Terrordådet i Manchester väcker vår fasa, inte minst därför att det i så hög grad drabbat barn och unga. Samhällets svar på terrordåden är i stort sett tvåfaldigt. Det ena är: strängare lagar, högre murar, mera övervakning. Det andra är: Vi håller ihop. Ingen skall kunna ta ifrån oss den frihet vi äger.
Djupare analyser om terrorismens orsaker stannar som regel vid socioekonomiska orsaker, samtidigt som man kan konstatera att många terrorister kommer också från välbärgade förhållanden och högskoleutbildade miljöer (se t.ex. Sv.D. ledare: Manchesters sorg är också vår). Ett försök till djupare analys möter hos islamforskaren Mohammad Fazlhashemi (DN. kultur) som menar att terroristernas måltavlor i stor utsträckning utgörs av olika kulturevenamang som symboliserar den dekadens som präglar det västerländska samhället. Kampen mot dessa är en kamp mot hedningar och otrogna och målet för denna kamp är upprättandet av ett kalifat under sharia-lagar.
Fazlhashemi har onekligen en poäng i detta. Det västerländska samhället är i stor utsträckning ett sekulariserat samhälle som saknar inre motståndskraft mot terrorismens ideologi. Det enda man kan förlita sig på är strängare lagar och en sammanhållning kring det liv som man har vant sig vid att leva i, kommersialismens, individualismens och livsnjutningens liv. Det västerländska samhället har i stor utsträckning förlorat kontakten med de rötter ur vilka det växt fram och blivit självgående utan tanke på gudomligt liv, gudomliga lagar och gudomlig försyn. Därför är det också ett i hög grad sårbart samhälle.
Jag kommer att tänka på en berättelse ur Gamla testamentet, den om guldkalven. Sedan Gud befriat Israel ur fångenskapen i Egypten vandrar de under Moses ledning genom Sinai öken. Där uppenbarar sig Gud för Mose på Sinai berg och ger honom lagens tavlor med de tio budorden. När Mose dröjer med att komma ned från berget blir folket otåligt och ber Mose bror Aron att han skall göra en ny gud som kan leda dem vidare. Aron samlar då ihop allt guld som finns i lägret och gjuter av detta en tjurkalv av guld som skall bli deras nya ledare. När Mose så småningom kommer ned från berget med lagens tavlor får han se den gjutna guldkalven. Han krossar sönder tavlorna, eldar upp kalven och mal den till stoft som han strör i vattnet och låter israeliterna dricka. De får m.a.o. dricka sina egna gärningars verk ( 2 Mos. 32).
Berättelsen om guldkalven skulle mycket väl kunna tolkas som en bild för vårt västerländska samhälles förvandling från ett samhälle präglat av kristna värderingar och kristen tro till förmån för ett eget bygge med kommersialism, egoism, individualism och nöjeslystnad som högsta värden. Därför njuter vi också frukterna av detta i ett samhälle som är präglat präglat av oro, sårbarhet, meningslöshet och vilsenhet.
Mot detta finns bara ett botemedel: omvändelse och tro. Som Jesus säger i sin inledningsförkunnelse: ”Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på glädjebudet” (Mark. 1:15). Här är Guds rike inte ett inomvärldsligt kalifat eller en yttre maktinstitution. ”Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är inom er” Luk. 17:21). Varje terrorattack, varje dramatisk händelse måste i första hand återföras på oss själva, vi behöver besinna oss på vårt eget sätt att leva och låta det leda oss till omvändelse och tro (Luk. 13:1-5).
Se också mitt tidigare blogginlägg "Det gamla vinet är bättre". Se också Marcus Birro om det ofattbara som icke är ofattbart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar