onsdag 22 februari 2017

På återvinningscentralen


Först har vi den närbelägna, lokala, den där man skiljer kompost från övriga hushållssopor. Så har vi den regionala, där man sorterar tidningar för sig, plastförpackningar för sig, plåtförpackningar för sig, pappersförpackningar för sig och glasförpackningar för sig, färgade och ofärgade för sig. Så har vi den centrala återvinningscentralen, där man får lämna allt övrigt, metallskrot för sig, brännbart för sig, isolering för sig, småelektronik för sig, batterier för sig, glödlampor för sig o.s.v. Allt är välordnat men en smula mödosamt med tanke på all sortering. Det finns de som påstår att det inte lönar sig att sopsortera. Allt hamnar till slut ändå på samma ställe, till förbränning eller deponi. Men jag fortsätter oförtrutet min sopsortering i förhoppning om att det bara är lättjan som påstår något annat.

Men så har vi det där avfallet som vi inte blir av med, våra sjuka och handikappade kroppar, våra psykiska åkommor eller all den andliga nöd som varken sjukhus eller doktorer kan göra någonting åt. Var finns det en återvinningscentral eller sopstation för den mänskliga nöd som trycker oss som en börda?

I dag firar vi det som i folkmun tidigare kallades för ”Peter katt”, d.v.s. Cathedrae Petri eller Petrus stol. I dagens evangelium (Matt. 16:13-20) säger Jesus till Petrus: ”Jag säger dig att du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den. Jag skall ge dig nycklarna till himmelriket. Allt du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt du löser på jorden skall vara löst i himlen.” Tillsammans med Joh. 20:22-23 är det ett av de Jesusord som  ligger till grund för det sakrament som kallas Botens och försoningens sakrament,  det som vi i dagligt tal brukar kalla för bikt.

Botens eller biktens sakrament är en fantastisk gåva, okänd för de flesta, bortglömd av många, outnyttjad också av många troende kristna. Vi får lämna ifrån oss vårt själsliga avfall. Här behöver man inte sortera, man får lägga i samma påse, stort som smått. Allt är  fullgjort genom Jesu Kristi försoning på korset. ”Han fullgjorde vad vi borde och blev vår rättfärdighet”. Vi behöver inte heller fundera över sophanteringens fortsatta process, återvinningen. Vi har redan i förväg själva blivit återvunna som den förlorade sonen I Jesu liknelse (Luk. 15:11-31).  Fadern står och ser på oss redan medan vi är på väg. Han säger till sina tjänare: "Skynda er att ta fram min finaste dräkt och klä honom i den, och sätt en ring på hans hand och skor på hans fötter. Och hämta gödkalven och slakta den, så skall vi äta och hålla fest. Min son var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.’

Om denna himmelska återvinningscentral gäller att den alltid står öppen. Vi får återvända till den så ofta vi behöver. Den återupprättar oss och gör oss till ständigt nya människor. Den ger oss kraft att bära det vi inte får lämna.

söndag 19 februari 2017

En dörr som ingen kan stänga



Birgittagården i Hosjö, Falun
När jag vaknade förra måndagen var det efter en orolig natt med starka smärtor i benen. Jag kunde knappast ta mig ur sängen och blev liggande större delen av dagen. Kontakter med vårdcentralen och onkologen gav ingen lindring. Först på tisdag morgon, efter förnyad kontakt med onkologen fick jag rekommendation att ta ipren, varefter jag gradvis återvunnit min rörlighet och nu kan gå som vanligt.

Sällan har jag starkare upplevt behovet av själavård än under dessa dygn och sällan har jag upplevt avsaknaden av själavård större. Som av en händelse fanns två jesuitfäder på Birgittagården och på fredagen ringde jag för att få komma dit för samtal och bikt. Under samtalet hade jag möjlighet att  lägga fram mina bekymmer – men också församlingens – om bristen på själavård och andlig ledning.
Bikten gav den avlösning och befrielse som den alltid gör.

När jag skulle återvända hem visade det sig att bilen inte gick att öppna. Trots upprepade försök förblev upplåsningsanordningen tyst och mörk. Min tillfällige biktfader såg min belägenhet och kom ut för att hjälpa till. Med förenade krafter kunde vi avläsa telefonnumret till mitt försäkringsbolag, som jag förutseende nog fäst på en remsa som kunde avläsas utifrån. Jag blev utlovad reparation på platsen eller bärgning och en bärgare skulle komma inom en timme.

Det blev en givande väntan. Birgittasystrarna bjöd på te och en mazarin och jag fick samtala med min tillfällige biktfader i ytterligare en halvtimme, berätta om mig själv, min bakgrund, min tid som präst i svenska kyrkan, om min svärfar Olov Hartman som betytt mycket för min andliga utveckling, om våra barn, om personer som varit viktiga på min väg till katolska kyrkan (Sven Helander, biskop Sven Silén), om min och min hustrus gemensamma beslut att konvertera till katolska kyrkan, om den positiva respons vi fått från församlingens dåvarande kyrkoherde, f. Raphael Kurian och från gamla och nya vänner i församlingen.

Hela detta samtal hade aldrig kommit till stånd om inte billåset upphört att fungera. ”Hur outgrundliga är icke för mig dina tankar, o Gud!” Jag upplevde att  denna psaltarpsalm (Psalt. 139) tycktes skriven för mig. När bärgaren kom kunde han konstatera att batteriet i upplåsningskortet var slut, men att det fanns en inbyggd mekanisk nyckel till förarsidan. Så det vara bara att öppna och åka hem. Gud vare tack för jesuiternas närvaro hos Birgittasystrarna, för deras beredvillighet att ta emot mig, för biktens sakrament, för låssmedens arbete och för möjligheten till ett själavårdssamtal som rörde både mig, min hustrus och församlingens utsatta läge!

Ett tröste-ord ur Uppenbarelseboken får avsluta min meditation: ”Skriv till ängeln (d.v.s. biskopen) för församlingen i Filadelfia: Så säger den helige, den sannfärdige, han som har Davids nyckel, han som öppnar så att ingen kan stänga och stänger så att ingen kan öppna. Jag känner dina gärningar. Se, jag har ställt en dörr öppen för dig som ingen kan stänga. Din kraft är ringa, men du har bevarat mitt ord och inte förnekat mitt namn” (Upp. 3:7-8).

Mitt krånglande billås!

söndag 12 februari 2017

Öppna dig!


När Jesus botat den syrofenikiska kvinnans dotter (se mitt tidigare blogglinlägg) i trakten av Tyros, beger han sig norrut till hamnstaden Sidon och därifrån österut till Dekapolisområdet norr om Galileiska sjön. Det grekiska namnet ”Dekapolis” anger att det här är fråga om tio byar eller städer med huvudsakligen icke-judisk bosättning. Där kommer man till Jesus med en man ”som var döv och knappt kunde tala”.  Jesus ”tar honom avsides från folket” – ett typiskt drag hos Markus för att markera att Jesus inte vill uppträda som en vanlig undergörare. Samtidigt använder Jesus en handgriplig metod för att bota mannen genom att sticka fingrarna i hans öron och med sin egen saliv beröra hans tunga. Jesus ser upp mot himlen, andas djupt (eller ”suckade”, enligt 1917 års översättning) och säger på sin arameiska dialekt ”Effata”. Markus markerar särskilt detta arameiska ord genom att samtidigt ge en översättning till sitt eget språk grekiska: (det betyder: Öppna dig”). Hela denna serie av handlingar återspeglas i tidiga kristna dopordningar när man lägger handen på dopkandidatens huvud för att driva ut onda onda andar, salt på hans/hennes tunga och sticker fingrarna i hans/hennes öron under det att man uttalar ordet Effata, ”öppna dig” (d.v.s. för den helige Andes verk).

Botandet får en häftig effekt inte bara på den dövstumme utan också på människorna omkring honom. Trots att Jesus förbjuder människorna att säga något (återigen en Markus-markering av att Jesus inte ville uppträda som någon vanlig undergörare) öppnas inte bara den stummes öron och tunga utan också de omkringståendes. ”Ju mer han förbjöd dem, desto ivrigare spred de ut det. Och alla blev överväldigade och sade: ’Allt han har gjort är bra: de döva får han att höra och de stumma att tala’ ”.

”Effata – öppna dig” är ett ”magiskt” ord som verkligen förtjänar att återges på Jesu egen arameiska dialekt. Hela Jesu verksamhet präglas av hans vilja att öppna människors öron och tungor för det glada budskapet: ”Tiden är inne. Guds rike är nära. Omvänd er”, d.v.s. öppna era öron, ”och tro på budskapet” (Mark. 1:15). Det betyder: ta emot budskapet – men förkunna det också för andra. Eller som Jesus säger till sina lärjungar i Matt. 28:19: ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar, döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn”.

Vid Haraldsboskolan i Falun, alldeles ovanför där vi bor, finns en sten med ett inhugget öra, en skulptur av Barbro Hedström. Varje gång jag går förbi den stenen påminner den mig om Jesu ord: ”Effata” – öppna dig”. Öppna dina öron för Ordet! Tag emot Jesus i ditt hjärta! Öppna din hand för din broder! Låt din tunga förkunna hans ära!


torsdag 9 februari 2017

Jesus, en SD-propagandist?


I dagens evangelium berättar Markus (7:24-30) om hur Jesus vandrar från norra sidan av Gennesarets sjö till trakterna kring den fenikiska staden Tyros vid medelhavet. Syftet är – som ofta hos Markus – att visa hur Jesus genom att dra sig tillbaka från folkmängden vill undvika att bli misstolkad som en ren undergörare eller som en politisk Messias och maktpredentent. Som vid tidigare tillfällen lyckas han inte hålla sig undan, utan en kvinna från trakten får ryktesvis höra talas om honom, söker upp honom, kastar sig för hans fötter och ber för sin demonbesatta dotter. Markus betonar särskilt att hon inte var judinna utan ”av syrofenikisk härkomst”, d.v.s. av judarna betraktad som hedning.

Jesus avvisar henne med de till synes bryska orden: ”Låt barnen (d.v.s. judarna, Guds egendomsfolk) äta sig mätta först. Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna”. ”Hundar” var hos judarna en vanlig beteckning för hedningar, d.v.s. icke-judar. Jesu svar låter onekligen i våra öron som SD-propaganda: ”Det är inte rätt att vi skall offra vår välfärd till förmån för främlingar”. Den syrofenikiska kvinnan får emellertid som hon vill genom sitt slagfärdiga svar som uttryck för hennes tro. ”Nej, herre”, svarade hon, ”men hundarna under bordet äter smulorna som barnen lämnar kvar”.

Berättelsen om den syrofenikiska kvinnan är inte den enda som visar hur Jesus bryter gränser och öppnar dörrar. Hans avvisande svar till den syrofenikiska kvinnan är inte principiellt utan för att pröva kvinnans vilja till tro. Jesus var inte obekant med vad Moses hade sagt i sitt avskedstal till Israels folk på väg mot det utlovade landet: ”Herren, er Gud, är gudarnas Gud och herrarnas Herre, den store Gud och fruktansvärde hjälte som aldrig är partisk och inte kan mutas, som ger den faderlöse och änkan deras rätt och som älskar invandraren och ger honom mat och kläder. Även ni skall visa invandraren kärlek, ty ni har själva varit invandrare i Egypten” (5 Mos. 10:17-19). I själva verket är hela Jesu verksamhet inställd på att inte vara begränsad till Israels folk utan att sträcka sig mot världen som Guds skapelse och Guds egendom. ”Tiden är inne. Guds rike är nära”. Men budskapet kräver också ett svar: ”Omvänd er och tro på det glada budskapet!”

Jag tänker så här: hundarna – det är ju faktiskt vi i de nordiska länderna, för vilka Ansgar och hans efterföljare vågade livet för att ge oss del av Kristus, det eviga livets bröd. Vi har inte bara fått smulor från den rike mannens bord utan hela rikedomen. Så mycket större anledning har vi att ta hand om både faderlösa och främlingar. Vi kan aldrig urskulda oss med att inte ha råd. Vi kan inte hjälpa alla men alltid någon. Det behöver inte alltid ske med pengar utan också med tid och omsorg. Det kan ske med politisk påtryckning, nog så viktig.

lördag 4 februari 2017

Grubbelboa på Kaplaberget





När tanken på en retreatgård på Kaplaberget i Rättvik började ta fasta former i början av 1960-talet reste dåvarande stiftsadjunkten Nils-Hugo Ahlstedt omkring med en modell av gården under ena armen för att samla in pengar till bygget. För att väcka förståelse och göra reklam för den verksamhet som skulle bedrivas där hänvisade han ständigt till det bibelord som utgör en del av evangelieläsningen i dagens kalendarium för den katolska kyrkan, Mark. 6:30-34: Jesus sade till sina lärjungar: ”Följ med mig bort till en öde trakt, så att vi får vara ensamma och ni kan vila er lite.”

Att gården och verksamheten redan från början omgavs av misstro och misstänksamhet kan illustreras av att S:t Davidsgården i folkmun kallades för ”grubbelboa på Kaplaberget”. Den engelska beteckningen ”retreat” för verksamheten visade också att inspirationen för verksamheten närmast kom från den anglikanska kyrkan. Misstänksamheten och motståndet från Svenska kyrkans sida ledde till att gården och dess verksamhet så småningom kom att bedrivas som en fristående stiftelse. Trots all misstänksamhet och allt motstånd har tusentals människor under den gångna femtio åren funnit ett andligt hem på S:t Davidsgården och Berget.

Det är inte alltid det går som man tänkt sig. Det som Nils-Hugo Ahlstedt brukade beteckna som retreatens ”instiftelseord”, nämligen Mark. 6:31 ingår – som framgår av dagens evangelieläsning –  i ett större sammanhang. Det visar sig att den tilltänkta vilopausen för Jesus och hans lärjungar går om intet. När de i båt beger sig till den öde trakten för att vila, blir de iakttagna av en stor mängd människor som landvägen skyndar sig för att hinna före. När Jesus stiger i land får han se en stor skara människor. ”Han fylldes av medlidande med dem, för de var som får utan herde, och han undervisade dem länge” (Mark. 6:34). Det goda som Jesus hade tänkt sig – en vilopaus för lärjungarna – förvandlades till något ännu bättre.

När föreståndaren  för Berget tillsammans med ett flertal medarbetare konverterade till katolska kyrkan kom det som en chock för många. Svenska kyrkan och i synnerhet Västerås stift ansåg sig plötsligt bestulna på något som de inte ägt på många år. Till dessa skulle jag vilja säga: Det lönar sig inte att gråta över spilld mjölk. Svårare har det varit att iaktta hur många av Bergets trogna besökare, förebedjare och understödjare plötsligt känt sig hemlösa. Till dem skulle jag vilja säga: Låt oss vänta och se. Det goda som vi tänkt kan förvandlas till något ännu bättre. Kanske har vi varit för blåögda när det gällt Bergets möjligheter att överleva i en kyrka som alldeles uppenbart inte velat veta av den.

Min farfar, som var en enkel folkskollärare och kantor i Jämtland, kunde inget latin. Men han hade ett latinskt ordspråk, som han ofta citerade: Per aspera att astra – genom svårigheterna mot stjärnorna. Han skulle också – ty han var bibelkunnig – ha kunnat citera aposteln Paulus, som i ett anfall av svårmod hörde Herren säga: ”Min nåd är allt du behöver” (2 Kor. 12:9). Eller varför inte profeten Jesajas välkända ord: ”Mina planer är inte era planer och era vägar inte mina vägar, säger Herren. Liksom himlen är högt över jorden, så är mina vägar högt över era vägar, mina planer högt över era planer”. Lå oss vänta och se. Låt oss framför allt vänta och be: ”Låt Ditt namn bli helgat. Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske, på jorden såsom i himlen.”

fredag 3 februari 2017

Hedningarnas Galileen

Ansgar, målning av Siegfried Detlev Bendixen

Dagens evangelium (Matt. 4:13-17) i det katolska kalendariet handlar om hur Jesus flyttar från sin hemstad Nasaret till Kafarnaum, en stad på norra stranden av sjön Genesaret, detta för att – enligt Matteus – Jesajas profetia skulle uppfyllas: ”Sebulons land och Naftalis land ner mot sjön, på andra sidan Jordan, hedningarnas Galileen – folket som bor i mörker har sett ett stort ljus, och för dem som bor i dödens land och skugga har ljuset gått upp”. Kafarnaum var en viktig gränsstad med en blandad befolkning. Där fanns en romersk tullstation (Matt. 9:9 parr.), en judisk synagoga (Mark. 1:21) och en romersk garnison (Matt. 8:5-13). Det var alltså tydligt att Jesus i sin verksamhet redan från början var öppen mot en icke-judisk befolkning. Från den tiden började Jesus förkunna: ”Omvänd er. Himmelriket är nära.”

Texten är väl vald för den 3 febr., i det katolska kalendariet minnesdag för S:t Ansgar, som med rätta brukar kallas för nordens apostel. (I den svenska namnkalendern den 4 febr.). Hans liv är känt genom den levnadsbeskrivning som Rimbert, hans medarbetare och efterföljare, har givit i Vita Ansgarii. Ansgar var den som enligt traditionen först förde den kristna tron till norden, ett område som på Ansgars tid med rätta kunde betraktas som ett ”hedningarnas Galileen”. Som kyrkobyggare och församlingsgrundare kom han 829 till Birka i Mälaren, där han under stora svårigheter lade grunden för en kristen församling. Det tog ytterligare tvåhundra år innan kristendomen fick ordentligt fäste i vårt land.

Det är inte obefogat att i vår tid på nytt se vårt land som ett ”hedningarnas Galileen”. Här har under tusen år funnits en kristen kultur, som alltfort lever vidare i kyrkobyggnader och kalendarium, men hur mycket lever kvar under ytan av kristen tro och lära? Svenska kyrkan tappar medlemmar i rasande fart men gör allt för att upprätthålla skenet av att vara någon slags allomfattande folkkyrka. Så utgår t.ex. helgsmålsbönerna i tv alltid från Svenska kyrkans kyrkoår och texter. Varför?

Allvarligare än dess yttre ting är de förändringar som äger rum i folksjälen i form av nya värderingar och seder. Livets värde hotas redan vid livets begynnelse och dess slut. Människovärdet ersätts av den ekonomiska nytta en människa kan göra. Bristen på samvetsfrihet är påtaglig. Äktenskapet ringaktas och töms på innehåll. Individualismens jag-centrering träder i stället för samhällets och det gemensammas bästa. Dörrar stängs och gränser dras i stället för den öppenhet som Jesus visade när han valde att förlägga sin verksamhet till gränsstationen Kafarnaum.

I dag kan ”hedningarnas Galileen” inte pekas ut på kartan. Det finns överallt, tätt inpå oss. Det är så nära att det hotar att tränga in och besätta vårt eget hjärta. Det är viktigare än någonsin att alla vi som vill att kristen tro och kristet liv skall få leva vidare inte bara i tysthet slår vakt om vårt eget utan blir vittnen i ord och handling om det Guds rike som Jesus kom för att förkunna och förverkliga. Rimbert skriver i sin bok om Ansgar: ”Det finns två slag av martyrskap, det ena fördolt, när kyrkan har fred, det andra uppenbart, när förföljelser utbryter. Ansgar strävade efter båda, men uppnådde endast det ena… Ansgar var martyr, därför att han mitt ibland djävulens frestelser,  köttets lockelser, hedniska förföljare och kristna vedersakare alltid förblev oförskräckt, orubblig och oövervinnelig och höll fast vid Kristi bekännelse ända till sin död. Han var martyr, därför att han alltid var ett vittne (martyr betyder ju vittne) om Guds ord och Kristi namn”.

tisdag 31 januari 2017

Att få röra vid Jesu kläder


Dagens evangelium (Mark. 5:21-43) handlar om hur Jesus uppväcker synagogföreståndaren Jairos dotter. Insprängd i berättelsen finns en annan berättelse om hur en kvinna i folkmängden ”som lidit av blödningar i tolv år” närmar sig Jesus. Liten och rädd vågar hon inte gå fram och tala med Jesus utan närmar sig honom bakifrån för att få röra vid hans kläder, ty ”hon tänkte att om hon bara fick röra vid hans kläder skulle hon bli hjälpt. Och genast stannade blodflödet, och hon kände i kroppen att hon var botad från sitt onda.”

Jag tänker att det är en bra bild för hur sakramenten fungerar. De är en slags kläder för Jesus, och genom att röra vid dem får vi ta del av Jesus själv. Jag doppar fingrarna i vigvattnet, gör korstecknet över min kropp, minns mitt dop och vet att jag där blev klädd i Jesu kläder. Jag går till bikt och får höra Jesu ord: ”Min dotter/son, din tro har hjälpt dig. Gå i frid. Du är botad från ditt onda.” Jag deltar i eukaristin/nattvarden och får ta emot Jesus under brödets gestalt med en försäkran om att det är Kristi kropp. Sakramenten är överallt gestalter, kläder för Jesus själv. Det gäller också vigningarna och äktenskapet, vars hemlighet och sakramentalitet består i att makarnas trohet till varandra skall spegla Kristi kärlek till sin Kyrka.

Vi kanske inte tycker att det är mycket bevänt med vår tro. Vi kanske är präglade av år av lidande. Vi vet inte om vi vågar gå till kommunion. Vi är små och rädda. Men vi får göra som kvinnan i Markus berättelse. Vi får närma oss Jesus bakifrån, röra vid hans kläder, Kyrkans sakrament. Man behöver inte begripa allt i den katolska transsubstiationsläran (att brödet och vinet förvandlas till Jesus kropp och blod) eller den lika ogripbara protestantiska konsubstiationsläran (att Jesus finns i, med och under brödets och vinets gestalt). Men vi får göra som kvinnan med blodflödet, röra vid Jesu kläder, hon som ”tänkte att om hon bara fick röra vid hans kläder skulle hon bli hjälpt”.

lördag 21 januari 2017

Jesus, Trump och vädret




Det slår mig att oron inför Donald Trumps tillträde som USA:s 45:e president liknar den oro, som man kan känna inför vädret. Den ombytlighet och osäkerhet som kännetecknar vissa vädertyper och som en av tv:s meteorologer brukar beteckna som ”mycket intressanta”, d.v.s. sällan förekommande och behäftade med en stor osäkerhet om hur de skall utvecklas, kännetecknar också Donald Trumps framträdande som politiker och nytillträdd president. ”Föga presidentiell” karakteriserade Carl Bildt den nytillträdde i ett tv-inslag. Tromber och skyfall är oförutsägbara både till styrka och riktning. Mot den mörka bakgrunden av ett annalkande åskväder framträder tromben som ett högst nyckfullt inslag. Donald Trump är ett sådant fenomen, det tycks alla vara ense om. Därav den stora oron. Samma obehag inför det oförutsägbara kan vi för övrigt också känna inför människor i vår närmaste omgivning, särskilt om de innehar ledande befattningar.

Att tala om vädret brukar vara en av svenskarnas käraste sysselsättningar, särskilt när man inte vet vad man skall säga i sällskap med mer eller mindre okända personer. Jesus talade sällan om vädret. Han hade viktigare saker att tala om. Men när han någon gång gjorde det, hade det en djupare syftning. Till fariséerna och sadukéerna som kom till honom för att sätta honom på prov genom att begära ett tecken från himlen, sa han: ”På kvällen säger ni: Det blir vackert väder, himlen är röd, och på morgonen: I dag blir det oväder, himlen är röd och dyster. Himlens utseende kan ni tyda men inte tecknen för tiderna. Detta onda och trolösa släkte begär ett tecken, men det skall inte få något annat tecken än Jona-tecknet.” (Matt. 16:2-4). ”Ty liksom profeten Jona var i den stora fiskens buk i tre dagar och tre nätter skall Människosonen vara i jordens inre i tre dagar och tre nätter. Folk från Nineve skall uppstå vid domen tillsammans med detta släkte och bli dess dom. Ty de omvände sig vid Jonas förkunnelse, men här finns något som är förmer än Jona (Matt. 12:40-41).

Tidernas tecken är Jesus själv. Men tecknet måste tydas och det enda sätt på vilket vi kan tyda det är genom omvändelse och tro. Tove Lifvendahl har i en intressant ledare i Sv.D. påpekat att vi i stället för att ställa oss den oroliga frågan ”Vart är vi på väg?” borde ställa oss frågan ”Vart vill vi?” eller med en fördjupning av det politiska perspektivet: ”Vilket är målet för vår vandring här på jorden? Hur ställer vi oss till Jesu kallelse och inbjudan att följa honom?”

Känn ingen oro,
känn ingen ängslan.
Allting skall klarna.
Gud är densamme.
Vänta och vaka,
allt skall du vinna.
Den som har Gud
skall ingenting sakna.
(Teresa av Avila)

tisdag 10 januari 2017

Det smakade som semla med honung


Knappt har julgranen dansats ut på tjugondedag Knut (tjugo dagar efter jul, den 13 januari , då Knut har namnsdag i nutida almanackor) förrän semlorna dansar in på våra butikshyllor. Från att ha varit en rätt enbart för fettisdagen före fastan (i fastlagen, då man genom karnevaler tog farväl av alla kötträtter (carne vale – farväl kött) genom ett överdådigt firande) har semleätandet utsträckts först till alla tisdagar i fastan, sedan till strängt taget alla dagar från tidig höst och fram till påsk. Det är en märklig utveckling som kan tolkas som ett människans ”horror vacui”, fruktan för tomrummet. Från att från början ha varit ett fysikaliskt begrepp hos Aristoteles, en kraft i naturen som strävar efter att fylla tomrummet med materia, kan begreppet med fördel användas om människans outrotliga behov av att fylla sitt andliga tomrum med ständiga nyheter.

När Mose förde sitt folk ut ur Egypten, knorrade folket mot Mose och sa: ”Om vi ändå hade fått dö för Herrens hand i Egypten, där vi satt vid köttgrytorna och där brödet räckte till för oss. Ni har fört oss hit ut i öknen för att alla vi som är samlade här skall svälta ihjäl!” (2 Mos. 16:3). Som svar på detta knorrande lät Herren manna regna från himlen. ”Det liknade korianderfrö, det var vitt och det smakade såsom semla med honung” (2 Mos. 16:31, 1917 års översättning). Knorrandet mot Gud är alltså ingenting nytt, det återkommer ständigt på nytt i skiftande skepnad. Kanske kan det ständiga semleätandet ses både som ett knorrande mot allt traditionellt men också som en längtan efter det bröd från himlen om vilket Jesus säger: ”Sannerligen, jag säger er: Mose gav er inte brödet från himlen, men min fader ger er det sanna brödet från himlen. Guds bröd är det bröd som kommer ner från himlen och ger världen liv… Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta” (Joh. 6:32-35).

En stig som inte trampas upp växer snart igen


Jag läste på face-book ett ordspråk som lätt förändrat kan läsas så: ”En stig som inte trampas upp, växer snart igen”.  Det handlade om relationen till våra medmänniskor. Om vi inte upprätthåller relationer till våra medmänniskor växer de snart igen. Bäst är det när vi besöker dem, ser dem öga mot öga, talar med dem om det som berör både dem och oss själva, lyssnar och försöker förstå. I gångna tider var brevet ett viktigt kontaktmedel när avstånd och andra omständigheter gjorde det personliga besöket omöjligt. Själva handstilen var personlig och skvallrade för mottagaren redan på kuvertet om vem som sökte kontakt. Brevet hade också den fördelen att det kunde sparas för kommande tider och ge oss nu levande en möjlighet att förstå dem som gått före oss. När så telefonen infördes var det möjligt att på ett snabbare sätt nå varandra och få en omedelbar respons. På rösten hörde man om det var någon man kände igen.

I vår nätbaserade omvärld har vi fått mängder av nya möjligheter att ta kontakt med varandra genom mail, face-book, messenger o.s.v. Alla har de sina fördelar men också nackdelar. Kontakten blir mindre personlig, mer ytlig, utelämnad åt mångas blickar o.s.v. Ingen av dem når upp till det personliga mötets eller brevets kvaliteter, men får ofta duga i stressade situationer. Också här gäller att om en stig inte trampas upp växer den snart igen.

Vad man kanske inte tänker på är att ordspråket också kan tillämpas vårt förhållande till Gud. Den stig som vi fått att gå har trampats upp av många generationer före oss. Både släktingar, vänner, kända och okända har lämnat sina avtryck på den stig som vi har fått för att gå. Om vi inte tar vara på möjligheten att gå den stigen, växer den snart igen. Det är vad som i stor utsträckning har skett i vår tid. Man tror sig bäst kunna finna vägen på egen hand genom tidens många gånger skrämmande och hotande urskog.

Gångna generationers kontakt med varandra var inte nätbaserad utan bibelcentrerad. Man kunde krydda sitt språk med citat ur Den heliga skrift. Också i breven kunde man ur minnet citera viktiga bibelord. På väggen hängde kanske en bonad som ville påminna om det viktigaste i livet: ”Jag är vägen, sanningen och livet”. Bibeln gav både genom kyrkans undervisning och så småningom genom läsarens egen läsning ett tolkningsmönster för hur livet skulle levas, hur man skulle kunna se på livets både glädjeämnen och prövningar och framför allt hur man skulle kunna hålla hoppets lampa lysande också under de mest svåra förhållanden. Att gå på den stigen genom kyrkobesök, bön och egen läsning kan ge också en nutida människa möjlighet att följa den stig som vandrats under århundraden och befunnits leda till målet. Också här gäller ordet: ”En stig som inte trampas upp växer snart igen”.

onsdag 7 december 2016

Gläd er i Herren – alltid!


”Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er…  Herren är nära”. Som en trumpetfanfar i adventstidens mörker ljuder orden ur Paulus brev till församlingen i Filippi (Fil. 4:4). Brevet är skrivet när Paulus befinner sig i fångenskap (Fil. 1:12-14) men är trots detta genomsyrat av den djupaste glädje. Gång på gång upprepar han: Gläd er i Herren! (Fil. 3:1). Det är alltså inte utan orsak som Filipperbrevet brukar kallas för glädjens brev, skrivet ur den djupaste ovisshet om framtiden (Fil. 1:19-25). Glädjen vilar nämligen inte på fromma förhoppningar om frigivning utan är en glädje som vilar på föreningen med Kristus i både liv och död.

Hur skall man kunna nå fram till en sådan obruten glädje? Stinissen pekar i sin bok om Andens frukter på att kungsvägen till glädje går genom tacksamhet (Det nya vinet, s. 64). Också i det djupaste mörker finns det alltid något att vara tacksam för. När detta gäller redan vårt jordiska liv, hur mycket mer måste det då inte gälla för vårt liv ”i Herren”. ”Gläd er alltid i Herren”. Det lilla ordet ”alltid” är viktigt. ”Gläd er i Herren – alltid!”, d.v.s. under alla omständigheter. Också under prövningar, motgångar, sorger och lidanden får vi överlämna oss åt honom som har givit sitt liv för oss. Det leder till en stor tacksamhet och därmed också till en stor glädje.

Paulus påminner oss om detta i ett annat av sina fångenskapsbrev (Kol. 4), Kolosserbrevet: ”Nu gläder jag mig över att få lida för er. Vad som ännu fattas i Kristi lidanden, det lider jag i mitt eget kött, för hans kropp, som är kyrkan” (Kol. 1:24). Vi är inte ensamma i våra lidanden, det är till och med så att vi i våra lidanden får ta del i Kristi lidanden och vi får göra det för hans kropp, som är kyrkan. Genom att våra lidanden får vara en del av Kristi lidande och genom att vi får lida ställföreträdande för kyrkan, som är Kristi kropp kan lidandet leda till både tacksamhet och glädje.

"Gläd er!" Det grekiska ordet χαι'ρετε är detsamma som möter i ängeln Gabriels hälsning till Maria: "Gläd dig, du högt benådade". Det är också beteckningen för Herrens måltid, eukaristin, tacksägelsens och glädjens måltid. "Herren är nära" – inte bara i den betydelse som kanske låg närmast till hands för Paulus, nämligen Herrens återkomst, inte heller bara i det julfirande som ligger framför oss utan också i Guds ord, eukaristin, bönen  och i hjärtats fördolda rum.

måndag 7 november 2016

Att höra på lärjungesätt


Högtidlighållandet (eller borde man säga återerinringningen?) av reformationen i Lunds domkyrka den 31 oktober präglades av stor yttre festivitas i närvaro av både påven och svenska kyrkans ärkebiskop. Ett litet steg mot större förståelse för varandras ståndpunkter har tagits genom dokumentet ”Från konflikt till gemenskap”, där man enats om gemensamma skrivningar om rättfärdiggörelsen samtidigt som man pekat på nödvändigheten av fortsatta samtal kring återstående frågor om nattvard och kyrkosyn.

När påven Franciskus inför resan till Sverige tillfrågades av Ulf Jonsson om vad den katolska kyrkan kan lära sig av den lutherska traditionen (Signum nr. 7, s. 12) svarade påven med de två orden reform och Bibeln. Eftersom det är lätt att se vad som skiljer katolska kyrkan från de reformatoriska kyrkorna och samfunden men svårt att se hur man skulle kunna mötas, vill jag som konvertit och f.d. präst i Svenska kyrkan säga något om vad jag fortfarande bär med mig som ett svenskkyrkligt arv som utan större svårighet har kunnat inkorporeras i min nuvarande situation som katolik. Jag tar det i tre steg:

Som barn växte jag bokstavligen talat upp i kyrkans hägn, gick under många år i söndagsskola och tillbringade söndagarna uppe på orgelläktaren, där pappa tjänstgjorde som skolkantor. Uppe på läktaren fanns små häften med mässmelodier för de olika kyrkoårstiderna, avsedda främst för körens skolning. Där grundlades mitt intresse för gudstjänstens utformning. Enligt 1942 års handbok var gudstjänsten strukturellt utformad helt enligt flertusenårig tradition, den som alltid varit också den katolska kyrkans ordning.

Under studieåren i Uppsala mötte jag den högkyrkliga rörelsen utan att dock påverkas nämnvärt. Vad som däremot påverkade mig var mötet med min blivande svärfar, Olov Hartman, som vid den tiden var direktor för Sigtunastiftelsen. Det var han som förde mig in i tidebönernas värld och när jag och min hustru vigdes i Sigtunastiftelsens kapell blev det också inledningen till ett livslångt gemensamt bedjande av framför allt completoriet. Teologiskt stod jag dock kvar på gammalkyrklig och biblisk grund. Min farfar hade vid sidan av sin skolkantorstjänst varit lekmannapredikant inom Evangeliska fosterlandsstiftelen.

En verklig nyorientering kom till stånd först under Sven Siléns tid som biskop i Västerås stift. Jag hade under min gymnasietid haft Sven Silén som rektor, och när nu bekantskapen återknöts ville han ha mig med som ledamot i domkapitlets arbetsgrupp för liturgiska frågor. Sven Silén hade som observatör varit med vid Andra Vatikankonciliet och kom tillbaka hem uppfylld av hänförelse över den katolska kyrkans nyorientering och dess vilja att sträcka ut handen mot andra kyrkor och samfund. Arbetet i den liturgiska arbetsgruppen resulterade i en förnyelse av nattvardsbönens epikles, d.v.s. åkallandet av den helige Ande före instiftelseorden och dess anamnes, d.v.s. åminnelsen av Kristi och Kyrkans gärningar efter instiftelseorden. Den s.k. Västeråsmässan kom sedan att ligga till grund för 1986 års ännu gällande mässordning för Svenska kyrkan, även om det f.n. görs allvarliga försök att bryta med traditionell struktur och traditionellt innehåll. För min personliga del kom arbetet i den liturgiska arbetsgruppen att medföra en större förståelse för nattvardens offermotiv, inte bara som tacksägelseoffer utan också som en aktualisering av Kristi offer. Att det också skulle bereda väg för min konversion hade jag ännu inte klart för mig.

Jag går nu över till det andra steget i betraktelsen av mitt svenskkyrkliga arv och dess plats i den katolska kyrkan. Jag har redan nämnt att min teologiska grund var genuint låg- och gammalkyrklig på ”biblisk” grund. Jag sätter ”biblisk” med citationstecken eftersom jag knappast hade klart för mig att det kunde finnas någon annan grund. Under gymnasieåren i Härnösand kom KGF, d.v.s. Kristliga gymnasistförbundet att bli någonting av ett andra hem för mig liksom för många andra. Sommarmötena på Munkviken och vintermötena på Hampnäs var i hög grad präglade av denna ”biblicism”. Till grund för de gemensamma bibelstudierna låg den s.k. Västeråsmetoden, d.v.s. man läste i tur och ordning ett antal bibelverser med penna i hand. För det man inte förstod skulle man sätta ett frågetecken, för det man plötsligt förstod skulle man rita ett ljus och för det som träffade hjärtat eller samvetet en pil.

Det var en effektiv metod, och jag kan ännu minnas vilket ljus som tändes, när jag vid läsningen av Romarbrevet plötsligt insåg innebörden av den lutherska läran ”simul justus ett peccator”, d.v.s. samtidigt rättfärdig och syndare.  För det ungdomliga, av lagen förslavade, samvetet var det naturligtvis en befrielse att höra att man samtidigt kunde vara både rättfärdig och syndare. Vad jag däremot inte insåg var att detta bara var början på den kristna vägen och att ”simul justus et peccator” är en förträngd tolkning av något som i grunden är mycket rikare.

