjukdom som jag första gången kom att förkunna evangeliet för er”, Gal. 4:13. ”Jag har blivit korsfäst med Kristus, men jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig”, Gal. 2:19) till Andra Korinthierbrevets luttrade syn på lidandet: ”Och för de väldiga uppenbarelsernas skull, för att jag inte skall bli högfärdig, har jag fått en tagg som sticker mig, en ängel från Satan som misshandlar mig så att jag inte blir högfärdig. Tre gånger har jag bett Herren att den skall lämna mig i fred. Men han svarade: ”Min nåd är allt du behöver.” Ja, i svagheten blir kraften störst. Därför vill jag helst skryta med min svaghet, så att Kristi kraft kan omsluta mig. Jag gläds åt svaghet, förolämpningar, svårigheter, förföljelser och nöd när det är för Kristi skull. Ty när jag är svag, då är jag stark” (2 Kor. 12:7-9).

I Kolosserbrevet ges lidandet en mening som t.o.m. låter Paulus se en glädje i lidandet: ”Nu gläder jag mig över att få lida för er. Vad som ännu fattas i Kristi lidanden, det lider jag i mitt eget kött, för hans kropp, som är kyrkan”, Kol. 1:24. Det Paulus lider i sin egen kropp är en delaktighet i Kristi lidande. Och det som fattas i Kristi lidande lider Paulus i sitt eget kött, inte för sig själv utan för Kyrkan, som är Kristi kropp. I den kristna tron har lidandet aldrig det sista ordet. Lidandet är genombrutet av Kristi uppståndelse och det kristna hoppet om delaktighet i Kristus ända in i döden. Ett bättre svar på frågan om lidandet kan inte ges än det som Kristus själv har givit genom att göra oss delaktiga av både tron, hoppet och kärleken.

Matthias Grünewald: Isenheimaltaret
 Programmet Idévärlden kan ses på nytt den 3/3 och 4/3 samt på SvtPlay.


torsdag 23 februari 2017

När saltet mister sin sälta


Kan salt mista sin sälta? Nja, det beror på vad man menar med salt. Vanligt salt kan inte mista sin sälta, men det finns nitrater, t.ex. salpeter, som under vissa betingelse kan avge sitt syre för att få t.ex. djurspillning att brinna, se t.ex. Luk. 14:34f.: "Salt är bra att ha. Men om saltet mister sin kraft hur skall man få det salt igen? Det duger varken för jorden eller för gödselstacken. Man slänger bort det. Hör, du som har öron att höra med". Det är inte otänkbart att det är sådant salt som Jesus har i åtanke när han talar om salt i förening med eld. Många skulle nog vilja tolka Jesus ord om saltet som mister sin sälta på kyrkliga förhållanden, när de ser hur Svenska kyrkan ständigt förlorar medlemmar ofta med den motiveringen att kyrkan inte längre kan ge dem något. Något som svenska kyrkan besvarar genom en ytterligare anpassning till omvärldens tankar och värderingar. Saltet inte bara mister sin sälta utan blir utspätt till oigenkännlighet. Jesu ord går emellertid djupare än så och tar sikte på den enskilde kristne. Därmed drabbar de varje kristen kyrka och samfund.

Salt som mister sin sälta har i Jesu undervisning fått en andlig innebörd. ”Bevara er sälta och håll fred med varandra”, säger han till sina lärjungar. Vad menar han och hur går det till? I dagens evangelium, Mark. 9:41-49, ger Jesus oss en besk medicin: ”Om din hand (din fot, ditt öga) förleder dig, så hugg av den. Det är bättre att gå in i livet stympad än att ha bägge händerna i behåll och hamna i helvetet, i den eld som aldrig slocknar”. Mer än en ryggar säkert tillbaka inför en så drastisk undervisning. Kan Jesus verkligen ordagrant mena att vi skall hugga av oss en hand? En smula eftertanke säger oss, att det Jesus vill komma åt inte sitter i själva handen (foten, ögat) utan i det begär som ligger bakom och styr handen, foten och ögat. Att hugga av en hand kan knappast hjälpa för att komma åt  det begär som styr handen. Att hugga av en kroppsdel är en drastisk bild för att försöka komma åt det begär som ligger inbäddat i vår natur och som styr också vår kropp.

Nu ligger felet inte i begäret som sådant utan i att vi riktar det mot fel mål. Det finns m.a.o. både ett ont begär, det som drabbade Adam och hela människosläktet efter honom, och ett gott begär, det som ligger nedlagt i människan alltifrån hennes begynnelse. Det goda begäret är det som sträcker sig mot Gud och som låter sig uppfyllas av honom i stället för att låta sig uppfyllas av det onda begärets strävan bort från Gud. En som tänkt och skrivit mycket om detta goda begär är Augustinus, vars kända ord ur hans Bekännelser ofta citeras: ”Du, o Gud, har skapat oss till dig, och vårt hjärta är oroligt till dess det finner vila hos Dig”.

Vad är själva sältan i saltet? Ett annat ord ur Jesu tal om tidens slut kan hjälpa oss att förstå. ”Genom att laglösheten tilltar kommer kärleken att kallna hos de flesta. Men den som håller ut till slutet skall bli räddad” (Matt. 24:12f.). Att saltet mister sin sälta, det är vad som sker när kärleken kallnar, kärleken till Gud och till människor. Jesu drastiska ord visar hur viktigt det är att saltet inte mister sin sälta, utan i stället bevarar sin sälta. ”Alla skall saltas med eld”, med kärlekens brinnande låga. Till denna sälta hör både kärleken till Gud den inbördes kärleken. ”Bevara er sälta och håll fred med varandra”, avslutar Jesus sin undervisning.

Jesus låt din kärleks låga brinna mäktig i min själ.
För ditt rike lär mig våga ära, liv och timligt väl.
Du som älskat in i döden, tänd hos mig den helga glöden.
Du som gav dig helt för mig, hjälp mig leva helt för dig.

Jag är svag och obeprövad, men har valt att följa dig.
Hjälp mig, av din Ande övad, gå med fasta steg din stig.
Låt en glad och villig lydnad bli min andes bästa prydnad.
Du som gav dig helt för mig, hjälp mig leva helt för dig.
Sv.ps. 578

onsdag 22 februari 2017

På återvinningscentralen


Först har vi den närbelägna, lokala, den där man skiljer kompost från övriga hushållssopor. Så har vi den regionala, där man sorterar tidningar för sig, plastförpackningar för sig, plåtförpackningar för sig, pappersförpackningar för sig och glasförpackningar för sig, färgade och ofärgade för sig. Så har vi den centrala återvinningscentralen, där man får lämna allt övrigt, metallskrot för sig, brännbart för sig, isolering för sig, småelektronik för sig, batterier för sig, glödlampor för sig o.s.v. Allt är välordnat men en smula mödosamt med tanke på all sortering. Det finns de som påstår att det inte lönar sig att sopsortera. Allt hamnar till slut ändå på samma ställe, till förbränning eller deponi. Men jag fortsätter oförtrutet min sopsortering i förhoppning om att det bara är lättjan som påstår något annat.

Men så har vi det där avfallet som vi inte blir av med, våra sjuka och handikappade kroppar, våra psykiska åkommor eller all den andliga nöd som varken sjukhus eller doktorer kan göra någonting åt. Var finns det en återvinningscentral eller sopstation för den mänskliga nöd som trycker oss som en börda?

I dag firar vi det som i folkmun tidigare kallades för ”Peter katt”, d.v.s. Cathedrae Petri eller Petrus stol. I dagens evangelium (Matt. 16:13-20) säger Jesus till Petrus: ”Jag säger dig att du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den. Jag skall ge dig nycklarna till himmelriket. Allt du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt du löser på jorden skall vara löst i himlen.” Tillsammans med Joh. 20:22-23 är det ett av de Jesusord som  ligger till grund för det sakrament som kallas Botens och försoningens sakrament,  det som vi i dagligt tal brukar kalla för bikt.

Botens eller biktens sakrament är en fantastisk gåva, okänd för de flesta, bortglömd av många, outnyttjad också av många troende kristna. Vi får lämna ifrån oss vårt själsliga avfall. Här behöver man inte sortera, man får lägga i samma påse, stort som smått. Allt är  fullgjort genom Jesu Kristi försoning på korset. ”Han fullgjorde vad vi borde och blev vår rättfärdighet”. Vi behöver inte heller fundera över sophanteringens fortsatta process, återvinningen. Vi har redan i förväg själva blivit återvunna som den förlorade sonen I Jesu liknelse (Luk. 15:11-31).  Fadern står och ser på oss redan medan vi är på väg. Han säger till sina tjänare: "Skynda er att ta fram min finaste dräkt och klä honom i den, och sätt en ring på hans hand och skor på hans fötter. Och hämta gödkalven och slakta den, så skall vi äta och hålla fest. Min son var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.’

Om denna himmelska återvinningscentral gäller att den alltid står öppen. Vi får återvända till den så ofta vi behöver. Den återupprättar oss och gör oss till ständigt nya människor. Den ger oss kraft att bära det vi inte får lämna.

söndag 19 februari 2017

En dörr som ingen kan stänga



Birgittagården i Hosjö, Falun
När jag vaknade förra måndagen var det efter en orolig natt med starka smärtor i benen. Jag kunde knappast ta mig ur sängen och blev liggande större delen av dagen. Kontakter med vårdcentralen och onkologen gav ingen lindring. Först på tisdag morgon, efter förnyad kontakt med onkologen fick jag rekommendation att ta ipren, varefter jag gradvis återvunnit min rörlighet och nu kan gå som vanligt.

Sällan har jag starkare upplevt behovet av själavård än under dessa dygn och sällan har jag upplevt avsaknaden av själavård större. Som av en händelse fanns två jesuitfäder på Birgittagården och på fredagen ringde jag för att få komma dit för samtal och bikt. Under samtalet hade jag möjlighet att  lägga fram mina bekymmer – men också församlingens – om bristen på själavård och andlig ledning.
Bikten gav den avlösning och befrielse som den alltid gör.

När jag skulle återvända hem visade det sig att bilen inte gick att öppna. Trots upprepade försök förblev upplåsningsanordningen tyst och mörk. Min tillfällige biktfader såg min belägenhet och kom ut för att hjälpa till. Med förenade krafter kunde vi avläsa telefonnumret till mitt försäkringsbolag, som jag förutseende nog fäst på en remsa som kunde avläsas utifrån. Jag blev utlovad reparation på platsen eller bärgning och en bärgare skulle komma inom en timme.

Det blev en givande väntan. Birgittasystrarna bjöd på te och en mazarin och jag fick samtala med min tillfällige biktfader i ytterligare en halvtimme, berätta om mig själv, min bakgrund, min tid som präst i svenska kyrkan, om min svärfar Olov Hartman som betytt mycket för min andliga utveckling, om våra barn, om personer som varit viktiga på min väg till katolska kyrkan (Sven Helander, biskop Sven Silén), om min och min hustrus gemensamma beslut att konvertera till katolska kyrkan, om den positiva respons vi fått från församlingens dåvarande kyrkoherde, f. Raphael Kurian och från gamla och nya vänner i församlingen.

Hela detta samtal hade aldrig kommit till stånd om inte billåset upphört att fungera. ”Hur outgrundliga är icke för mig dina tankar, o Gud!” Jag upplevde att  denna psaltarpsalm (Psalt. 139) tycktes skriven för mig. När bärgaren kom kunde han konstatera att batteriet i upplåsningskortet var slut, men att det fanns en inbyggd mekanisk nyckel till förarsidan. Så det vara bara att öppna och åka hem. Gud vare tack för jesuiternas närvaro hos Birgittasystrarna, för deras beredvillighet att ta emot mig, för biktens sakrament, för låssmedens arbete och för möjligheten till ett själavårdssamtal som rörde både mig, min hustrus och församlingens utsatta läge!

Ett tröste-ord ur Uppenbarelseboken får avsluta min meditation: ”Skriv till ängeln (d.v.s. biskopen) för församlingen i Filadelfia: Så säger den helige, den sannfärdige, han som har Davids nyckel, han som öppnar så att ingen kan stänga och stänger så att ingen kan öppna. Jag känner dina gärningar. Se, jag har ställt en dörr öppen för dig som ingen kan stänga. Din kraft är ringa, men du har bevarat mitt ord och inte förnekat mitt namn” (Upp. 3:7-8).

Mitt krånglande billås!

söndag 12 februari 2017

Öppna dig!


När Jesus botat den syrofenikiska kvinnans dotter (se mitt tidigare blogglinlägg) i trakten av Tyros, beger han sig norrut till hamnstaden Sidon och därifrån österut till Dekapolisområdet norr om Galileiska sjön. Det grekiska namnet ”Dekapolis” anger att det här är fråga om tio byar eller städer med huvudsakligen icke-judisk bosättning. Där kommer man till Jesus med en man ”som var döv och knappt kunde tala”.  Jesus ”tar honom avsides från folket” – ett typiskt drag hos Markus för att markera att Jesus inte vill uppträda som en vanlig undergörare. Samtidigt använder Jesus en handgriplig metod för att bota mannen genom att sticka fingrarna i hans öron och med sin egen saliv beröra hans tunga. Jesus ser upp mot himlen, andas djupt (eller ”suckade”, enligt 1917 års översättning) och säger på sin arameiska dialekt ”Effata”. Markus markerar särskilt detta arameiska ord genom att samtidigt ge en översättning till sitt eget språk grekiska: (det betyder: Öppna dig”). Hela denna serie av handlingar återspeglas i tidiga kristna dopordningar när man lägger handen på dopkandidatens huvud för att driva ut onda onda andar, salt på hans/hennes tunga och sticker fingrarna i hans/hennes öron under det att man uttalar ordet Effata, ”öppna dig” (d.v.s. för den helige Andes verk).