Inget bibelstudium är förutsättningslöst. Varje bibelstudium är på ett eller annat sätt styrt av den omgivning man tillhör. Nya testamentet har sitt upphov i apostlarnas undervisning och deras tolkning av Gamla testamentet. Det har sammanställts av kyrkan under de tre första århundradena och vilar i kyrkan som i en vagga. ”Att höra på lärjungesätt” (Jes. 50:4) är att studera Bibeln medveten om det kyrkliga sammanhang man tillhör, men gärna i dialog med andra. Ur detta skulle det kunna växa en mera jordnära ekumenik av inbördes förståelse.

Det viktigaste med dessa bibelstudier var att man fick gå i närkamp med bibeltexten. Upphovsman till Västeråsmetoden visade sig vara komministern i Malung, sedermera prosten i Folkärna, David Berglund. Som styrt av en högre makt kom han att bli min handledare under mina första sex veckor som präst. Därigenom knöts ett livsvaraktigt band. Han blev min själasörjare och mentor. Så småningom kom jag att inneha samma komministertjänst i Malung som han hade haft och jag slutade min aktiva tid som präst i Folkärna.

Det tredje steget i betraktelsen gäller vår gemensamma och möjliga psalmskatt. Redan nu finns ett stort antal kyrkovisor gemensamma för Svenska kyrkan och det katolska stiftet i Sverige. Det finns få saker som genom seklerna har burit den gemensamma kyrkliga bekännelsen och fromheten som denna skatt av kyrkovisor. Cecilia är en utmärkt katolsk gudstjänstbok, men som konvertit upptäcker man allt som oftast hur många psalmer man saknar, som utan vidare skulle passa också i den svenska katolska kyrkan. Som konvertit är jag dock oerhört tacksam för vad jag bär med mig också från Svenska kyrkan, och jag gläds över att som orgelspelare i Den gode herdens kyrka i Falun få dela med mig av denna rika skatt.

Summan av kardemumman blir denna: Svenska kyrkan borde i högre grad än vad hon gör slå vakt om och fördjupa det liturgiska arv som hon har gemensamt med den katolska kyrkan och inte ständigt sträva efter att framstå som modern. Den katolska kyrkan borde i högre grad slå vakt om det allmänna prästadömet i form av bibelstudier i medvetande om att varje bibelstudium ändock sker i kyrkans gemenskap. Båda parter skulle må väl av att i allt högre utsträckning ta del av varandras psalmskatt. Där klappar det hjärta som tror allt, hoppas allt och övervinner allt. ”Herren, Herren…väcker var morgon mitt öra. Han väcker det till att höra på lärjungasätt”.

fredag 4 november 2016

Se på dyngbaggen!


I det senaste programmet av TV-serien Mitt i naturen fick vi följa forskares undersökningar av vad som driver olika djurarter att navigera sig fram på till synes förutbestämda vägar. Det gäller inte bara älgar och fåglar utan också obetydliga kryp som dyngbaggar. Dyngbaggens förmåga att rulla sin boll av dynga i en alldeles bestämd riktning visar sig vara beroende av en inbyggd kompass som rättar sig efter solens eller – på natten – stjärnornas strålning. När man experimentellt försåg dygnbaggen med en mössa över huvudet upphörde dess förmåga till orientering och den rullade sin dyngboll planlöst i alla möjliga riktningar. Den målmedvetenhet med vilken olika djurarter söker sig efter en utstakad led förklaras evolutionärt som ett led i deras strävan efter överlevnad.

Det går lätt att dra paralleller till mänskliga förhållanden. Eftersom programmet vid flera tillfällen använde ordet ”migration” om djurens förflyttningar kommer man att tänka på de flyktingströmmar från såväl Afrika som från Mellersta östern som för närvarande söker sig till Europa. Också här är det fråga om en strävan efter överlevnad och den inbyggda kompassen heter hunger, fattigdom och längtan efter fred. Det är inte precis fråga om några nöjestrippar när man ger sig ut på medelhavet i överfyllda gummibåtar utan en fråga om liv eller död.

I vår del av Europa ligger det annorlunda till. Här har vi stort sett allt vad vi behöver för vår överlevnad om man med överlevnad menar att leva tills man dör en naturlig död. Vi försöker också bevara – inte bara vår överlevnad utan vår välfärd – med id-kontroller och stängsel. På djupet saknar dock de flesta människor en mening med livet och beter sig som den dyngbagge som fått ett mössa över huvudet: de irrar omkring utan mening och mål och söker sin andliga tillfredsställelse i än det ena och än det andra utan att någonsin bli riktigt nöjd. Det är till sådana människor som Jesus riktar uppmaningen att betrakta naturens gång och inte göra sig onödiga bekymmer utan i första hand söka Guds rike och hans rättfärdighet (Matt. 6:25-34). Det finns en mening med livet och ett mål för vår strävan som går långt utöver våra materiella behov. Människan är skapad av Gud och programmerad för att söka vägen tillbaka till sin Skapare. Hon har en inbyggd kompass i sitt samvete och en karta hos honom som säger: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig” (Joh. 14:6). Om vi med samma uthållighet som dyngbaggen sökte oss fram på den vägen skulle mycket se annorlunda ut inte bara hos oss själva utan också i vår omvärld.

tisdag 1 november 2016

Ekumenik i en liten ask


Det nyligen avhållna firandet av reformationsminnet i Lund och i Malmö ger onekligen stoff till reflektion. Det är väl inte utan betydelse att man säger sig ha kommit överens om den s.k. rättfädiggörelsen, även om det bakom det centrala begreppet ”nåd” döljer sig en viktig åtskillnad. För Luther och reformatorerna var ”nåden” uteslutande en attityd hos Gud, medan katolska kyrkan hållit fast vid att nåden också kan ingjutas. Så vitt jag förstår är det en åtskillnad som består trots det gemensamma uttalandet i ”Från reformation till gemenskap”. Det har också från båda håll konstaterats att de svåraste frågorna ännu återstår, nämligen de om kyrkosyn, ämbetssyn och nattvardsuppfattning.

Jag minns ännu hur jag som svenskkyrklig präst införskaffade en liten ask, en s.k. pyxis, till den kyrka där jag då tjänstgjorde för att däri förvara de konsekrerade oblater som blivit över efter nattvardsgången. Det var ett brott mot den lutherska nattvardsuppfattningen, som i korta drag innebär att Kristi närvaro i nattvardsbrödet, den s.k. realpresensen, är bunden bara till själva bruket i gudstjänsten och försvinner i och med gudstjänstens avslutning. Jag fann det helt och hållet ologiskt att Kristi närvaro skulle försvinna av sig själv. För mig själv innebar denna insikt ett litet men viktigt steg mot den katolska kyrkan. Den katolska kyrkans uppfattning innebär att Kristi närvaro förblir i de redan konsekrerade oblaterna, som därför kan användas till sjukkommunion och för kommunion vid en lekmannaledd ”Ordets gudstjänst” utan att behöva konsekreras på nytt och att de också kan användas för sakramental tillbedjan vid särskilda gudstjänster. Alla dessa möjligheter försvann vid reformationen och gjorde därmed de reformerade kyrkorna och i synnerhet folkfromheten mycket fattigare. Om detta och mycket annat kan man läsa i den nyutkomna boken ”Doften av rykande vekar” (Artos bokförlag). Den reformatoriska gudstjänsten blev i hög grad en hörandets gudstjänst medan den katolska mässan engagerar alla sinnen, syn, hörsel, lukt, smak och känsel.