Botandet får en häftig effekt inte bara på den dövstumme utan också på människorna omkring honom. Trots att Jesus förbjuder människorna att säga något (återigen en Markus-markering av att Jesus inte ville uppträda som någon vanlig undergörare) öppnas inte bara den stummes öron och tunga utan också de omkringståendes. ”Ju mer han förbjöd dem, desto ivrigare spred de ut det. Och alla blev överväldigade och sade: ’Allt han har gjort är bra: de döva får han att höra och de stumma att tala’ ”.

”Effata – öppna dig” är ett ”magiskt” ord som verkligen förtjänar att återges på Jesu egen arameiska dialekt. Hela Jesu verksamhet präglas av hans vilja att öppna människors öron och tungor för det glada budskapet: ”Tiden är inne. Guds rike är nära. Omvänd er”, d.v.s. öppna era öron, ”och tro på budskapet” (Mark. 1:15). Det betyder: ta emot budskapet – men förkunna det också för andra. Eller som Jesus säger till sina lärjungar i Matt. 28:19: ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar, döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn”.

Vid Haraldsboskolan i Falun, alldeles ovanför där vi bor, finns en sten med ett inhugget öra, en skulptur av Barbro Hedström. Varje gång jag går förbi den stenen påminner den mig om Jesu ord: ”Effata” – öppna dig”. Öppna dina öron för Ordet! Tag emot Jesus i ditt hjärta! Öppna din hand för din broder! Låt din tunga förkunna hans ära!


torsdag 9 februari 2017

Jesus, en SD-propagandist?


I dagens evangelium berättar Markus (7:24-30) om hur Jesus vandrar från norra sidan av Gennesarets sjö till trakterna kring den fenikiska staden Tyros vid medelhavet. Syftet är – som ofta hos Markus – att visa hur Jesus genom att dra sig tillbaka från folkmängden vill undvika att bli misstolkad som en ren undergörare eller som en politisk Messias och maktpredentent. Som vid tidigare tillfällen lyckas han inte hålla sig undan, utan en kvinna från trakten får ryktesvis höra talas om honom, söker upp honom, kastar sig för hans fötter och ber för sin demonbesatta dotter. Markus betonar särskilt att hon inte var judinna utan ”av syrofenikisk härkomst”, d.v.s. av judarna betraktad som hedning.

Jesus avvisar henne med de till synes bryska orden: ”Låt barnen (d.v.s. judarna, Guds egendomsfolk) äta sig mätta först. Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna”. ”Hundar” var hos judarna en vanlig beteckning för hedningar, d.v.s. icke-judar. Jesu svar låter onekligen i våra öron som SD-propaganda: ”Det är inte rätt att vi skall offra vår välfärd till förmån för främlingar”. Den syrofenikiska kvinnan får emellertid som hon vill genom sitt slagfärdiga svar som uttryck för hennes tro. ”Nej, herre”, svarade hon, ”men hundarna under bordet äter smulorna som barnen lämnar kvar”.

Berättelsen om den syrofenikiska kvinnan är inte den enda som visar hur Jesus bryter gränser och öppnar dörrar. Hans avvisande svar till den syrofenikiska kvinnan är inte principiellt utan för att pröva kvinnans vilja till tro. Jesus var inte obekant med vad Moses hade sagt i sitt avskedstal till Israels folk på väg mot det utlovade landet: ”Herren, er Gud, är gudarnas Gud och herrarnas Herre, den store Gud och fruktansvärde hjälte som aldrig är partisk och inte kan mutas, som ger den faderlöse och änkan deras rätt och som älskar invandraren och ger honom mat och kläder. Även ni skall visa invandraren kärlek, ty ni har själva varit invandrare i Egypten” (5 Mos. 10:17-19). I själva verket är hela Jesu verksamhet inställd på att inte vara begränsad till Israels folk utan att sträcka sig mot världen som Guds skapelse och Guds egendom. ”Tiden är inne. Guds rike är nära”. Men budskapet kräver också ett svar: ”Omvänd er och tro på det glada budskapet!”

Jag tänker så här: hundarna – det är ju faktiskt vi i de nordiska länderna, för vilka Ansgar och hans efterföljare vågade livet för att ge oss del av Kristus, det eviga livets bröd. Vi har inte bara fått smulor från den rike mannens bord utan hela rikedomen. Så mycket större anledning har vi att ta hand om både faderlösa och främlingar. Vi kan aldrig urskulda oss med att inte ha råd. Vi kan inte hjälpa alla men alltid någon. Det behöver inte alltid ske med pengar utan också med tid och omsorg. Det kan ske med politisk påtryckning, nog så viktig.

lördag 4 februari 2017

Grubbelboa på Kaplaberget





När tanken på en retreatgård på Kaplaberget i Rättvik började ta fasta former i början av 1960-talet reste dåvarande stiftsadjunkten Nils-Hugo Ahlstedt omkring med en modell av gården under ena armen för att samla in pengar till bygget. För att väcka förståelse och göra reklam för den verksamhet som skulle bedrivas där hänvisade han ständigt till det bibelord som utgör en del av evangelieläsningen i dagens kalendarium för den katolska kyrkan, Mark. 6:30-34: Jesus sade till sina lärjungar: ”Följ med mig bort till en öde trakt, så att vi får vara ensamma och ni kan vila er lite.”

Att gården och verksamheten redan från början omgavs av misstro och misstänksamhet kan illustreras av att S:t Davidsgården i folkmun kallades för ”grubbelboa på Kaplaberget”. Den engelska beteckningen ”retreat” för verksamheten visade också att inspirationen för verksamheten närmast kom från den anglikanska kyrkan. Misstänksamheten och motståndet från Svenska kyrkans sida ledde till att gården och dess verksamhet så småningom kom att bedrivas som en fristående stiftelse. Trots all misstänksamhet och allt motstånd har tusentals människor under den gångna femtio åren funnit ett andligt hem på S:t Davidsgården och Berget.

Det är inte alltid det går som man tänkt sig. Det som Nils-Hugo Ahlstedt brukade beteckna som retreatens ”instiftelseord”, nämligen Mark. 6:31 ingår – som framgår av dagens evangelieläsning –  i ett större sammanhang. Det visar sig att den tilltänkta vilopausen för Jesus och hans lärjungar går om intet. När de i båt beger sig till den öde trakten för att vila, blir de iakttagna av en stor mängd människor som landvägen skyndar sig för att hinna före. När Jesus stiger i land får han se en stor skara människor. ”Han fylldes av medlidande med dem, för de var som får utan herde, och han undervisade dem länge” (Mark. 6:34). Det goda som Jesus hade tänkt sig – en vilopaus för lärjungarna – förvandlades till något ännu bättre.

När föreståndaren  för Berget tillsammans med ett flertal medarbetare konverterade till katolska kyrkan kom det som en chock för många. Svenska kyrkan och i synnerhet Västerås stift ansåg sig plötsligt bestulna på något som de inte ägt på många år. Till dessa skulle jag vilja säga: Det lönar sig inte att gråta över spilld mjölk. Svårare har det varit att iaktta hur många av Bergets trogna besökare, förebedjare och understödjare plötsligt känt sig hemlösa. Till dem skulle jag vilja säga: Låt oss vänta och se. Det goda som vi tänkt kan förvandlas till något ännu bättre. Kanske har vi varit för blåögda när det gällt Bergets möjligheter att överleva i en kyrka som alldeles uppenbart inte velat veta av den.

Min farfar, som var en enkel folkskollärare och kantor i Jämtland, kunde inget latin. Men han hade ett latinskt ordspråk, som han ofta citerade: Per aspera att astra – genom svårigheterna mot stjärnorna. Han skulle också – ty han var bibelkunnig – ha kunnat citera aposteln Paulus, som i ett anfall av svårmod hörde Herren säga: ”Min nåd är allt du behöver” (2 Kor. 12:9). Eller varför inte profeten Jesajas välkända ord: ”Mina planer är inte era planer och era vägar inte mina vägar, säger Herren. Liksom himlen är högt över jorden, så är mina vägar högt över era vägar, mina planer högt över era planer”. Lå oss vänta och se. Låt oss framför allt vänta och be: ”Låt Ditt namn bli helgat. Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske, på jorden såsom i himlen.”

fredag 3 februari 2017

Hedningarnas Galileen

Ansgar, målning av Siegfried Detlev Bendixen

Dagens evangelium (Matt. 4:13-17) i det katolska kalendariet handlar om hur Jesus flyttar från sin hemstad Nasaret till Kafarnaum, en stad på norra stranden av sjön Genesaret, detta för att – enligt Matteus – Jesajas profetia skulle uppfyllas: ”Sebulons land och Naftalis land ner mot sjön, på andra sidan Jordan, hedningarnas Galileen – folket som bor i mörker har sett ett stort ljus, och för dem som bor i dödens land och skugga har ljuset gått upp”. Kafarnaum var en viktig gränsstad med en blandad befolkning. Där fanns en romersk tullstation (Matt. 9:9 parr.), en judisk synagoga (Mark. 1:21) och en romersk garnison (Matt. 8:5-13). Det var alltså tydligt att Jesus i sin verksamhet redan från början var öppen mot en icke-judisk befolkning. Från den tiden började Jesus förkunna: ”Omvänd er. Himmelriket är nära.”