En annan viktig skillnad i fråga om synen på nattvarden är att nattvarden i de reformerade kyrkorna i huvudsak uppfattas som en gemenskapsmåltid medan den i katolska kyrkan bevarat dess innebörd av offermåltid. Kristus är närvarande inte bara för att konsumeras utan för att själv aktualisera sitt eget offer. Han är närvarande både som präst och offerlamm. Han utsåg själv sina tolv apostlar inte bara för att förkunna utan också för att företräda honom själv vid nattvardsfirandet, eukaristin. Det var vid nattvardens instiftande som Jesus riktade sitt uppdrag till apostlarna att företräda honom i eukaristin: ”Gör detta till minne (eg. aktualisering, anamnesis) av mig”. Kristus är själv närvarande i prästens person. Detta har naturligtvis i högsta grad bäring på ämbetsfrågan och på frågan om kvinnliga präster, vilka Svenska kyrkans nuvarande ärkebiskop försvarar med Paulus ord i Gal. 3:28, som inte alls handlar om ämbetet utan om dopet. Påven Franciskus förklarade också som ett sista ord vid sin avfärd från Sverige som svar på en fråga om kvinnliga präster i katolska kyrkan att någon sådan reform inte var möjlig – inte ens i framtiden.

Därmed är vi framme vid den sista och kanske viktigaste skillnaden mellan de reformerade kyrkorna och den katolska kyrkan, nämligen synen på kyrkan. För den katolska kyrkan är det en grundbult att Kristus själv har instiftat sin kyrka och även givit den dess yttre form i form av en ledare när han säger till aposteln Petrus: ”Du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den” (Matt. 16:18). Därmed är enheten given redan från början. Ärkebiskop  Jackelen är naturligtvis medveten om omöjligheten i att övervinna en sådan kyrkosyn och talar därför hellre om en osynlig enhet i form av ”försonad mångfald”.

Trots allt kan det ekumeniska firandet av reformationen ha en viktig betydelse i fråga om de attityder som vi som kristna i olika kyrkor och samfund behöver inta till varandra: att mötas i gemensamt arbete och i dialog med varandra med respekt för varandras olika ståndpunkter. Det kanske inte låter så mycket men är för framtiden viktigare än att det kan rymmas i en liten ask. ”Mitt bud är detta: att ni skall älska varandra såsom jag har älskat er” , Joh. 15:12.



lördag 22 oktober 2016

Bob Dylan, nobelpriset och Jesus



Det lär inte ha undgått någon att årets nobelpris i litteratur tilldelats den amerikanske låtskrivaren och sångaren Bob Dylan. Ännu större uppmärksamhet har det väckt att Bob Dylan inte med ett ord har kommenterat saken, ännu mindre låtit sig intervjuas, och i skrivande stund förefaller det högst osäkert om han över huvud taget kommer till nobelfestligheterna. Per Wästberg, ledamot av Svenska Akademin har kommenterat Bob Dylans tystnad med att kalla den ”oartig och arrogant”,  http://www.svt.se/kultur/bok/bob-dylan-raderar-info-om-nobelpriset. Min första reaktion är att Svenska Akademin tilldelat honom priset just för att väcka uppståndelse och visa att Akademin inte är någon mossig tillställning utan kan gå utanför ramarna för det förväntade.

Jag är ingen Bob Dylan-fan, känner knappast till honom annat än till namnet, men kan inte låta bli att fundera över hans tystnad beträffande nobelpriset. Mig förefaller valet av Bob Dylan var lika intelligent som om man lät Alfred Nobels fredspris tillfalla Jesus. Skulle han komma? Skulle han låta sig intervjuas? Naturligtvis inte, inte därför att priset då skulle ha utdelats så att säga postumt –  men han kan ju alltid komma tillbaka – utan därför att ett sådant accepterande från Jesu sida skulle gå stick i stäv med hans egen kallelse och sändning.

Evangelierna har åtskilligt att berätta om hur Jesus drog sig undan från folkskarorna, och i synnerhet undvek han att låta sig identifieras med en jordisk, politisk Messias. Hans fredsbudskap var nära förknippat med hans uppmaning till omvändelse och det rike han förkunnade var icke av denna världen. Han uppfyllde inte det förväntade och åtskilliga tog anstöt och drog sig undan ifrån honom. Han kunde t.o.m. uttala sig ganska krasst om vad som skulle hända dem som följde honom: ”Tro inte att jag har kommit med fred till jorden. Jag har inte kommit med fred utan med svärd. Ty jag har kommit för att ställa en man mot hans far, en dotter mot hennes mor, en sonhustru mot hennes svärmor, och mannens husfolk skall bli hans fiender” (Matt. 10:34-36).

Jag tror inte att Jesus skulle ha tackat ja till något nobelpris, inte ens till fredspriset, och han skulle ha goda skäl för det. Han vill inte bli missuppfattad. Bob Dylan har säkert också goda skäl för sin tystnad, men det är inte så säkert av arrogans eller oartighet. Snarare vill han inte bli missuppfattad med någonting som han inte kan identifiera sig med. Han har sin egen kallelse. Hur han än kommer att göra visar han genom sin tystnad att han är en ovanligt klok människa, som inte låter sig imponeras av denna världens fåfänglighet.


måndag 17 oktober 2016

Skarpkusen i lärarbostaden


I min barndom bodde vi i en lärarbostad på övervåningen till en gammal nedlagd skola i Sveg. Byggnaden var försedd med ett torn och en tornveranda till vilken man kunde komma upp via en mycket brant trappa. Från trappan kunde man ta sig upp på plåttaket till huset och via en taklucka ned till vinden. Tornverandan var kanske tänkt för avkoppling och kaffestunder, men vad jag kan minnas användes den aldrig till detta, dels p.g.a. den branta trappan, dels p.g.a. att verandan kryllade av ”skarpkusar”, den lokala benämningen för vad som allmänt kallas snytbaggar (hylobius abietis). När jag goglar på ”skarpkuse” får jag till min förvåning som första förslag upp en artikel ur tidningen Östersundposten, som förmäler att vårdcentralen i Sveg invaderats av något som i folkmun kallas ”skarptroll”, http://www.op.se/jamtland/harjedalen/krypinvasion-pa-halsocentralen . Både skarpkusen och benämningen har överlevt i över 70 år!

Skarpkusar var roliga att handskas med. När man samlade dem i en plåtburk med lock kunde man höra hur de kröp omkring där inne i sitt sökande efter frihet. När man stack ner ett finger i burken var det alltid någon skarpkuse som kramlade sig fast vid fingret med sina skarpa klor för att komma ut. Att det var fråga om skadeinsekter, som långsamt åt sig igenom lärarbostaden, hade jag givetvis ingen tanke på. (Huset revs  f.ö. på 1970-talet för att ge plats för moderna hyresbostäder). Kanske är det också ett hälsotecken att skarpkusen sökt sig från lärarbostaden till vårdcentralen!

När jag nu på ålderns höst tänker tillbaka på min barndoms skarpkusar slår det mig hur väl dessa skarpkusar i sin plåtburk illustrerar vår mänskliga tillvaro. Vi kryper omkring i vår slutna tillvaro trots alla mänskliga försök att spränga dess gränser med både elektronteleskop och rymdraketer. Men så händer det att Någon gläntar på locket och släpper in det profetiska ljuset, och vi kan ana att det finns en annan och bättre tillvaro än den där vi befinner oss nu.  Men också när locket tas bort för gott och det himmelska ljuset från Jesus Kristus strömmar ner över vår tillvaro är vi oförmögna att själva ta oss upp – till dess att någon sträcker ner nådens finger på vilket vi kan klamra oss fast för att lyftas upp till den utlovad friheten. Se där, vad en skarpkuse kan lära oss!

Skarpkuse - hylobius abietis

söndag 28 augusti 2016

Geni eller helgon?