Texten är väl vald för den 3 febr., i det katolska kalendariet minnesdag för S:t Ansgar, som med rätta brukar kallas för nordens apostel. (I den svenska namnkalendern den 4 febr.). Hans liv är känt genom den levnadsbeskrivning som Rimbert, hans medarbetare och efterföljare, har givit i Vita Ansgarii. Ansgar var den som enligt traditionen först förde den kristna tron till norden, ett område som på Ansgars tid med rätta kunde betraktas som ett ”hedningarnas Galileen”. Som kyrkobyggare och församlingsgrundare kom han 829 till Birka i Mälaren, där han under stora svårigheter lade grunden för en kristen församling. Det tog ytterligare tvåhundra år innan kristendomen fick ordentligt fäste i vårt land.

Det är inte obefogat att i vår tid på nytt se vårt land som ett ”hedningarnas Galileen”. Här har under tusen år funnits en kristen kultur, som alltfort lever vidare i kyrkobyggnader och kalendarium, men hur mycket lever kvar under ytan av kristen tro och lära? Svenska kyrkan tappar medlemmar i rasande fart men gör allt för att upprätthålla skenet av att vara någon slags allomfattande folkkyrka. Så utgår t.ex. helgsmålsbönerna i tv alltid från Svenska kyrkans kyrkoår och texter. Varför?

Allvarligare än dess yttre ting är de förändringar som äger rum i folksjälen i form av nya värderingar och seder. Livets värde hotas redan vid livets begynnelse och dess slut. Människovärdet ersätts av den ekonomiska nytta en människa kan göra. Bristen på samvetsfrihet är påtaglig. Äktenskapet ringaktas och töms på innehåll. Individualismens jag-centrering träder i stället för samhällets och det gemensammas bästa. Dörrar stängs och gränser dras i stället för den öppenhet som Jesus visade när han valde att förlägga sin verksamhet till gränsstationen Kafarnaum.

I dag kan ”hedningarnas Galileen” inte pekas ut på kartan. Det finns överallt, tätt inpå oss. Det är så nära att det hotar att tränga in och besätta vårt eget hjärta. Det är viktigare än någonsin att alla vi som vill att kristen tro och kristet liv skall få leva vidare inte bara i tysthet slår vakt om vårt eget utan blir vittnen i ord och handling om det Guds rike som Jesus kom för att förkunna och förverkliga. Rimbert skriver i sin bok om Ansgar: ”Det finns två slag av martyrskap, det ena fördolt, när kyrkan har fred, det andra uppenbart, när förföljelser utbryter. Ansgar strävade efter båda, men uppnådde endast det ena… Ansgar var martyr, därför att han mitt ibland djävulens frestelser,  köttets lockelser, hedniska förföljare och kristna vedersakare alltid förblev oförskräckt, orubblig och oövervinnelig och höll fast vid Kristi bekännelse ända till sin död. Han var martyr, därför att han alltid var ett vittne (martyr betyder ju vittne) om Guds ord och Kristi namn”.

tisdag 31 januari 2017

Att få röra vid Jesu kläder


Dagens evangelium (Mark. 5:21-43) handlar om hur Jesus uppväcker synagogföreståndaren Jairos dotter. Insprängd i berättelsen finns en annan berättelse om hur en kvinna i folkmängden ”som lidit av blödningar i tolv år” närmar sig Jesus. Liten och rädd vågar hon inte gå fram och tala med Jesus utan närmar sig honom bakifrån för att få röra vid hans kläder, ty ”hon tänkte att om hon bara fick röra vid hans kläder skulle hon bli hjälpt. Och genast stannade blodflödet, och hon kände i kroppen att hon var botad från sitt onda.”

Jag tänker att det är en bra bild för hur sakramenten fungerar. De är en slags kläder för Jesus, och genom att röra vid dem får vi ta del av Jesus själv. Jag doppar fingrarna i vigvattnet, gör korstecknet över min kropp, minns mitt dop och vet att jag där blev klädd i Jesu kläder. Jag går till bikt och får höra Jesu ord: ”Min dotter/son, din tro har hjälpt dig. Gå i frid. Du är botad från ditt onda.” Jag deltar i eukaristin/nattvarden och får ta emot Jesus under brödets gestalt med en försäkran om att det är Kristi kropp. Sakramenten är överallt gestalter, kläder för Jesus själv. Det gäller också vigningarna och äktenskapet, vars hemlighet och sakramentalitet består i att makarnas trohet till varandra skall spegla Kristi kärlek till sin Kyrka.

Vi kanske inte tycker att det är mycket bevänt med vår tro. Vi kanske är präglade av år av lidande. Vi vet inte om vi vågar gå till kommunion. Vi är små och rädda. Men vi får göra som kvinnan i Markus berättelse. Vi får närma oss Jesus bakifrån, röra vid hans kläder, Kyrkans sakrament. Man behöver inte begripa allt i den katolska transsubstiationsläran (att brödet och vinet förvandlas till Jesus kropp och blod) eller den lika ogripbara protestantiska konsubstiationsläran (att Jesus finns i, med och under brödets och vinets gestalt). Men vi får göra som kvinnan med blodflödet, röra vid Jesu kläder, hon som ”tänkte att om hon bara fick röra vid hans kläder skulle hon bli hjälpt”.

lördag 21 januari 2017

Jesus, Trump och vädret




Det slår mig att oron inför Donald Trumps tillträde som USA:s 45:e president liknar den oro, som man kan känna inför vädret. Den ombytlighet och osäkerhet som kännetecknar vissa vädertyper och som en av tv:s meteorologer brukar beteckna som ”mycket intressanta”, d.v.s. sällan förekommande och behäftade med en stor osäkerhet om hur de skall utvecklas, kännetecknar också Donald Trumps framträdande som politiker och nytillträdd president. ”Föga presidentiell” karakteriserade Carl Bildt den nytillträdde i ett tv-inslag. Tromber och skyfall är oförutsägbara både till styrka och riktning. Mot den mörka bakgrunden av ett annalkande åskväder framträder tromben som ett högst nyckfullt inslag. Donald Trump är ett sådant fenomen, det tycks alla vara ense om. Därav den stora oron. Samma obehag inför det oförutsägbara kan vi för övrigt också känna inför människor i vår närmaste omgivning, särskilt om de innehar ledande befattningar.

Att tala om vädret brukar vara en av svenskarnas käraste sysselsättningar, särskilt när man inte vet vad man skall säga i sällskap med mer eller mindre okända personer. Jesus talade sällan om vädret. Han hade viktigare saker att tala om. Men när han någon gång gjorde det, hade det en djupare syftning. Till fariséerna och sadukéerna som kom till honom för att sätta honom på prov genom att begära ett tecken från himlen, sa han: ”På kvällen säger ni: Det blir vackert väder, himlen är röd, och på morgonen: I dag blir det oväder, himlen är röd och dyster. Himlens utseende kan ni tyda men inte tecknen för tiderna. Detta onda och trolösa släkte begär ett tecken, men det skall inte få något annat tecken än Jona-tecknet.” (Matt. 16:2-4). ”Ty liksom profeten Jona var i den stora fiskens buk i tre dagar och tre nätter skall Människosonen vara i jordens inre i tre dagar och tre nätter. Folk från Nineve skall uppstå vid domen tillsammans med detta släkte och bli dess dom. Ty de omvände sig vid Jonas förkunnelse, men här finns något som är förmer än Jona (Matt. 12:40-41).

Tidernas tecken är Jesus själv. Men tecknet måste tydas och det enda sätt på vilket vi kan tyda det är genom omvändelse och tro. Tove Lifvendahl har i en intressant ledare i Sv.D. påpekat att vi i stället för att ställa oss den oroliga frågan ”Vart är vi på väg?” borde ställa oss frågan ”Vart vill vi?” eller med en fördjupning av det politiska perspektivet: ”Vilket är målet för vår vandring här på jorden? Hur ställer vi oss till Jesu kallelse och inbjudan att följa honom?”