S:t Augustinus

Att kämpa för att bli bäst, störst, snabbast, starkast – och nu också mest intelligent – det är vad "genikampen" i TV går ut på. Aposteln Paulus har en annan uppfattning om vad som är "den goda kampen". "Sträva efter rättfärdighet, gudsfruktan, tro, kärlek, uthållighet och ödmjukhet" skriver han i sitt brev till sin gode vän och medarbetare Thimotheos. "Kämpa trons god kamp, sök vinna det eviga livet, som du har kallats till och för vars skull du har avlagt den goda bekännelsen inför många vittnen" (1. Tim. 6:11-12)  Det är tur att det finns alternativ – helgon att efterfölja och efterlikna!

fredag 5 augusti 2016

Kors om halsen – eller halsen avskuren?



Med anledning av facebookgruppen #mittkors, grundad efter mordet på den franske prästen Jacques Hamel, har ett mindre storbråk brutit ut inom Svenska kyrkan. Kommunkiationschefen Gunnar Sjöberg på kyrkokansliet i Uppsala har kritiserat initiativet och kallat det för ”okristligt” och ”uppviglande” och menar att korset blir en distanserande markör mellan ett vi och ett dom. Helena Edlund, grundaren av facebookgruppen har svarat med att påpeka att ”korset används inte emot någon. Det används för att visa på hopp och kärlek och solidaritet i en värld av mörker och våld.”

Det finns anledning att påminna om vad Paulus skriver i 1 Kor. 1:18-25: ”Talet om korset är en dårskap för dem som går förlorade, men för oss som räddas är det en Guds kraft. Det står skrivet: Jag skall göra slut på de visas vishet, och de förståndigas förstånd skall jag utplåna. Var finns nu de visa, de skriftlärda och denna världens kloka huvuden? Har inte Gud gjort världens vishet till dårskap? Ty eftersom världen, omgiven av Guds vishet, inte lärde känna Gud genom visheten, beslöt Gud att genom dårskapen i förkunnelsen rädda dem som tror. Judarna begär tecken och grekerna söker vishet, men vi förkunnar en Kristus som blivit korsfäst, en stötesten för judarna och en dårskap för hedningarna, men för de kallade, judar som greker, en Kristus som är Guds kraft och Guds vishet. Guds dårskap är visare än människorna och Guds svaghet starkare än människorna.” Och i 1 Tim. 1:18: ”Skäms alltså inte för vittnesbördet om vår Herre och inte heller för mig som är en fånge för hans skull, utan lid för evangeliet du också, med kraften från Gud.”

Det finns alltså ett vittnesbörd som talar starkare än att bära sitt kors om halsen, nämligen att lida för evangeliet, att bära sitt kors i vardagen. Jacques Hamel fick halsen havskuren. Inte alla drabbas så påtagligt av martyriet, vittnesbördet för Kristus, men alla får någon gång anledning att bära vittnesbörd om Kristus i lidande eller i ord och handling med risk för motstånd och fiendskap.

Se också inlägg från Åke Bonnier.

lördag 16 juli 2016

Ingen skall höra hans röst på gatorna

Matthias Grünewald, Isenheimsaltaret
 ”Han skall icke träta eller ropa, och ingen skall höra hans röst på gatorna”. Detta citat ur Jes. 42 i dagens evangelium (Matt 12:14-21) förefaller ovanligt aktuellt. Är det någonting som karakteriserar vår tid så är det den kakafoni av röster som på olika sätt – ofta högljutt och ihärdigt – pockar på vår uppmärksamhet. I detta rösternas brus är det nästan omöjligt att urskilja någon gudomlig röst och i synnerhet någon röst som kan identifieras med Jesu röst.

Men det är inte bara vår upptagenhet som gör det svårt att urskilja Jesu röst. Jesus själv är inte den som slår på trumman för sig. I synnerhet Markusevangeliet framställer Jesus som den som ofta drar sig undan från människorna (Mark. 1:35-37, 45; 3:7; 6:31; 7:24) eller som förbjuder människorna att säga någonting om vad de varit med om (Mark. 1:44; 3:12; 5:43; 7:36; 8:26; 9:30; 10:9). Draget är så genomgående att det måste ha varit avsiktligt. Det kulminerar också mycket riktigt i Jesu samtal med sina lärjungar efter det att de båda Sebedaiossönerna har bett honom om att få sitta på ömse sidor i hans rike. ”Ni vet att de som räknas som härskare över folken är herrar över dem och att de stora bland dem utövar makt bland dem” (Mark. 10:42). ”Makt” är ett nyckelbegrepp i Markus skildring av Jesus. Jesus framställes som den som har ”makt” över orena och onda andar, men den makt han utövar är inte en världslig makt utan en ”fullmakt”. Den makten är annorlunda än den världsliga makten och förklarar varför Jesus ideligen drar sig undan från människor och ofta förbjuder människor att tala om för andra vad de varit med om. Makten kan nämligen missförstås. Makten är en fullmakt från Gud som inte bara innesluter makt över orena andar och en fullmakt att förlåta synder utan också en fullmakt att utföra det slutgiltiga verk som Gud har givit honom att utföra: att ge sitt liv till lösen för många. Fullmakten att ge sitt liv innesluter också lärjungarna själva:  ”Så är det inte hos er. Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara den förste, skall vara allas slav” (Mark. 10:43-44).

”Han skall icke träta eller ropa, och ingen skall höra hans röst på gatorna”. Citatet från Jes. 42 i dagens evangelium har en fortsättning  ”Han skall icke bryta det knäckta strået eller släcka den rykande veken”. Det är ord som står helt i överensstämmelse med Jesu ord i Markus 10:45: ”Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många”. Citatet ur Jes. 42 i dagens evangelietext är – andligen läst – också en profetia över Jesu uppståndelse: ”Han skall en dag föra rätten till seger. Och hans namn skall ge folken hopp” (Matt. 12:20f.).

torsdag 14 juli 2016

O.k. till ett ok

(Ur Nordiska museets samlingar)

”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila.” Dagens evangelium är ett verkligt evangelium, ett glädjebudskap för alla människor som i olika avseenden är tyngda av bördor, fysiska bördor i form av sjukdom och trötthet eller psykiska bördor i form av ensamhet och utsatthet. ”Kom till mig, jag skall skänka er vila”. Alla som någon gång har använt ett ok vet att okets uppgift är att lätta bördan, att föra över lyftkraften från en plats till en annan. Med oket på sina axlar bär man två hinkar vatten med en helt annan lätthet än om man tvingas att bära dem i händerna. Det är bara genom att omvända sig till Jesus, genom att bekänna sina synder och få dem förlåtna, som bördan kan lyftas från våra axlar och läggas på Jesu axlar. Det ok som Jesus bär är hans kors, och genom att bära det oket befriar han oss från vårt ok.

”Ta på er mitt ok”, säger Jesus. Det låter som en ny börda,  som man motvilligt skulle behöva säga ”o.k.” till, men med Jesu ok är det annorlunda. Det är att  lära av Jesus, som har ett milt och ödmjukt hjärta. Det betyder att vi kan säga o.k. men inte på ett uppgivet och motvilligt sätt utan på ett frivilligt och helhjärtat sätt, därför att Jesus har burit och bär våra bördor. Det är att säga som Maria, när hon får möta ängeln Gabriel – ”må det ske med mig som du har sagt” eller som Jesus själv i Getsemane – ”dock icke så som jag vill utan som du vill”. Det består i att bli som Jesus, att ha ett milt och ödmjukt hjärta, något som är möjligt bara med Andens bistånd.

”Så skall ni finna vila för er själ”. Vila för själen – det är att överlämna allt åt Jesus och åt den heliga Anden. Det är att inse att Jesu ok är skonsamt och att hans börda – den som han vill att vi skall bära – är lätt.