Känn ingen oro,
känn ingen ängslan.
Allting skall klarna.
Gud är densamme.
Vänta och vaka,
allt skall du vinna.
Den som har Gud
skall ingenting sakna.
(Teresa av Avila)

tisdag 10 januari 2017

Det smakade som semla med honung


Knappt har julgranen dansats ut på tjugondedag Knut (tjugo dagar efter jul, den 13 januari , då Knut har namnsdag i nutida almanackor) förrän semlorna dansar in på våra butikshyllor. Från att ha varit en rätt enbart för fettisdagen före fastan (i fastlagen, då man genom karnevaler tog farväl av alla kötträtter (carne vale – farväl kött) genom ett överdådigt firande) har semleätandet utsträckts först till alla tisdagar i fastan, sedan till strängt taget alla dagar från tidig höst och fram till påsk. Det är en märklig utveckling som kan tolkas som ett människans ”horror vacui”, fruktan för tomrummet. Från att från början ha varit ett fysikaliskt begrepp hos Aristoteles, en kraft i naturen som strävar efter att fylla tomrummet med materia, kan begreppet med fördel användas om människans outrotliga behov av att fylla sitt andliga tomrum med ständiga nyheter.

När Mose förde sitt folk ut ur Egypten, knorrade folket mot Mose och sa: ”Om vi ändå hade fått dö för Herrens hand i Egypten, där vi satt vid köttgrytorna och där brödet räckte till för oss. Ni har fört oss hit ut i öknen för att alla vi som är samlade här skall svälta ihjäl!” (2 Mos. 16:3). Som svar på detta knorrande lät Herren manna regna från himlen. ”Det liknade korianderfrö, det var vitt och det smakade såsom semla med honung” (2 Mos. 16:31, 1917 års översättning). Knorrandet mot Gud är alltså ingenting nytt, det återkommer ständigt på nytt i skiftande skepnad. Kanske kan det ständiga semleätandet ses både som ett knorrande mot allt traditionellt men också som en längtan efter det bröd från himlen om vilket Jesus säger: ”Sannerligen, jag säger er: Mose gav er inte brödet från himlen, men min fader ger er det sanna brödet från himlen. Guds bröd är det bröd som kommer ner från himlen och ger världen liv… Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta” (Joh. 6:32-35).

En stig som inte trampas upp växer snart igen


Jag läste på face-book ett ordspråk som lätt förändrat kan läsas så: ”En stig som inte trampas upp, växer snart igen”.  Det handlade om relationen till våra medmänniskor. Om vi inte upprätthåller relationer till våra medmänniskor växer de snart igen. Bäst är det när vi besöker dem, ser dem öga mot öga, talar med dem om det som berör både dem och oss själva, lyssnar och försöker förstå. I gångna tider var brevet ett viktigt kontaktmedel när avstånd och andra omständigheter gjorde det personliga besöket omöjligt. Själva handstilen var personlig och skvallrade för mottagaren redan på kuvertet om vem som sökte kontakt. Brevet hade också den fördelen att det kunde sparas för kommande tider och ge oss nu levande en möjlighet att förstå dem som gått före oss. När så telefonen infördes var det möjligt att på ett snabbare sätt nå varandra och få en omedelbar respons. På rösten hörde man om det var någon man kände igen.

I vår nätbaserade omvärld har vi fått mängder av nya möjligheter att ta kontakt med varandra genom mail, face-book, messenger o.s.v. Alla har de sina fördelar men också nackdelar. Kontakten blir mindre personlig, mer ytlig, utelämnad åt mångas blickar o.s.v. Ingen av dem når upp till det personliga mötets eller brevets kvaliteter, men får ofta duga i stressade situationer. Också här gäller att om en stig inte trampas upp växer den snart igen.

Vad man kanske inte tänker på är att ordspråket också kan tillämpas vårt förhållande till Gud. Den stig som vi fått att gå har trampats upp av många generationer före oss. Både släktingar, vänner, kända och okända har lämnat sina avtryck på den stig som vi har fått för att gå. Om vi inte tar vara på möjligheten att gå den stigen, växer den snart igen. Det är vad som i stor utsträckning har skett i vår tid. Man tror sig bäst kunna finna vägen på egen hand genom tidens många gånger skrämmande och hotande urskog.

Gångna generationers kontakt med varandra var inte nätbaserad utan bibelcentrerad. Man kunde krydda sitt språk med citat ur Den heliga skrift. Också i breven kunde man ur minnet citera viktiga bibelord. På väggen hängde kanske en bonad som ville påminna om det viktigaste i livet: ”Jag är vägen, sanningen och livet”. Bibeln gav både genom kyrkans undervisning och så småningom genom läsarens egen läsning ett tolkningsmönster för hur livet skulle levas, hur man skulle kunna se på livets både glädjeämnen och prövningar och framför allt hur man skulle kunna hålla hoppets lampa lysande också under de mest svåra förhållanden. Att gå på den stigen genom kyrkobesök, bön och egen läsning kan ge också en nutida människa möjlighet att följa den stig som vandrats under århundraden och befunnits leda till målet. Också här gäller ordet: ”En stig som inte trampas upp växer snart igen”.